Stampar på samma fläck

Ibland känns det hopplöst. Tröstlöst.

Igår sorterade jag bland gamla papper på jobbet. Jag har jobbat med miljöfrågor i hela mitt yrkesverksamma liv. I en tidskriftssamlare hittade jag en mapp med anteckningar från en kurs i klimatkommunikation jag var på 2005. En snabb genombläddring sa mig att det lika gärna kunde varit en kurs idag, 2023. Vi står och stampar. Ett steg framåt, ett steg tillbaka, oftast inga steg alls.

Ibland känns det som att jag lika gärna kan ge upp. Att det hade varit bättre att ägna livet åt något jag ville för min egen skull än åt att försöka rädda världen. Jag kunde ha ägnat mig åt skrivandet på en annan nivå till exempel.

Jag slängde anteckningarna i pappersinsamlingen. Men jag kommer ju att fortsätta jobba med miljöfrågor ändå. För att jag är dålig på att ge upp. För att jag inte vet något annat. Och av gammal vana.

Och man vet ju inte hur saker slutar förrän i efterhand. Det finns fortfarande en möjlighet till ett ”lyckligt”, eller i alla fall inte helt olyckligt, slut.

Och om inte, så behöver vi tro på det för att orka fortsätta.→ Läs resten av inlägget!

Jodå, jag har snöerfarenhet

Det är lätt att tänka att när jag skriver om snö i mina böcker så är det bara hittepå, inget jag har egen erfarenhet av. För jag bor ju i Skåne.

Må vara att vi inte har långa vintrar, men ibland slår de till. Här ute bland åkrarna blir vi ibland insnöade.

Den här gången trodde jag vi skulle slippa den sortens problem. Det har inte snöat (mer än enstaka flingor) på flera dagar, snön är tung, och nu är det plusgrader. Men idag blåser det. Och snön förflyttar sig, i sidled, längs marken. Fyker.

När jag körde iväg för att lämna ett barn i morse gick det att köra förbi vårt hus, även om det var ganska mycket ditfykt snö. När jag kom tillbaka tjugo minuter senare körde jag fast. Visst, det är lite uppåtlut åt det hållet, men framför allt var det mycket snö som flyttat sig dit.

Det tog mig en bra stund att skotta loss bilen så jag kunde köra in den på en alternativ plats. Nu, några timmar senare, syns inte ett spår efter mitt skottande.

Och … jag älskar snön. Det är något magiskt med den drivande snön, hur den rör sig över marken i svepande mönster.

@forfattarsanne

Det är lätt att tänka att när jag skriver om snö i mina böcker så är det bara hittepå, inget jag har egen erfarenhet av. För jag bor ju i Skåne. Må vara att vi inte har långa vintrar, men ibland slår de till. Här ute bland åkrarna blir vi ibland insnöade.

Läs resten av inlägget!

Snön som inspiration

Snön inspirerar till att skriva. Och samtidigt leder den till frustration. För hur jag än försöker så kan jag, med mina futtiga små ord, aldrig fånga hela den magiska känslan av snön, den stora vidden och de små detaljerna.

Samma sak med foton: de blir bara ett utsnitt av ögonblick, antingen detalj eller helhet, som aldrig förmedlar känslan av att vara mitt i det pågående snöfallet.

Ändå tycker jag att mina skrivna ord är bättre på att fånga helheten och komplexiteten än vad bilderna är.

Och kanske är det därför jag fortsätter att skriva. För att snön väcker magin och behovet av att beskriva i mig. Trots frustrationen över att aldrig riktigt lyckas och melankolin som snön väcker i min själ.→ Läs resten av inlägget!

Det är något magiskt med snö

Den första riktiga snön faller utanför mina fönster. Och ja, det är något magiskt med snö, framför allt med den fallande snön, snöflingorna som befinner sig i luften och påverkar hela rymden (som i utrymmet) omkring oss. Ljuden förändras. Ljuset blir ett annat. Färgskalan dämpas och består av nyanser av vitt, blått och grått, brutet av bruna trädstammar.

Det händer något med själen av det där. Ett nytt rum öppnar sig. I morse kunde jag, trots att jag var ledig, inte somna om, för att ljudet, ljuset och känslan av snön därute väckte något särskilt inom mig.

Och så finns det en trygghet i snön. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan, men nu tar andra krafter över som inte jag rår över. Det har en av stressande effekt på en orolig själ som min.

