Lättnad

Det jag kände igårkväll (efter leveransen av mina lådor med Viddernas väv) kan nog mest liknas vid lättnad. Den där känslan när man andas ut efter att ha genomfört något. Så har jag inte känt efter släppet av de två första böckerna. Men nu är det faktiskt ett avslut. Inte för att det varit oerhört ansträngande, utan bara för att det är något som pågått länge.

Att alla tre böckerna skulle ges ut har varit klart sedan jag fick svar från Visto förlag om utgivning. Och därmed har det varit en pågående process hela tiden, om än i lågt tempo och med arbetsfria luckor. Processen med själva utgivningen är avklarad.

Det som är avklarat är också den första större sak jag gav mig på på egen hand efter att min man dog. Mitt enmansprojekt, det där jag kunde göra på kvällar och helger, trots ensamt ansvar för två barn och ytterst små möjligheter att göra saker på annan plats än just hemma. Bokskrivandet fick ta över när alla gemensamma drömmar hade strandat, utraderats, blivit meningslösa.

Men i det långa perspektivet är det här också avslutet av något jag drog igång i början av 1989. Det här var inte mitt första försök att skriva en bok, men nog den första som nådde bortanför ett eller ett par kapitel, räknat i skrivet material. I en tonårstid med tvivel, en tid när jag inte passade in (var på fel sätt, klädde mig på fel sätt, gillade fel musik), så lyckades jag ändå dra igång det här och hålla fast vid det.→ Läs resten av inlägget!

Att vara bra på något

Jag tänker mycket på det här med att vara bra på något.

När man är liten så är skaran man jämförs med ganska begränsad. De första åren i skolan kanske klassen, det vill säga runt 25 andra personer som är födda samma år. Att vara bäst på fotboll i klassen innebär kanske att man i praktiken jämförs med fem andra personer som överhuvudtaget vet mer än att man ska få in bollen i motståndarlagets mål.

När man blir lite äldre jämförs man med hela skolan. Eller alla i fotbollsklubben eller alla som går på dansskolan i samma stad. Betydligt fler personer att jämföra sig med, men ändå en ganska liten andel av alla i världen med samma intresse.

Men ju äldre man blir, desto mer nischat blir det. Dels jämförs man bara med folk som är intresserade av och bra på samma saker. Dels jämförs man till slut med alla i hela landet (eller rentav hela världen).

Det är en utmaning, rent psykologiskt. Ju bättre man blir, desto sämre känner man sig.

Och ja, den här texten skriver jag i författarsammanhang.

Det är stor skillnad på att vara utgiven författare (eller ens aspirerande författare), jämfört med när man gick i mellanstadiet och fick beröm för att man kunde skriva en sammanhängande text.

Det är lätt att glömma bort att vi alla, som kommit så långt att vi ens har ett manus med början och slut, och en ihärdighet att fortsätta skriva (bortom stunden när vi fick en första idé), faktiskt är fruktansvärt bra.→ Läs resten av inlägget!

Att längta så det gör ont

Har du längtat riktigt mycket efter någon (eller något)? Så där så det gör riktigt ont?

När jag flyttade hemifrån för att plugga längtade jag hem hela tiden. Det var visserligen bara runt tjugo mil hem, men att resa hem kostade både tid och pengar, och som student har man ont om båda. Dessutom kändes det fånigt att ha sådan hemlängtan.

Jag kunde i bästa fall resa hem varannan helg. Och periodvis påbörjade jag nedräkningen till nästa gång jag fick åka hem redan innan jag satt mig på bussen tillbaka till studieorten. Jag hade lappar där jag i hemlighet bockade av tiden. 12 dagar till hemresa. 11 dagar till hemresa. 10 dagar till hemresa. Hälften av tiden passerad. Tre fjärdedelar av tiden passerad.

