Kan jag läsa dina böcker fastän jag …?

Ja. Ja, det kan du.

Ja, du kan läsa böckerna även om du är vuxen. Ja, du kan läsa böckerna även om du inte är vuxen.

Huvudpersonen är fjorton år när första boken börjar. Böckerna är skrivna för läsare från ungefär den åldern och uppåt. Det finns ingen övre gräns.

(Men någon som satte ett lågt betyg på någon av ljudbokstjänsterna skrev ”barnbok?” i sin kommentar. Så kanske är de inget för den som är rädd för sånt.)

Ja, du kan läsa böckerna fastän du tror att du inte gillar fantasy. För det finns fantasy av väldigt olika slag. Läsare som trodde att de inte gillade fantasy men som ändå vågat läsa mina böcker har sedan sagt att det inte alls var som deras fördomar och att de är glada att de läste.

Ja, du kan läsa mina böcker även om du har synnedsättningar. Fast tyvärr bara de två första böckerna.

Första boken – Lysande klot tvenne – finns som talbok, ljudbok och punktskriftsbok.

Andra boken – Knutar och band – finns som ljudbok.

Tredje boken – Viddernas väv – finns bara som pappersbok och ebok (vilket förstås både första och andra boken också gör).

Har du synnedsättning och önskar möjlighet att läsa alla tre böckerna? Man kan framföra önskemål till Myndigheten för tillgängliga medier/Legimus om böcker man vill kunna läsa som talbok eller punktskriftsbok.→ Läs resten av inlägget!

Jag sydde en klänning och köpte en krona

2 juli

Sömnad. Under många år var det ett stort utlopp för min kreativititet. Eller, ur mitt hänseende så gick det väl från andra hållet: det jag vill ha finns inte, så då får jag väl tillverka det själv.

Det här var långt innan internets tid. Jag fick söka kunskap från biblioteket och från mamma, som tack och lov kunde en hel del om sömnad, och i övrigt improvisera.
Begränsande förutsättningar är samtidigt bra för någon som riskerar att fastna i perfektionism och ambivalens. Har man för mycket kunskap sätts ribban för högt och ångesten blir orimlig. Med de givna förutsättningar var good enough inom rimligare avstånd. Och jag blev med tiden en okej sömmerska, tror jag.

Men nu har hjärnan hunnit ruttna. Tålamodet är mindre, och tiden ska räcka till mycket mer. Och jag har fått för mig att jag ska sy i ett tyg som legat länge för att jag inte alls vågat. Ångesten över att klippa i ett fint tyg är inte mindre nu än när jag var tonåring.

Tack och lov hittade jag en rulle tyg jag köpt billigt på nån utförsäljning för över 30 år sedan, så det blir provsömnad först. Tyget är skevt, så det funkar inte att använda trådraken på tvären, enormt irriterande. Och färgen är sämsta möjliga mot min hud.

Min stackars hjärna tycker ändå det är jobbigt. Jag saknar verkligen att ha någon i samma hus att bolla sömnadstankar med.

3 juli

Att dra igång ett syprojekt kräver en hel massa hjärnkapacitet.→ Läs resten av inlägget!

Vad har fickor med fantasy att göra?

Jag älskar historia och arkeologi. Det är oerhört spännande att få veta hur sakee hänger ihop och hur utvecklingen gått till inom olika områden. När olika tekniska lösningar uppkom och när de fick ordenlig spridning. När man började använda vissa material och när man började odla olika grödor. Hur gamla de äldsta civilisationerna är.

Men all kunskap begränsar också. Ska man vara historiskt korrekt är det många saker att ta hänsyn till när man skriver, och ibland sätter det helt stopp för saker.

Som fickor. Fickor, fastsydda i plagget på det sätt, är tydligen en ganska sen uppfinning. Fastän det egentligen är en ganska enkel sak, som kan åstadkommas med primitiva verktyg.

Jag tycker att det är tråkigt att behöva förhålla mig avsaknad av exempelvis fickor. Jag tycker inte det är relevant för mina berättelser att behöva fokusera på sånt. Jag vill kunna bestämma hur kläderna ser ut utan att strikt förhålla mig till dokumenterad dräkthistorik. Kanske hittar jag på en egen dräkthistorik, eller så bedömer jag att det inte behövs.

På samma sätt vill jag kunna välja att det funnits civilisationer längre tillbaka än i den verkliga världen.

Och ser ni, då blir det genast fantasy! (Eller möjligen saga.)

Det finns också en del anakronistiska historievarianter. Som tv-serien Reign, där man utgår från historiska sammanhang men frångår både historiska fakta, klädaspekter och har modern musik. Och så blandar man in magiska grejer. Och … tja, alltså, nog sjutton är det väl egentligen en sorts fantasy? Riktigt inbitna historienördar verkar i alla fall inte uppskatta avstegen.→ Läs resten av inlägget!

