Det är en märklig känsla att komma hem till mamma och pappa, till mitt ungdomshem.
Mest av allt faktiskt en märkligt okomplicerad känsla.
Inatt har jag sovit i mitt gamla rum. Till stor del ser det ut som när jag fortfarande bodde här på somrarna. Väggarna målade jag efter att jag flyttat hemifrån för att studera men fortfarande återkom hit mellan läsåren.
Äggoljetempera som jag själv tillsatt pigment till. Klassiska jordpigment. Schabloner gjorda efter riktiga lönnlöv. Målning med tvättsvamp.
Jag tycker fortfarande det är fint. Och trots att det gått mer än 25 år sitter färgen fortfarande.
I övrigt har rummet ändrats. Möbler och tavlor har bytts ut. Den inbyggda ikeabokhyllan innehåller numera kokböcker.
Och som sagt var, känslan är väldigt okomplicerad. På nivån att jag hade svårt att somna. Jag är van vid att alltid vara ansvarig, den som ska fixa, se till att saker blir gjorda, och sedan stupa i säng och fly verkligheten med sömnen.
Här kan jag bara vara. Det är udda och ovant.