Flera år senare var jag i en liknande situation. Nyförälskad, men min älskling bodde 40 mil bort. Jag pluggade fortfarande, och min ekonomi var om möjligt ännu tajtare. Helst ville jag ju vara på samma plats som honom hela tiden – men där var de igen: möjligheten att träffas varannan eller ibland bara var tredje helg. Och nedräkningarna av tid tills vi kunde träffas nästa gång.

Hela livet påverkas när man längtar så. Det finns tid när man längtar, och tid när man lever.

Har du också längtat så?

I Viddernas väv finns också denna intensiva längtan.→ Läs resten av inlägget!

Vem är egentligen författare?

Jag minns när jag diskuterade frågan för några år sedan, med några redan utgivna författare på twitter. Det var nog något jag kommenterade och sen ursäktade mig över, för jag var ju inte författare än – och de konstaterade att det var jag visst.

Och jag höll med. Att vara författare handlar i huvudsak om gemensamma erfarenheter och upplevelser. Att vilja uttrycka saker i skrift. Att ha upplevt skrivflow. Att ha stångats med liknande problem kring formuleringar och textuppbyggnad. Att ha kört fast. Att vara beredd att lägga oändligt många timmar på att skriva en lång sammanhängande text. Att vända och vrida på detaljer och formuleringar för att det ska bli rätt. Det är den sorts upplevelser vi delar. Det är detta som gör oss till författare. Inte utgivningen.

Mina tvivel när det kommer till mig själv handlar om något annat. Om Jante. Om att inte förhäva sig. Om att inte göra saker på rätt sätt, i rätt ordning. Om alla de åsikter en del andra författare har om vad som är rätt och riktigt och vad de tycker om utgivning på hybridförlag. Och om en sedan lång tid väl internerad känsla av att det jag gör, i alla möjliga sammanhang, ändå inte uppfyller normen för Hur Saker Ska Vara TM.

Jag vet: dubbla måttstockar. Andra krav på mig själv än på alla andra.

✏📝📖📚

Hur definierar du författare? Och har du samma måttstockar för dig själv som för andra?→ Läs resten av inlägget!

Känslostorm och tankeorkan

Och så kommer det: mejlet från Mattias på Visto som visar att nu är bollen i rullning på riktigt för Viddernas väv.

Det är lika spännande varje gång (tredje gången nu):

Jag har skickat en mindre uppsats med mina luddiga halvt förvirrade tankar om omslaget: vad jag vill ha med, citat från de delar av texten som berörs, vad jag vill förmedla, och så vidare. Har jag varit begriplig? Går det att göra något med mina tankar?

Och så öppnar jag den bifogade filen för att se vad Mattias skickat, och det är en fullkomlig storm av tankar och känslor. Mest av allt att det plötsligt blir en Bok TM 📚 istället för manus och idéer. Men också alla känslor omslaget förmedlar – och millisekunden efter mina egna tankar som analyserar och utvärderar alla dessa känslor. Och strax därefter dessutom alla detaljer som måste ändras. För så är det ju: ett första utkast är just bara ett utkast, något att utgå från för att kunna diskutera deraljer. Och ändå inte.

Känslostorm. Tankeorkan. Och samtidigt numera vetskapen om att jag ska låta det vila några timmar innan jag sätter mig och svarar. För annars är det nästan risk för kortslutning när jag försöker få ner allt på en gång ☺️💕

Men ja, det kommer att bli bra den här gången också, det ser jag 😍😍😍→ Läs resten av inlägget!

Plågsamheten hos ett korrektur

Förr brukade jag gilla korrektur. Det där att mer eller mindre systematiskt leta småfel, detaljer, hitta saker som skulle vara jätteirriterande att hitta i något färdigtryckt men som är en lättnad att få syn på i tid, det är fina grejer.

Men det var när det var i jobbsammanhang. Det var jämförelsevis kortare texter, och det var verkligen inriktat på att hitta riktiga FEL. Ja, och så satt jag “på andra sidan”. Det var alltså jag som korrekturläste. Eller möjligen någon annan som korrekturläste och jag förde in ändringar. Men det var inte mina texter, och det var inte på samma nivå.

