När jag drömmer om han som är död

Ibland drömmer jag om honom. I drömmarna har han alltid fortsatt leva efter den antagna dödsdagen i maj för åtta år sedan. Inga fler cellgiftsbehandlingar, inga läkarkontroller, inga förklaringar. Och inte heller något öppet liv – i de flesta av de här drömmarna är det ytterst få som vet att han lever.

Det är liksom aldrig de sakerna som är centrala i de där drömmarna. Snarast är det något som dyker upp som en undran efter ett tag. ”Borde du inte trots allt gå till någon läkare någon gång?”

I min vakna vardag är han ganska fjärran. Tänker jag på honom så är det mer utifrån praktiska aspekter, eller saknaden efter att ha någon att dela tillvaron med. I drömmarna är han levande, en människa, någon jag har känslor för. En självklarhet, som när han levde och fanns. Fast ändå inte, för i drömmarna finns det ändå alltid någon sorts distans. Att han inte kan bo här utifrån att han antas vara död, att vi inte kan träffas mer än undantagsvis, eller något liknande.

Inatt, eller snarast i morse, drömde jag en dröm med honom. Fast han var avståndstagande på ett sätt han inte brukar. Vi var uppenbarligen inte ens ihop längre. Och jag kände mig nödgad att påpeka att han faktiskt lovat att han alltid skulle finnas som vännen, oavsett om vi nånsin gjorde slut – det lovade han redan de allra första trevande dagarna 1999, när vi konstaterat att vi var ihop och jag var rädd att förlora den fantastiska vän han redan hade hunnit bli under den månad vi känt varandra.

En sådan här dag är det tungt att vakna. Både att vakna till en verklighet där ingen fortsätter leva efter att de dött, och att ha kvar minnet från hans ganska avvisande inställning i drömmen – även om jag med säkerhet vet att han aldrig skulle agerat så i verkligheten.