Jag “upptäckte” miljöproblemen när jag gick i sjunde klass, 1988, när läraren i biologi gick igenom de olika miljöhoten med oss. Växthuseffekt, övergödning, försurning, nedbrytning av ozonskikt, och en massa annat. Från den stunden var det en självklarhet att det här är saker som vi behöver ta itu med, och självklart är det allas ansvar att göra sitt bästa. Alltså göra kloka val, avstå från sånt som är dåligt för miljön, och så vidare.
När man är tonårig tjej som för fram viktig fakta (vilken ger konsekvensen att man bör agera) så är det många vuxna, i synnerhet vuxna män, som avfärdar ens engagemang genom att skratta. Och så lägger de till att du ändrar dig när du blir äldre, då kommer du att prioritera annorlunda.
Nånstans inbillade jag mig ändå att kunskap med tiden skulle sippra ut till allt fler och att insikt skulle drabba. Jag hade någon sorts grundtillit till den stora massans förnuft. Åtminstone i så här grundläggande saker, som är helt avgörande för vår egen överlevnad och välmående, för att inte tala om den grundläggande moral, som åtminstone då fortfarande var något självklart i Sverige. Man behöver inte ha djupare kunskap och förståelse än den högstadienivå som de allra flesta förväntas ta sig igenom, för att fatta miljöproblemen och på ett ungefär vad som behöver göras.
Nu är jag 50 år. Jag har utbildat mig inom miljöområdet och arbetat med miljöfrågor i olika former i snart 25 år. Och jag känner mestadels hopplöshet. Ja, vissa framsteg har självklart gjorts.→ Läs resten av inlägget!