Nu är jag inne på min andra bok. Och jag kan säga att korrekturläsning av ett bokmanus är på en annan nivå. Det handlar till väldigt liten del om stavfel (jag tror det kan ha varit två eller tre i det här manuset?) och liknande saker.

Till väldigt stor del handlar det istället om “som”, “att” och “hade” – ord som visserligen ska vara där om en text ska vara hundra procent korrekt grammatiskt men som samtidigt hindrar läsflödet och får mig att känna mig mer byråkratisk än i byråkratjobbet.

Det handlar om tempus – och även om det kanske formellt sett är mer korrekt att skriva att något hade hänt, för att det inträffade tidigare än det som är nuet i berättelsen, så behöver det, enligt min mening, ibland ändå uttryckas som att det hände, för att det var något som pågick under en lång tid, inte som en enskild händelse.→ Läs resten av inlägget!

Rädslan att något ska ha försvunnit

Det här när man läser sin egen text för sjuhundraåttiofjärde gånger är stundtals svårt.

Manuset för bok 1 är alltså korrläst och inskickat till förlaget. Men det ligger andra böcker före i pipeline, och i väntan på att det ska bli min tur att få min bok layoutad och så där så känns det som en vettig sak att passa på att läsa igenom manuset ett gång till, för att se efter så att inga småfel smugit sig in som en konsekvens av korrekturrundan.

På det hela taget känns det rätt okej. Jag lyckas ha en ganska okej inställning till det nu, sitter inte och funderar alltför mycket av saker som jag kanske skulle gjort helt annorlunda om jag börjat skriva boken nu 😊 Jag läser på ett ganska avslappnat sätt, men ändå med hyfsat fokus – tycker jag.

Men gång på gång får jag liksom en orosklump i halsen. Den där saken som jag läste nu, och som hänger ihop med det där som hände några kapitel bakåt … plötsligt kan jag inte minnas att jag läst den där saken! Har den trillat bort i någon redigeringsomgång? Det skulle ju vara så lätt hänt att plötsligt av misstag klippa bort något.

Så bläddrar jag bakåt, letar, och hittar. Inget är borta. Jag bläddrar framåt igen och fortsätter.

Men det händer igen. Och igen.

För när man läst en text så många gånger så är det svårt att faktiskt ta in vad man läser. Till och med när det gått ganska lång tid emellan, så lång tid att man inte längre blir mentalt kräkmässig av att läsa det igen, så är det som att läsningen inte längre går in.→ Läs resten av inlägget!

Följa drömmar

Hur många gånger har du fått höra att du ska följa dina drömmar? Och hur många gånger har du fått höra eller känna att du inte duger till för att fullfölja din dröm? För det finns ju alltid de som är bättre. Oavsett hur bra du är och hur bra du gör ifrån dig, så finns det alltid utrymme för att vara lite bättre, göra lite till. Och om du inte har ork eller möjlighet att göra bättre än bäst, eller för den delen om du bränner ut dig på vägen, så är det på något vis som att du ändå inte är bra nog för att uppnå drömmen.

Det finns något oerhört motsägelsefullt (och nedslående) i det där: att vi uppmanas att sträva mot högt ställda mål men ändå aldrig får känna oss nöjda med det vi lyckas uppnå i vår strävan.Jag kan lova en sak: Mina böcker är inte perfekta. Det finns alltid saker som skulle kunnat bli bättre. Men jag hävdar med bestämdhet att de är fullt tillräckligt bra och att skillnaden, totalt sett, är marginell 😛

– Men Sanne, så får man inte säga! Du måste tala om hur bra dina böcker är, inte tala om att de har brister!

Nåja. Då skulle jag ju inte vara jag längre. Mina vänner skulle inte känna igen mig. Jag är expert på att se och peka ut brister, berätta om listerna som inte blivit uppsatta eller golvet som inte är rent. Men jag övar på att känna mig nöjd. Jag är exempelvis rätt nöjd med att faktiskt få ge ut mina böcker ❤Läs resten av inlägget!