@forfattarsanne

Den första riktiga snön faller utanför mina fönster. Och ja, det är något magiskt med snö, framför allt med den fallande snön, snöflingorna som befinner sig i luften och påverkar hela rymden (som i utrymmet) omkring oss. Ljuden förändras. Ljuset blir ett annat. Färgskalan dämpas och består av nyanser av vitt, blått och grått, brutet av bruna trädstammar. Det händer något med själen av det där. Ett nytt rum öppnar sig. I morse kunde jag, trots att jag var ledig, inte somna om, för att ljudet, ljuset och känslan av snön därute väckte något särskilt inom mig. Och så finns det en trygghet i snön. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan, men nu tar andra krafter över som inte jag rår över.

Läs resten av inlägget!

Spända muskler är mitt grundtillstånd

”Du är så spänd!” säger massören.

Det säger hon varje gång. Det är nog fyra gånger jag varit där nu, sedan i somras.

Jag upplever inte att jag är mer spänd än jag brukar. Och jag går hos massör regelbundet, även om jag inte gått hos henne tidigare.

”Din nacke och din rygg. Så stela. Så hårda. Som sten. Har du inte ont?”

Nej, det har jag inte. Peppar peppar, för tillfället har jag faktiskt inte ont någonstans. Mer än möjligen i själen. Men min kropp behöver regelbunden massage. Det har den också fått för det mesta under de senaste tjugofyra åren.

Och ja, jag har nog en hel massa spänningar. Men det är inget jag tänker på. Det är det normala för mig.

Kanske är det i grunden en kompensation för den överrörlighet vården alltid hävdar att jag har, fastän jag själv inte upplever det så. Det är nog också en effekt av att jag liksom alltid parerar att det ”civiliserade” sättet att sitta inte är det som min kropp är bekväm med.

Och så har min kropp en vana av att lagra oro, stress och ångest i musklerna. När det finns någon skadad eller irriterad muskel dras det dit. Om inte, så sätter det sig i hela kroppen.

Utöver det sitter det nog rätt många ogråtna tårar undangömd i muskelspänning. Sorg och saknad, kan vi kalla dem. Tårar som liksom inte är så stora att de *måste* släppas ut, de blir till spända muskler.

Ja, och har jag ett stillasittande jobb vid dator där jag ofta är ganska fokuserad.→ Läs resten av inlägget!

Julmarknadserbjudande på nätet till 18 december!

@forfattarsanne

Det är fyra veckor till julafton. Julklappstider. Julmarknadstider. Många indieförfattare – författare som ger ut på små förlag, hybridförlag, eller ger ut själva – står många av helgerna fram till jul på olika julmarknader i hopp om att sälja några böcker. Men vi är också bara vanliga människor. Bokskrivandet är för de flesta av oss något vi gör på vår fritid. Säljandet på marknader blir ytterligare en sak som ska hinnas med. Jag är en ensamstående mamma med sviter av utmattning. Jag ägnar helgerna åt att inte hamna ännu mer efter med disk och tvätt och åt att hjälpa mina skoltrötta ungdomar att orka med allt som ska hinnas klart innan terminen är slut, trots att energin är låg så här års. I bästa fall ska jag försöka hinna fixa lite julstämning innan den 24 december. Jag har varken tid eller ork att stå på julmarknader. Men jag har skrivit böcker, och de är utgivna. Tryckta. Jag har inte gjort det för att lådorna med böcker ska stå och samla damm, jag har gjort det för att jag vill att de ska bli lästa. Därför kommer jag att ha ett virtuellt julmarknadserbjudande de kommande veckorna: 100 kronor per bok. Frakt tillkommer med 66 kronor för en bok och 85 kronor för 2-3 böcker. Erbjudandet gäller t o m 18 december. Nej, jag kommer inte att bjuda på frakten. Det är nämligen den enda kostnaden jag själv inte kan styra över. Ja, 100 kronor per bok är löjligt billigt. Billigare än vanliga marknadspriser.

Läs resten av inlägget!

Verklighetsflykt och brist på äkta vara

Jag känner ett desperat behov av verklighetsflykt. Att försvinna bort till något annat. Att fylla tomrummet efter det som inte längre finns.

Det är förstås mörkret. Årstiden. Bristen på dagsljus.

