Varför skriver jag?

Den frågan har jag fått från både flera andra författare på instagram.

Det finns förstås många svar på den frågan, men det viktigaste är nog att jag inte kan låta bli.

Mitt huvud håller ständigt på att formulera saker. Vad förnågot skiftar över tid. Ibland vill jag förklara något eller argumentera för något. Andra gånger skapar jag dialoger mellan påhittade personer. Och en del gånger vill jag få ur mig en känsla genom att sätta ord på den.

Skrivandet är förlängningen av det här. Det är jobbigt att ha alla de där meningarna surrande i huvudet. Genom att skriva ner dem kan jag sortera dem i bästa möjliga ordning, fylla på där det fattas något, och sedan släppa dem. Då blir det lite lugnare i huvudet … i alla fall ett tag 🙃

Vad jag gör med det jag skriver beror på omständigheterna men också på innehållet. Vissa saker passar in i en större berättelse och blir till böcker. Annat hamnar i en blogg eller på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!

Vi som spillt på kartans alla vita fläckar

En gång i tiden kände människor inte till så mycket bortanför den egna hembygden. Det gick att föreställa sig att nästan vad som helst fanns bortanför skogen, staden eller landets gräns. Man visste inte heller mycket om hur olika krafter faktiskt fungerade.

Sen utforskades världen, både i det stora och det lilla. Nyfikna människor reste till okända delar av världen eller utforkade naturlagarna. De vita fläckarna på kartan blev allt färre.

Vi som vill fantisera om det okända kan inte längre berätta sagor om fjärran okända länder, för det finns ingå sådana. Vi kan inte heller göra som Jules Verne och hitta på saker i vårt närområde under havsytan eller på väg till månen.

Så vi får hitta på egna världar. Långt borta, bortom stjärnorna, på andra sidan galaxen, finns världen jag hittat på.
Och vi får hitta på magiska krafter för att kompensera för att vi redan fått förklaringar på nästan allt.

🗺

”Hur lyckliga kan vi bli,
Vi som vet vad stjärnorna består av.
Och hur magiska kan vi va,
När vi vet vad hjärnorna består av.

Hur lyckliga kan vi bli,
Vi som spillt på kartans alla vita fläckar.
Och hur spännande kan världen bli,
När vi vet vad fläckarna består av.”

/Emil Jensen → Läs resten av inlägget!

Läsning för höstkvällar

Vad läser du när höstmörkret härskar, regnet smattrar mot rutan och vinden viner?

⚪Lysande klot tvenne⚪ börjar just en sådan höstkväll. Det är mörkt, blåsigt och regnigt, och på värdshuset har en främling dykt upp. Men trots regndropparna på kläderna vill han inte sätta sig framme vid brasan med de lokala stamgästerna.

Vem är han? Vad är det för konstigt språk han pratar? Och varför tilltalar han just Nanna?

📚🍂

Snart är det höstlov, eller läslov som det numera också kallas. Hör du till de lyckliga som har ledigt och kan läsa mer än vanligt? Eller vill du ändå hitta höstläsning som passar ihop med en filt och en kopp varm dryck?

⚪Lysande klot tvenne⚪ är första boken i serien om Elsinorien. Rekommenderas från ca 14 år och uppåt. Finns även som ljudbok!

@forfattarsanne

Vågar du läsa på svenska? Jag vet, här på booktok är det framför allt engelska som gäller. Böcker på svenska är av någon anledning inte lika lockande. Men om du kan våga dig tillbaka över språkbarriären och läsa på ditt modersmål, så vill jag tipsa om min bok Lysande klot tvenne. Den passar alldeles utmärkt att läsa nu när höstmörkret sluter sig omkring oss. #booktok #swedishbooktok #svenskabooktok #svenska #böcker #fantasy #fantasybooks #fantasybooktok #höst #höstläsning #höstlov #ljudbok #boktips En mörk höstkväll sitter en svartklädd man vid ett av borden. Han tilltalar värdshusflickan Nanna på ett främmande språk och mumlar något obegripligt om ett uppdrag. Nanna försöker låta bli att lyssna, men mannens närvaro får henne att tänka och känna märkliga saker.

