Dagtid är mitt främsta fokus jobbet. Morgnar och kvällar är jag mest av allt mamma (och husägare, hushållerska, med mera). Men nätterna är mina.
Nej, jag är ingen nattmänniska. Visst, jag älskar natthimlen, månen och stjärnor. Men jag sitter inte uppe och gör saker på natten. Jag är en trött medelålders tant och behöver all vila jag kan få.
Natten är min tid för att jag får sova då. På natten är kraven på mig små. Visst, jag kommer inte i säng när jag borde eller skulle vilja, för jag försöker få ungdomarna i säng i rimlig tid (fastän det är dömt att misslyckas). Men när jag väl gått och lagt mig så kommer de enda kraven från min urinblåsa och möjligen från någon katt som vill bli utsläppt. I övrigt får jag sova ända fram till typ halv sju-sju de flesta morgnar i nuläget.
Natten är min. Jag får krypa ner mellan lakan som borde bytts för länge sedan, med täcken som halkat på sniskan i mitt odammsugna rum och bara somna ifrån alltsammans.
Det är banne mig lyx.
