”… oroar mig för att du gör sorgen till en del av din identitet.”
Igår blev jag av en händelse påmind om kommentarer jag fick på twitter i början av augusti 2016. I samband med min mans födelsedag, tre månader efter att han hade dött. Jag skrev något om sorg och saknad, precis som jag förstås hade gjort många gånger under de tre månaderna. Twitter var en av mina ventiler, min blogg en annan, och att sätta ord på mina tankar och känslor var då, precis som nu, ett viktigt sätt för mig att hantera jobbiga saker.
Den som kommenterade ansåg alltså att jag därmed höll på att göra sorgen till en del av min identitet, och kände därför ett ansvar att ta upp detta med mig.
När jag påmindes igår så rev det först upp gammal skit. Men sen började tankarna surra runt.
För ja, sorgen ÄR en del av min identitet. Allt annat vore konstigt, när ens älskling, livskamrat och bästa vän dött vid en ålder som borde vara mitt i livet.
Men sorgen är bara en liten del av min identitet.
Jag är författare. Miljöengagerad. Kattägare/kattägd. Husägare. Har ett jobb. Jag odlar en trädgård, stickar och syr, fotograferar och skriver, tycker om att sjunga och dansa. Jag är lite för tjock och motionerar för lite. Jag har autistiska drag. Jag är ensamstående förälder. Jag fixar saker som behöver fixas men städar mindre än jag borde, gillar folkmusik och målar fönstren med linoljefärg.
Sorgen är en ganska liten del av min identitet – men stundtals kanske lite extra tydlig. Just för att jag låter den synas. För jag upplever att sorgen ofta inte är tillräckligt synlig i vårt samhälle, att man vill släta över och visa upp en fasad där saker är helt okej, oavsett hur ont det gör i själen.
Jag är stolt över att låta sorgen synas. Det gör jag genom att vara ärlig med mina känslor – men också genom att skriva om sorg, och döden, exempelvis i mina böcker.
Men nej, sorgen är inte en stor del av min identitet eller min tillvaro – längre. Ibland seglar den upp en stund. Men numera märker jag mest av de praktiska effekterna av av han dog: att vara ensam förälder, ensam husägare, och så vidare.
Jag har inga problem med att sorgen är en liten del av min identitet. Det är en följd av att ha älskat.