Men det är också sju och ett halvt år utan honom. För var dag som går längre och längre tid i ensamhet. Ett liv utan någon annan som sitter i soffan om kvällarna. Utan någon självklar att göra saker med. Att dela ansvar och drömmar med. Att öppna min själ för och få gensvar av. Att dela närhet med, på alla tänkbara plan.

Magi och verklighetsflykt behövs alltid för att överleva så här års. Behovet blir större ju mer tomhet och saknad tillvaron bjuder.

Behovet av verklighetslykt var ett av skälen till jag plockade upp mitt bokskrivande när älsklingen hade dött. Bristen på själslig närhet färgade av sig på berättelserna, påverkade deras utformning, även när jag försökte hålla distansen.

Nu har det gått flera år sedan jag skrev på allvar. November 2023 är fylld med vardag av ett förhållandevis fungerande slag men med för mycket tråkiga måsten jag aldrig hinner ikapp.

Jag skulle behöva tid för verklighetsflykten. För att skriva min egen verklighetsflykt. För att fylla tomrummet efter honom. Fly tomrummet.→ Läs resten av inlägget!

För långsam

Jag är nog generellt en långsam människa. I alla fall när det kommer till skapande.

Eller … kanske inte långsam? Men oftast är mina idéer liksom hyfsat stora. Mitt skapande vill bygga en helhet, där genomtänka saker sitter ihop på ett någorlunda genomtänkt sätt. Både det övergripande paraplyet och de små detaljerna. Och det gäller för det mesta jag tar mig för, åtminstone om jag inte mycket avsiktligt bestämt mig för att inte göra så av någon anledning. (Kan vara tidsbrist eller brist på ork eller en mycket tajt deadline.)

Det gäller husrenovering. Textskrivande (japp, böcker!). Och filmer.

När tanken först väcktes på att göra filmer kopplat till mina böcker (troligen av förlaget?) så gjorde jag genomtänkta saker. Valde bilder med omsorg. Försökte säga något med texterna. Hittade musik som stämde med den sinnesstämning jag önskade. Så där som jag funkar. Nytt medium, nya möjligheter – svårt, men kul!

När jag sedan hade gjort de första filmerna la jag ut dem både på instagram, facebook och tiktok.

Instagram har de trots allt funkat okej på. Inte bra, men inte urkast.
På facebook (där de automatiska rekommendationerna jämt säger att jag ska göra reels) får de ytterst få visningar och reaktioner. Och på tiktok .. ja, kolla antalet visningar på mina fästade genomarbetade filmer!

För det är inte sådana filmer man ska göra. Det ska vara extremt kort (alternativt oerhört långt med någon som pratar hela tiden medan de gör en märklig misslyckad tårta), med samma musik som alla andra använder, och helst gjort på samma tema som alla andra gör.→ Läs resten av inlägget!

Älskade bibliotek

⚪️Idag är det Circular Monday. Och därför vill jag passa på att lyfta biblioteken!📚

Målet med Circular Monday är att vi ska konsumera mer cirkulärt istället för linjärt. Alltså, istället för att köpa, slita och slänga så ska det vi konsumerar användas fler gånger på vägen och förhoppningsvis aldrig bli sopor. Det handlar om att om möjligt hyra eller låna istället för att köpa, om att laga saker som går sönder istället för att slänga, att sälja vidare det man själv inte längre behöver, och så vidare.

Och i detta sammanhang är ju bibliotek alldeles fantastiska!

📚Ett enda exemplar av en biblioteksbok kan läsas av många människor
📚Biblioteksboken tar bara plats hemma hos dig så länge du lånar den – vilket är en stor skillnad mot om du skulle köpa alla böckerna
📚När biblioteket tycker att boken har gjort sina biblioteksår så säljs den sannolikt billigt på gallringsutförsäljning och kan glädja någon som annars inte skulle ha råd att köpa böcker
📚Och så är det himla fint att vi som samhälle har saker tillsammans! För så är det ju med bibliotek.

Och jag som författare? Ja, en såld bok är en såld bok, även om den blir såld till ett bibliotek. För den som skrivit populära böcker om lånas ut mycket så tillkommer dessutom biblioteksersättning (men så poppis är inte mina böcker).

Du som läsare kan dessutom påverka vilka böcker biblioteket köper in. De allra flesta bibliotek har möjlighet för sina ”kunder” att lämna inköpsförslag, ofta genom att du loggar in på bibliotekets webb och fyller i ett formulär.→ Läs resten av inlägget!