Ja, nu var det länge sedan jag postade någon söndagsväxt. Men när jag häromdagen vandrade vid havet hemma och monken stod i full blom, så tänkte jag att det var dags.
Blåmunkar eller monke, båda namnen är korrekta. Vetenskapligt namn Jasione montana.
Vid första anblick är det lätt atg tro att den är släkt med väddarna. Men bland välkända växter är det istället blåklockor den är ganska nära släkt med. Vill man kan man tänka sig det som många pyttesmå blåklockor som sitter samlade i ett huvud.
Blåmunkar växer framför allt på torra sandiga marker. Till exempel nära havet – men också i bergstrakter som artepitetet (andra delen av det vetenskapliga namnet) montana antyder.
I min bok Knutar och band kallar jag dem blåmonke. Jag gillar ordformen monke bättre än munkar men ville ändå gärna ha den förtydligande färgbenämningen med. Se det som konstnärlig frihet, eller nåt.
Det var så vackert här! Det hade jag aldrig haft en tanke på den där sena hösten eller tidiga vintern för åratal sedan. Högplatån och 198 dess sluttningar var en stor grässlätt. På ett sätt hade den stora likheter med strandhedarna hemma: liknande gräs, och örter som måste vara ganska nära släkt med dem på strandheden eller med liknande egenskaper. Det blommade för fullt av timjan och blå monke, och blommorna besöktes flitigt av fjärilar och surrande bin.
