”… oroar mig för att du gör sorgen till en del av din identitet.”
Igår blev jag av en händelse påmind om kommentarer jag fick på twitter i början av augusti 2016. I samband med min mans födelsedag, tre månader efter att han hade dött. Jag skrev något om sorg och saknad, precis som jag förstås hade gjort många gånger under de tre månaderna. Twitter var en av mina ventiler, min blogg en annan, och att sätta ord på mina tankar och känslor var då, precis som nu, ett viktigt sätt för mig att hantera jobbiga saker.
Den som kommenterade ansåg alltså att jag därmed höll på att göra sorgen till en del av min identitet, och kände därför ett ansvar att ta upp detta med mig.
När jag påmindes igår så rev det först upp gammal skit. Men sen började tankarna surra runt.
För ja, sorgen ÄR en del av min identitet. Allt annat vore konstigt, när ens älskling, livskamrat och bästa vän dött vid en ålder som borde vara mitt i livet.
Men sorgen är bara en liten del av min identitet.
Jag är författare. Miljöengagerad. Kattägare/kattägd. Husägare. Har ett jobb. Jag odlar en trädgård, stickar och syr, fotograferar och skriver, tycker om att sjunga och dansa. Jag är lite för tjock och motionerar för lite. Jag har autistiska drag. Jag är ensamstående förälder. Jag fixar saker som behöver fixas men städar mindre än jag borde, gillar folkmusik och målar fönstren med linoljefärg.
Sorgen är en ganska liten del av min identitet – men stundtals kanske lite extra tydlig.→ Läs resten av inlägget!
