Den gångna helgen har jag stått på en lokal skördemarknad och sålt böcker. Vid bordet bredvid mitt stod Nathalie Isaksson/ @sagotantens_krypin som också sålde böcker. Fast barnböcker, för ålder 3-6 år, och med färgglada illustrationer.
Oräkneliga gånger under helgen har jag hört Nathalie berätta om sina böcker. Om pepparkaksgumman som sprider rykten om att lakritshäxan ska ta över hela godisplaneten och om barnen som måste stoppa lakritshäxan. Om den oväntade vänskapen mellan enhörningen och drakarna. Och så vidare. Jag har sett person efter person skina upp när de hör ord som äventyr, saga, häxa, enhörning. Det här är saker man gärna vill läsa om för sina barn eller barnbarn.
Själv har jag stått och försökt analysera människor i förväg. Hur ska jag uttrycka mig? En del ryggar tillbaka så fort ord som fantasy, äventyr eller påhittad värld kommer på tal. Nä, sånt läser de inte. Det ska vara fakta, eller deckare, eller kanske en historisk roman. Vissa blir trots allt lite nyfikna när jag pratar om att mina böcker handlar om en tonårig tjej och hur hon växer upp till vuxen kvinna – men nej, fantasy, det går ändå inte.
Det finns förstås undantag! Dels finns det en del besökare som säger sig läsa alls, dels de som verkligen är fantasyläsare. Och ja, jag sålde en del böcker.
Men jag har ändå stått och fascinerats över skillnaden, att så många människor blir så glada och inspirerade av sagoteman när det är riktat till barn – som de i många fall själva kommer att läsa för – samtidigt som de inte alls kan tänka sig att läsa sådant för sin egen skull.
När unnade du dig en saga senast? Alltså en saga för ditt eget höga nöjes skull?
(Och om det inte hänt sedan du själv var barn, men du ändå gärna läser sagor för barn, vad beror det på?)