Alla behöver vi sömn. Det är ett grundläggande behov, en förutsättning för att fungera. Och det finns rekommendationer för hur mycket vi behöver sova för att må bra.
Ändå ser vi ofta sömn som något dåligt. Den som ska hinna göra nyttiga eller duktiga saker förväntas ofta prioritera bort sömnen och gå upp lite tidigare. Den som vill ”förverkliga” sig förväntas ofta prioritera ner sömnen. Jättemånga av oss går omkring och är mer eller mindre trötta hela tiden.
Ändå ses det som lathet att sova mer än de rekommenderade minimitimmarna. Som att man slösar. Som att man inte prioriterar rätt. För det är viktigare att hinna mer än att sova. Tid man sover räknas liksom inte som liv.
Och ja, det är förstås svårt att hinna göra roliga saker när vi alla ska arbeta 40 timmar i veckan och sen hinna sköta ”hemabetet” också. En omprioritering vore rimlig. Så att vi hinner sova mer och ändå göra roliga saker. (Och inte producera en jävla massa skit, som sedan måste säljas, och sedan bli avfall …)
Så här års är det mörkt stora delar av dygnet. Jag skulle kunna sova all den mörka tiden. Jag tror jag skulle må bra av det också. Men nej, isället ska vi maxa, både på arbetet och med julförberedelser.
Jag har inte ens satt upp adventsljusstakar än. Idag har jag sovit stora delar av dagen.
Hur har du det med tröttheten?
(Hos prästinnorna i Leike i mina böcker firar man midvintern med mycket sömn och minsta möjliga arbetsinsats.)