Diskbänksfantasy

”Realistisk litteratur är det allra finaste i Sverige, och diskbänksrealism är det yppersta: rostfria vardagsskildringar om allmän glåmighet och utspillda drömmar. Fantastikförfattaren Karin Tidbeck har stuckit ut hakan och ifrågasatt det svenska fantasi-föraktet. Det fick mig att tänka: behöver vi en brygga mellan realismen och fantastiken. Behöver vi #diskbänksfantasy?”

Det skrev Tobias Robinson för ett tag sedan på instagram.

Och så hänvisade han till sin blogg, där han skrivit en härlig skröna som tog sitt avstamp i diskbänkar.

DISKBÄNK I BASKISKT STÅL

Hade tid och ork räckt till så hade jag gärna hängt på och gjort något liknande. Men så här en och en halv månad senare, och med en envis förkylning som hämmar orken, är det rätt tydligt att det inte kommer att hända.

Så jag återgår till grunden och hävdar bestämt att mina böcker är diskbänksfantasy: en blandning av någon sorts socialrealism, diskbänksrealism och high fantasy. Ja, det är prinsar och prinsessor, kungar och drottningar och kamp mot den onde härskaren. Men det är också samhällskritik, kritik mot monarkin som styrelsesätt, beskrivning av konsekvenserna av olika krav och förväntningar beroende på vem ens föräldrar råkar vara och hur det begränsar ens möjligheter på olika sätt. Och bitvis bara konkret beskrivning av livets gråtråkiga jobbigheter. Som en förkylning.

Jag tycker att många fler borde läsa mina böcker. Jag tror att många av de som ryggar tillbaka när de hör ordet fantasy, och inbillar sig att de bara gillar sån där så kallad seriös genrelös skönlitteratur, skulle uppskatta mina böcker – om de bara vågade ge dem en chans.→ Läs resten av inlägget!

Jag skäms över att skriva fantasy

Jag skäms över att skriva fantasy.

Och jag skäms specifikt över att jag skriver DEN sortens fantasy.

Prinsessor är ju bara för småflickor, det vet väl alla? Det har vi fått itutat oss sedan vi var små. Intresset för prinsessor ska man växa ifrån, helst fortare än kvickt.

Och kärlek, det är ju bara banalt. Speciellt kärlek mellan prinsar och prinsessor. Fullkomligt patetiskt, ju!

Ska man vara en seriös författare, en som är värd att placeras i facket ”litteratur”, så ska man skriva om helt andra saker. Diskbänksrealism, typ.

Nej, jag skäms inte över mina texter. Det är inte någon stereotyp sagoversion av prinsar, prinsessor och kärlek jag förmedlar. Och det finns en hel massa andra kvaliteter i mina texter. Jag är nöjd med hur jag använder sagokulissen till att lyfta helt andra saker. En del av det ganska nära det man skulle kalla diskbänksrealism, bortsett från att det inte finns några moderna diskbänkar i mina böcker.

Men jag skäms över att berätta vad mina böcker handlar om. För den kortfattade versionen, den som man har utrymme att berätta i en fyraraders introduktion om bokserien, den innehåller ungefär de där bitarna. Klassiskt sagoupplägg. Fattig flicka visar sig vara prinsessa. Prinsessa blir kär i prins. En värld där arvmonarki är fullkomligt självklart, fastän det sett med mina moderna ögon egentligen är en helt bisarr tanke. På ytan är det så väldigt långt från mina värderingar och principer.

Därför skäms jag varje gång jag ska berätta om mina böcker. För jag tycker själv det låter så banalt att jag inte riktigt vill stå för det.→ Läs resten av inlägget!

Veckad bomull och associationer

När jag var liten köpte man bomull i påse. Ett stort stycke bomull, veckad fram och tillbaka som ett dragspel, i en plastpåse. Mestadels till att riva av bitar av till om man skulle tvätta sår eller möjligen sminka av sig. Men vi hade också sådan bomull att lägga ut runt kyrkan med inbyggd speldosa till julen, så att det skulle se ut som snö.

Ibland tycker jag att molnen ser ut som sådan veckad bomull.

Jag vet inte om man fortfarande kan köpa bomull som ser ut på det sättet. Numera köper jag bara bomullsrondeller.

Associationer är knepiga saker när man skriver. För mig är det självklart vad jag menar om jag skriver att molnen ser ut som bomull. Men likheterna måste både passa för läsaren (eller tillräckligt stor andel av de som kan antas läsa boken) och för sammanhangen i boken.

I mitt fall behöver jag inte fundera på om läsarna förstår. För huvudpersonen i mina böcker har definitivt aldrig träffat på veckad bomull i en plastpåse.→ Läs resten av inlägget!

Har du läst mina böcker? Vill du hjälpa mig?

Eftersom jag är författare inom en genre som inte syns så mycket i ”kulturella” sammanhang, och inte heller har ett starkt förlag bakom mig som står för marknadsföring, så är mina läsare extra viktiga för att nå vidare till fler läsare.

Vill du hjälpa mig?

