I grunden är det hela väldigt självklart.
Vi vet att utsläppen påverkar klimatet.
Vi vet vad effekterna kommer att bli (och redan är): torka, skyfall, översvämningar, svält, flyktingar. KRIS.
Och vi vet vad som behöver göras.
Allt detta har vi vetat länge, väldigt länge.
Vi vet också att människor kan anpassa sig till rådande omständigheter, rentav väldigt snabbt.
Ransoneringen under andra världskriget känner vi till, även vi som inte själva fanns då.
Pandemin och dess anpassningar har alla som är stora nog att läsa detta genomlevt.
Nu är det beredskap som är modernt. Återkommande hör jag personer på olika nivåer i samhället säga ” … om det värsta skulle hända: krig.” Och varenda gång tänker jag: Är krig verkligen det värsta? För jag kan tänka mig värre saker. Ingen mat och inget drickbart vatten på grund av ändrat klimat.
Vi vet hur vi påverkar klimatet.
Vi vet konsekvenserna.
Det är en gigantisk kris.
Vi borde för decennier sedan ha ställt upp hård ransonering och gjort nödvändiga förändringar.
Inte senare, inte pö om pö, utan omedelbums.
Istället står vi i stor utsträckning och stampar på samma plats som när jag först lärde mig om det här, för snart fyra decennier sedan, och utläppen fortsätter öka.
