På julen blir det extra påtagligt med de människor som fattas oss.
I vardagen rullar livet tids nog vidare efter en förlust, och vardagssysslorna fyller tanke och själ så att det inte riktigt finns utrymme att känna efter. I vardagslivet har man dessutom hunnit nöta bort det värsta: har man redan hunnit veckohandla eller laga middag själv ett oändligt antal gånger så har man hunnit anpassa sig.
På julen blir det annorlunda. När man vill träffa de människor som betyder allra mest – men det inte längre är möjligt, för att någon av dem fattas, för alltid. Och när det samtidigt, under ledigheten, finns utrymme att tänka, känna och minnas. Tomrummet blir större, hålet djupare. Och i de saker som görs bara en gång om året är sorgen på något vis fortfarande färsk även när det gått åratal.
Julen ska ju vara en glädjens högtid. Det blir ett sådant antiklimax när sorg och saknad vill bubbla upp. Och kanske känns det också elakt mot dem som finns kvar, att sorgen över den som saknas stundtals blir påtagligare än glädjen över dem som ännu finns?
Men sorgen är också ett minne av kärlek man känt. Att stänga ute minnet av det fina som en gång varit gör nog julen mindre värdefull? Så om sorgen och saknaden väller fram tror jag hellre på att gråta en stund.
Till dig som saknar någon viktig i din jul skickar jag en extra kram, om du vill ha den.
