När jag plockade upp mitt bokskrivande för snart tio år sedan hade jag nyligen mist min älskade. Bokskrivandet blev en tillflykt och en ventil, en möjlighet att göra något för min egen skull när alla gemensamma drömmar slagits i spillror.
Planen var aldrig att skriva om det jag just upplevt. Grundtanken var att bearbeta det manus som legat på vänt under många år, för att sedan kunna skriva den fortsättning som legat och grott ungefär lika länge.
Men mina aktuella erfarenheter och känslor letade sig förstås in i mitt skrivande. En karaktär från första boken visade sig ”behöva” dö i andra boken. Den bärande karaktären i andra boken, en karaktär som skvalpat runt i mitt medvetande under så lång tid, fylldes med en del av den kärlek jag känt till min älskling och en del av den saknad som nu tagit dess plats. Sorg, saknad och kärlek i olika former kom att skrivas in i mina böcker och blev både bearbetning och berättelse om upplevelser. Även om ingen av de båda karaktärerna egentligen var min döde älskling så fick de båda något från honom.
Detta har jag i huvudsak varit nöjd med. Jag har inte velat skriva om sorgen efter min älskling, det har aldrig varit syftet.
Men ibland stör det mig. Ibland räcker inte de båda karaktärerna till för att uttrycka och beskriva det jag skulle vilja ge uttryck för. En pappa du inte vuxit upp vem och inte riktigt hunnit lära känna innan han dör orsakar inte den djupa sorg och saknad jag fortfarande stundtals känner efter nästan tio år. Ett kärleksintresse som finns kvar i livet, om än ibland på avstånd, orsakar inte samma själsliga smärta som om samma person hade dött. Ingen av dessa båda karaktärer orsakar den intensiva sorg och saknad jag ibland skulle vilja skriva om – det blir liksom överdrivet att lägga in all den känslan där.
Stundtals grämer det mig att jag inte kan skriva in allt det jag känner.