Läs resten av inlägget!

Senhöstens skörhet

Höst. Tröttheten är mördande. Jag sover så mycket som möjligt, hugger varje tillfälle till extra vila, men det räcker liksom aldrig till.

Det är oktober. Jag brukar bli trött så här års, men jag tycker inte det brukar vara så här mycket. Å andra sidan vet jag mycket väl att det höstmys jag brukar längta efter snarast brukar försvinna i trötthet och en allmän kamp för att orka måstena, och det blir liksom inget över av ork och tid till att något ska kännas mysigt.

Slutet av oktober och övergången till november är en av mina sköraste tider på året. Jag vet att det är då jag måste lyssna på alla varningssignaler, sänka kraven på mig själv, på alla sätt och nivåer, för att jag inte ska krascha på ett eller annat sätt. Att inte vara rädd om mig själv nu kan kosta alldeles för mycket. Om det håller sig till ”bara” trötthet, behov av att sova, så ska jag egentligen vara tacksam.

Jag vet också att jag skrivit in en del av den här senhöstliga ömtåligheten i Ailsa, huvudpersonen i mina böcker. Skörhet och trötthet som balanserar på gränsen till depression och ibland slår över dit. Det själsliga mörkret. Jag vet att jag aldrig hade kunnat skriva in det i henne på det sättet om det inte vore för att det vällt över i mig själv.

Jag påminner mig om allt detta och tillåter mig sömnen. Och fortsätter att drömma om höstar som bara består av brasor, levande ljus, höstgrytor och färgglada löv.→ Läs resten av inlägget!

I boken får du stå för resten

De allra flesta som läst en riktigt bra bok önskar att den någon gång ska bli film.*
De allra flesta som skriver böcker önskar att något de skrivit någon gång ska bli film.**

Ändå tycker de allra flesta för det allra mesta att boken var bättre än filmen.***

En bra film, eller tv-serie för den delen, är en alldeles fantastisk upplevelse. Det går att åstadkomma fantastisk stämning med musik, scenografi, filmteknik, och inte minst skådespelarinsatser.

Men samtidigt finns aspekter i en bok som alltid kommer att gå förlorade vid en filmatisering.
En del av det handlar om det som utelämnas i en film för att filmen nästan alltid är ”kortare” än boken.
En annan del handlar om det som blir tvunget att konkretiseras och bestämmas när man gör film. I en bok kan vissa saker lämnas oskrivna och därmed upp till varje läsare att bestämma (eller inte bestämma), men i filmformatet måste beslut tas. Det krymper utrymmet för fantasin och gör ofta filmen plattare.

En annan nackdel med filmen är att allt det som skapas kräver resurser. Miljöer som byggs upp. Kläder som sys upp. Skådeseplare och annan personal som för storfilmer ofta flygs hit och dit över världen. Jag har aldrig sett någon beräkning av miljökostnaderna för en vanlig storfilm, men jag räknar kallt med att de är ganska stora. Och visst, utslaget på en storpublik kanske det blir litet räknat per tittare. Men ändå. Tanken tränger sig på med jämna mellanrum när jag ser en påkostad modern film.

Som författare har jag dåligt samvete över upptryckta pappersexemplar av mina böcker.→ Läs resten av inlägget!

Det finns andra sorters förbud

Det är lätt att tänka att förbud mot vissa böcker är något som inte händer här, i Sverige. När vi tänker på förbjudna böcker så tänker vi nog i första hand på USA, där starka krafter gärna förbjuder böcker med exempelvis homosexuell kärlek eller böcker med transpersoner. Eller så tänker vi på hårdföra regimer som förbjuder böcker som kan motivera motstånd och uppror, som Bröderna Lejonhjärta som jag tog upp häromdagen, eller tjuren Ferdinand (förbjuden i Francos Spanien) och ”På västfronten intet nytt” (förbjuden i Nazi-Tyskland). (De två sista exemplen hämtade från Ida Ölmedals krönika i Sydsvenskan. Se bild 2.)

I Sverige är det känsligt att förbjuda böcker. Men det finns andra sätt att tysta än att förbjuda böcker.

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om tystnadskultur kring klimatfrågan på Folkhälsomyndigheten.

