Mod. Låta saker ta tid. Använda det jag har. Det har jag övat på under det nya årets inledande dagar (med början på nyårsafton och fram till nyss).
Mod att börja utan att ha en helt färdig plan. Mod att klippa i tyg utan att ha tänkt alla steg klart. Mod att skarva.
Bit för bit klura ut hur jag ska få ihop ett klädesplagg (en tunika) av restbitar från det fina tyget jag sydde en huvklänning av för ett par år sedan. Skarvat ytterkant mot ytterkant för att få större tygstycken – och därmed en söm mitt fram respektive mitt bak. Breddat styckena nertill med lite extra skarvar (det hade varit SÅ mycket enklare med ett tyg utan tydligt upp/ner!). På frihand skapat ett ok fram och ett bak för att ytterligare förlänga tunikans längd maximalt. Format ärmkulle och livets motsvarande linjer direkt från ett existerande plagg. Klurat för att maximera hur mycket ärm jag kunde få ut av återstående tyg. Tänkt och tänkt och tänkt.
Sytt fickor (bara att väcka hjärnan i hur man gör och i vilken ordning!). Kantat både halslinning, ärmar och nederkant med samma enfärgade blåa tyg som fickorna är gjorda av.
Tid. Massor med tid. Enorma mängder tankeverksamhet. Hjärnan verkar ha klarat det *peppar peppar* – för några år sedan hade det här varit för mycket, för nära inpå utbrändheten.
Tagit tillvara på tygresterna som blivit liggande. För det är dålig resursanvändning att inte använda hela tyget. Vi ska inte köpa mer än nödvändigt, men vi ska också använda det vi köper.
Fokuserat på detta enda. Struntat i annat klokt som säkert borde göras.
Var detta det mest meningsfulla jag kunde göra? Sannolikt inte. Kanske inte det roligaste heller. Jag vet inte. Men jag är så van vid att prioritera bort allt utom det nödvändigaste, och att sedan mest dumskrolla när jag får en stund över.
Att ägna fyra dagar åt att sy den här tunikan av tygresten är en protesthandling och en mental övning.
Och ja, jag älskar att skapa med det jag har, det som finns att tillgå, när vissa förutsättningar liksom redan är satta.
