Jag har inte läst några böcker av Jilly Cooper. Jag har alltså ingen aning om jag tycker böckerna är bra eller dåliga. Men det är lätt att konstatera att många miljoner människor läst dem.
Att jag inte läst dem beror på att jag dras till andra genrer. Min favoritgenre är fantasy – en genre som många i Sverige ser ner på, ofta utan att egentligen ha läst någon fantasy.
I Sverige ser man generellt ner på väldigt många litteraturgenrer. Helst ska man skriva böcker som inte behöver genrebetecknas mer än till vuxen skönlitteratur, i alla fall om man vill ha någon sorts status.
Men sanningen är ju den att det finns bra och dåliga författare inom alla genrer. Författare som är magiska med orden, kan trollbinda, få oss att leva oss in i berättelsen och känna massor med känslor för figurer och platser som egentligen bara är svarta krumelurer på vitt papper. Och så finns det mer medelmåttiga författare, som inte är lika magiska med orden, eller vars texter kanske inte träffar rätt hos lika många människor?
Att döma ut författare och använda nedsättande ord utifrån vilken genre de skriver i – borde vi inte ha kommit längre?
När det gäller barn- och ungdomslitteratur har vi kommit lite längre. När jag var liten sågs långa bokserier där alla böcker byggdes enligt samma modell som sämre klass. Numera har man fattat att för att skaffa läsvana är det mycket viktigare att man läser, och att alla inte gillar samma typ av böcker.
Men när det gäller böcker för vuxna så används det fortfarande nedsättande epitet om väldigt mycket. Men alltså, vi är många som inte längtar efter uppväxtskildringar från Stockholms innerstad 
Smaken är olika. Så är det med färger, med musik, med tapeter och en väldig massa andra saker. Vi behöver inte använda nedsättande epitet på dem som tillhör en annan stil. Vi kan bara nöja oss med att konstatera att det är något vi inte har koll på.