Ett annat exempel är de återkommande fallen av inställda sagostunder på olika bibliotek, där ”problemet” varit att de utklädda sagoläsarna inte följt klassiska könsnormer.

Det är lätt att slå sig själv för bröstet och tänka att det där med förbud, det är inget vi sysslar med här. Vi måste komma ihåg att vägarna att begränsa ser olika ut beroende på den lokala kulturen.→ Läs resten av inlägget!

Förbjudna böcker

1973, alltså för 50 år sedan, publicerades Bröderna Lejonhjärta för första gången. Men i dåtida Tjeckoslovakien var boken förbjuden och publicerades officiellt först 1992. Anledningen till förbudet var att de styrande var rädda att boken skulle inspirera befolkningen till att göra uppror mot makten.

Det kan man ju förstå. Det klassiska Jonatan Lejonhjärta-citatet används ofta just för att man ska våga göra den sortens viktiga saker:

“Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Den här veckan är det Banned Books Week Sverige 2023. Bröderna Lejonhjärta är en av sex böcker som det fokuseras lite extra på.

Som författare tänker jag att på ett sätt måste det vara den största framgång man kan uppnå: att någon tycker att det man skrivit är så farligt att de förbjuder det. Det krävs både förmåga att formulera sig väl och stort mod.→ Läs resten av inlägget!

Det finns många sorters laster

Jag röker inte och dricker inte alkoholstarka drycker. Men jag tänder gärna en brasa, fast jag vet att jag inte borde.

Brasan i kaminen behövs inte för uppvärmningen (utom i krissituationer). Och jag vet de negativa effekterna i form av olika utsläpps påverkan på miljö och hälsa. Att det är en modern kamin, med goda miljövärden, gör det lite bättre men tar inte bort problemen helt.

Men en brasa hör till de saker som lugnar min själ. Ljudet. Lukten. De dansande lågorna. En brasa i kaminen är rogivande.

Och en eld ger en annan sorts värme än vattenburen värme i elementen.

Ikväll sprakar höstens första brasa i kaminen. Ute regnar och blåser det. Och än så länge har jag inte satt på värmen i huset. Men ikväll ville jag ha en brasa. För myset.→ Läs resten av inlägget!

Det här är Fosse!

Fosse?
Redan när namnet nämndes i diskussionerna inför Nobelpriset i litteratur fastnade mitt huvud.
Jon Fosse? Va, nej, det är fel förnamn. Men det är helt riktigt att det ska vara ett kort förnamn. Och så ska det ha med dans att göra.

Jag har tillbringat mer tid i danssammanhang än i finlitteratursammanhang. Bob Fosse var ett mycket viktigt namn inom dansen, som dansare och koreograf.

Här ett klipp ur Sweet Charity (Bob Fosse både regissör och koreograf). 

Läs resten av inlägget!

Låttexternas lyx

Ibland är jag avundsjuk på de som skriver låttexter. I en ganska kort text kan man väva ihop reflektioner och händelser från vitt skilda sammanhang, koppla ihop iakttagelser och känslor, kommentera aktuell samhällsutveckling utan att skriva någon på näsan och utan att någon ens säkert kan säga att det är just det man kommenterar. Man kan börja texten på ett ställe och sluta någon helt annanstans. Och det behöver egentligen inte ens hänga ihop ordentligt, om man inte vill. 

Samtidigt skulle nog just detta göra mig alltför frustrerad för att kunna skriva så. Mitt upplägg när jag skriver är generellt snarast att koppla ihop saker för att göra det begripligt.

Jag kan älska en låttext och känna massor med igenkänning – och samtidigt vara livrädd att nånsin kommentera det. För jag vet inte vad låtskrivaren menade. Jag kan koppla till en sak jag upplevt i en rad i låten och till något helt annat i raden efter, men kanske menade låtskrivaren något helt annat än det jag tolkar in.

Och jag vet att det står var och en fritt att tolka på sitt sätt, men jag är sån att jag tycker det är pinsamt att missuppfatta. Nånstans utgår jag alltid från att alla andra säkert vet vad låtskrivaren menade.→ Läs resten av inlägget!