Det här är i så fall några av de saker du kan göra: 

1. Lämna ett omdöme/betyg!

Sätt ett betyg från 1 (dålig) till 5 (jättebra). Det finns många ställen du kan lämna ett betyg/omdöme på mina böcker:

2. Skriv en recension!

Om du hellre vill formulera dig i ord (sätta betyg är ju svårt!) så kan du skriva en recension. I de här sammanhangen kan en recension vara alltifrån ett par meningar till en fullskalig analys – du bestämmer själv hur mycket du har att säga. 

Recensioner kan lämnas på samma ställen som betygen. 

Du kan förstås också skriva en recension i din blogg, på ditt instagramkonto, i ditt facebookflöde eller där det passar dig. 

Eller skicka en recension till mig via mejl, så lägger jag ut den bland recensioner här på elsinorien.se

3. Berätta för vänner, familj, kollegor eller andra

Boktips från människor som känner är ofta extra värdefulla, eller hur?

– Men Sanne, vill du verkligen att jag ska sätta betyg eller skriva en recension även om jag inte tyckte om dina böcker?Läs resten av inlägget!

Skymning i februari och världsbygge

Det är något magiskt med februariskymning.

Inte nog med att det är ljust längre på dagarna. Men efter att skymning under lång tid inneburit bara inneburit att dagsljuset försvunnit, via olika nivåer av grått som slutligen (väldigt snabbt) blivit svart nattmörker, så finns det plötsligt färg i skymningen. Det är som att hela himlen skiftar i någon sorts guldorange. Även de dagar som himlen är grå så är den liksom inte bara grå, utan det gråa har en färgton. Och allt som träffas av skymningsljuset blir svagt rosaguldigt.

Mina böcker utspelar sig till stora delar på en annan planet. Portalfantasy kan man väl kalla det om man vill. Men jag har gjort det enkelt för mig och låtit den andra planeten vara tvillingplanet till Jorden. Jag minns inte längre varför jag valde att göra så. Men jag är överlag nöjd med det. För det innebär att jag inte behöver fundera över andra förutsättningar när det gäller hur stor gravitationen är eller hur mycket syre det finns i luften. Alla grundläggande parametrar är desamma. Visst, tråkigt på ett sätt. Men samtidigt skönt. För när jag exempelvis gläds åt en februariskymning här, så vet jag att om jag vill så kan jag beskriva samma typ av februariskymning där.

Att skriva fantasy innebär att man kan välja att skruva på parametrarna. Men man väljer själv vilka parametrar man vill skruva på.

En gulglänsande skymningshimmel vid havet. Text på bilden: ”Någonstans i universum, skapad någon gång i tidernas begynnelse, finns Vintergatan, ett stort moln av oändligt många stjärnor. Runt stjärnorna kretsar planeter. På en av dem bor människor. De kallar sin planet Jorden och sin stjärna Solen, och de flesta av dem tror att de är de enda varelserna i universum och att deras planet är den enda beboeliga platsen. Där lever de ovetande om de miljontals andra världar som finns runt ljusen på deras natthimmel. Långt, långt bort i andra ändan av Vintergatan, runt en av dessa stjärnor, kretsar en annan planet, Seiscro. Så ofattbart långt ifrån varandra, och kontakter mellan de båda världarna borde vara omöjliga med tanke på avståndet, men ändå lever likadana människor på Seiscro som på Jorden.”
Textutdrag ur ”Lysande klot tvenne”, den första boken om Elsinorien.
Läs resten av inlägget!

Varför sagor inte är fantasy

Jag gör ofta någon sorts svepande koppling mellan sagor och (klassisk) fantasy. Kanske inte riktigt att jag sätter likhetstecken mellan dem, men ändå antyder något ditåt. För det finns ju stora likheter, i teman, i rollbesättning, i miljöer och förutsättningar, och så vidare.

Men det finns också skillnader.

Förmodligen finns det folk som fördjupat sig i dessa skillnader, säkerligen även på akademisk nivå. Jag har i så fall inte läst något av det (för de saker jag läst på dylik nivå handlar om helt andra saker).

Men det jag själv tänker är den stora skillnaden mellan (klassiska) sagor och (klassisk) fantasy är … vad ska man säga, nivån av konstruerad verklighetsförankring? Eller, hur mycket vi får veta om förutsättningarna och hur de hänger samman.

En saga utspelar sig exempelvis i ett land långt borta, för länge sedan. Men vi får inte veta hur långt bort eller hur länge sedan. Vi får inte veta något om geografin: hur stort är landet, hur många är grannländerna? Vi får lösryckt information, som att man firar jul (som man exempelvis gör i årets julkalender), men vi vet inte om det är ett kristet julfirande eller något annat, vi vet inget om när religionen (om det nu är kristendomen) kom till landet. Och så vidare.

I en saga vet vi bara lösryckta detaljer, som till stor del inte sitter ihop med varandra. Och de delar vi vet om är ofta stereotypa. Landet ligger långt bort, styrs av en kung eller en drottning, och så vidare.

Fantasy är vad som händer med sagor när någon börjar tänka 😉 När någon börjar fundera ”men hur hänger det här samman?”.→ Läs resten av inlägget!