Det har funnits där under hela mitt liv (och förstås redan tidigare). I skolans historieundervisning på högre nivå (högstadiet och gymnasiet) lades enormt mycket fokus på andra världskriget, trots att det innebar att stora delar av världshistorien i övrigt bara hoppades över. Det finns oändligt med dokumentärer om förintelsen och andra världskriget som visas till leda på olika tv-kanaler och det har skrivits oändligt med böcker. Det finns museer och minnesdagar och så vidare. ”Aldrig mer” har blivit ett mantra. Som att tanken varit att om vi pumpar ut oändligt med fördjupningar och dokumentärer och ser till att alla vet i detalj vad som hände, så kommer det aldrig att kunna hända igen.
Och jag undrar ibland om det varit för mycket fokus på just Hitler och förintelsen och andra världskriget. Som att det blivit en mall för vad vi ska känna igen och förhindra att det händer igen. Som att fokus varit för mycket på just det exakta händelseförloppet den gången.
För den som ser varningssignaler i nutida händelseförlopp kommer alltid att bli ifrågasatt. Ibland verkar det som att det viktiga är just att förhindra att en man med en fånig mustasch gasar ihjäl judar. Att det bara är just det som ”Aldrig mer” gäller. Men om någon som har en annan frisyr riktar in sig på en annan grupp människor och använder andra metoder så finns det liksom inga likheter och absolut inga problem. Och att så länge just de som var utsatta ”förra gången” inte är utsatta, så är det ingen fara.
Då tänker jag att fokuset på just andra världskriget och förintelsen kanske varit för stort. Kanske hade vi behövt att det var fler exempel som visades upp och jämfördes med varandra, så att vi lärde oss känna igen mönstren och kunde upptäcka dem i nya situationer.
Ja, det är sånt jag går och funderar på mellan varven.
