Det står jag och tänker, där jag rensar ogräs mellan vinbärsbuskarna. Bredvid mig surrar humlor och andra bin i självsådd gurkört. Ensamma frön från en haverrotsfröboll lossnar men flyger inte riktigt iväg ännu, för luften står stilla.
Lätt fånget, lätt förgånget.
Det är dagen efter Earth Overshoot Day, dagen när mänskligheten förbrukat årets andel av förnybara resurser.
Det är förstås ”bara” ett räkneexempel: ytterligare ett sätt att försöka få mänskligheten att fatta det vi vägrar fatta, eller åtminstone agera på. Och ändå bortglömt snabbare än den senaste sprängningen, fastän effekterna är så mycket mer långtgående.
Det är som en liten parentes till och med i mänsklighetens historia: tiden från att människan började kunna nyttja fossila bränslen och till att vi förstört livsvillkoren för oss och oändligt många andra arter för all framtid. Redan nu påverkar mikroplaster fotosyntesen (!), och livsviktiga sötvattencykler försvinner.
Lätt fånget, lätt förgånget.
Och jag säger inte att vi ska gå tillbaka till tiden innan de fossila bränslena. Lite möjlighet till bekvämlighet är bra. Tänk om vi kunde använt möjligheten med förnuft! Men människan är aldrig nöjd. Vårt sug efter bekvämlighet och onödiga prylar är uppenbarligen omättbart. Den andel av (den rika) mänskligheten som är beredd att anpassa sig – inte bara förfasas – är försumbar.
Att säga att vi behöver backa, ha det en aning mindre lyxigt, är inte populärt. Då är man en bakåtsträvare, och det är fult. Men att det vi gör nu leder till kollaps kan mam fortsätta ignorera.
Själv ska jag gå ut och fortsätta rensa ogräs. Ja, det är tråkigt. Men att ta hand om det vi har, och göra en arbetsinsats för att få mat att äta, är inget konstigt. Undantaget är en parentes. Lätt fånget lättförgånget.
