Äldste sonen har gjort en kanna te. Jag häller upp en kopp till mig, men den blir stående en liten stund medan jag fixar vidare med annat. Sen tar jag första klunken och fylls omedelbart med trygghet och hemkänsla.
Lapsang.
Vi har haft slut på lapsang ett tag, men han köpte hem igår. Jag visste inte hur mycket jag saknat det och hur mycket det gör för mig.
Jag hade aldrig druckit lapsang innan jag träffade min man. Men lägenheten han delade med en kompis när vi träffades luktade lapsang. En kanna lapsang och att sitta uppkrupen i deras röda soffa från något av stans begagnatställen, det kom att bli trygghet.
Under det där första knappa året av distansförhållande, när vi bara kunde träffas varannan vecka, köpte jag till och med hem lapsang själv. Inte så mycket för smaken som för lukten. Ni vet lukten av någon man längtar efter och vill återskapa och ha omkring sig, fastän längtanen och saknaden snarast gör ännu mer ont när man känner lukten?
Men när jag ju dricker lapsangen är det bara hemtamhet den skapar. Ytterst lite av saknaden. Trots de snart tio år som gått sedan han dog.
Är lapsang mitt favoritte? Nej. Men det är ett av mina viktiga teer.
Har du något favoritte – eller någon smak eller lukt som framkallar särskilda minnen eller känslor?
