På radion tidigare idag pratade de om varningar och att människor inte lyssnar på varningar, att folk ändå gör det som de avråds från. (Apropå vädervarningar och det trafikkaos som rått på vissa håll de senaste dagarna.) Den som intervjuades om ämnet kom bland annat in på att människor gör som andra gör: om andra struntar i varningarna så gör man det själv också.
Grupptryck, alltså.
Och jag satt och tänkte att vad skönt det skulle vara att vara en sån som faller för grupptryck, någon som anpassar sig och gör som alla andra. Go with the flow, inte hänga upp sig på vad som är rätt.
Men jag är ju inte sån.
Jag är en sån som envisas med att försöka göra det jag tycker eller uppfattar är rätt och bra. Vilket leder till en hel del knepiga situationer. För det är långtifrån alltid accepterat.
Och jag drabbades av sån längtan att faktiskt kunna sitta ner och skriva. För det där är faktiskt ett av skälen till att jag skriver: att inte begränsas av vad som är socialt accepterat i en värld där grupptrycket styr.→ Läs resten av inlägget!
