När man behöver prata

Ovanför oss drog fågelsträck på väg söderut för vintern. Fåglar fria att bege sig vart som helst utan att någon bestämde över dem: ingen som stängde dem inne, ingen som stängde dem ute.

”Nu är det något du grunnar på igen”, konstaterade Dainas när vi närmade oss slottet.

”Haha! Ja.”

”Kom igen, ut med det, låt mig höra.”

(Ur Knutar och band, andra boken om Elsinorien.)

📚

Att ha någon som kan se på en när man behöver prata … det är så fantastiskt! (Och jag saknar det så 😔) Har du någon sådan person?→ Läs resten av inlägget!

Rölleka på Knutar och band

Varför är det rölleka på baksidan av Knutar och band?

Det korta svaret är väl att det behövdes något mer på baksidan, och då föll sig rölleka ganska logiskt. Bilden som använts är en gammal växtplansch av klassiskt snitt.

Rölleka nämns för första gången i boken i det korta stycke som citeras i bild 2. Från början var det både gråbo och rölleka med i texten, men senare förenklade jag det till bara rölleka.

Men varför rölleka då?
Egentligen just bara för doften. Det är inte blomdoft som a nektar, utan en kryddig doft när man mosar blomman. Och den doften återkommer sedan i boken och får ytterligare betydelse.

Men rölleka är också en läkeväxt som använts långt bakåt i tiden. Släktnamnet Achillea hänger samman med att Akilles sägs ha använt rölleka till att behandla sår efter slaget vid Troja. I Kina och hos druider användes röllekastjälkar inom spådomskonst. Och egtvedpigen begravdes med en röllekablomma för över 3000 år sedan.

Att låta röllekan vara med känns rätt på så många sätt.

🌻

Meja dök upp med nyplockad rölleka som hon mortlade och sedan smorde mig med vid tinningarna och i nacken. Doften var smått berusande.

”Varför?” frågade jag henne nyfiket.

”Jag vet inte”, svarade hon bara. ”Det ska vara så vid en kröning.” Och så stack hon in ett par röllekablommor i håruppsättningen.→ Läs resten av inlägget!

Vallmo på bokomslag

Varför är det vallmo på omslaget till Knutar och band?

Nej, det har inget med gårdagens inlägg om vallmon i rågfältet att göra.

Jag tycker väldigt mycket om vallmo. Många foton på vallmo blir det i min mobilkamera så här års 🥰 Men det i sig är ju inget skäl att ha med vallmo på bokomslaget?

Jag kan lugna er med att vallmon på omslaget till Knutar och band inte bara är där för att den är vacker – den figurerar i boken också.

”… intensivt röda vallmoblommor som såg ut som skrynkligt tunt rött
papper …”→ Läs resten av inlägget!

Hur omslagen kom till

”Apropå inget av det du skrev i texten. Det är så vackra omslag så att man smäller av. Har du skrivit något om hur de kommit till? Annars skulle jag vilja läsa om det.”

Den kommentaren fick jag på ett inlägg på min facebooksida för ett tag sedan.

Man kan ju tänka att det borde finnas en alldeles fantastisk historia bakom mina bokomslag 🙂 Men jag är ledsen, jag måste göra er besvikna på det området.

I ärlighetens namn hade jag aldrig direkt funderat på bokomslag, trots att den första boken funnits i mitt medvetande under större delen av mitt liv. Och när det blev klart med förlag så hoppades jag väl nånstans att nån annan skulle ha idéer om just detta. Men nej.

När det visade sig att jag förväntades klämma fram nån sorts idéer för bokomslag så infann sig snarast någon sorts vag lågmäld panikkänsla. För bok 2 och 3 hade jag nån sorts möjliga idéer, men för bok 1 var det egentligen helt tomt i huvudet. Jag kunde ju inte ens komma på en bra titel.

Uppdraget från förlaget var i alla fall att jag skulle skriva ner mina tankar och ge förslag på några bilder från en bildbyrå som kunde fungera som utgångsläge för arbetet. Typ nåt sånt.

Stackars Mattias på förlaget fick ett lååångt dokument (där det mest användbara nog var att jag berättade om nåt typsnitt jag gillade) samt en lista med bilder. Utifrån detta valde han ett av mina bildförslag, på en dimmig bokskog, som han mixtrade med färgerna på.→ Läs resten av inlägget!

Vad handlar Knutar och band om?

Knutar och band är min andra bok. Den börjar där Lysande klot tvenne slutar. Vad händer när äventyret är över? Slutet gott, allting gott? Så enkelt är det förstås inte.

Knutar och band försiggår väldigt mycket i det inre, och i de små händelserna. För när man varit med om jobbiga saker så förändras man. Vi får genom huvudpersonen se hur hennes bror förändrats. Och själv tycks hon ha tappat sin plats i livet.

Mycket av boken handlar om hennes känslor, tankar och funderingar, och hennes strävan att hitta mening i livet. Hennes försök att sysselsätta sig leder dock till händelser som ger ringar på vattnet och gör saker mer komplicerade än hon skulle vilja.

Den som förväntar sig ”action” blir kanske besviken, liksom den som vill att fantasy ska drypa av magi. Och på sätt och vis är det ganska stor skillnad på första och andra boken. Men så är det ju att vara människa: Vi går igenom olika faser, och på utsidan kan det verka som att vi har förändrats väldigt mycket. Men kärnan är densamma, den bara reagerar på olika förutsättningar.→ Läs resten av inlägget!

Midvinter i Leike

Julen närmar sig mer stormsteg, och just idag är det som allra mörkast på året. Hur firar man denna tidpunkt i världen jag byggt? Det sker förstås på olika sätt på olika håll. Nedan bjuder jag på ett exempel. Först en inledande förklarande text, för att ge sammanhanget; därefter ett utdrag ur ”Knutar och band” (andra boken om Elsinorien).

Femtonåriga Ailonise, prinsessa av Elsinorien och böckernas jag, har tröttnat på livet hemma på slottet. Påfrestande händelser under det senaste året har gjort att hennes älskade storebror är en skugga av sitt forna jag. Och själv har hon ingen utstakad väg och vet inte riktigt vad hon vill göra med sitt liv.

Istället beger hon sig långt hemifrån, till prästinnorna i Leike i grannlandet Illidien, för att gå i lära där under ett par år. Den uttalade kopplingen är Ailonises nyfunna intresse för örter och deras användning, men Ailonises kunskapstörst är stor på alla områden och hon är ständigt frustrerad över alla saker hon inte förstår. Kanske kan tiden i Leike ge svar även på större frågor. 

Hon är dock en aning orolig för den religiösa aspekten av kvinnorna i Leike är just prästinnor. Ailonise tror inte på några gudar. Men väl på plats i Leike finner hon sig väl tillrätta och upptäcker att ritualer och ceremonier är mer till för människorna själva och fyller ett viktigt behov. I Leike blir hon en av femton flickor eller prästinneaspiranter.

Utdraget nedan är från när Ailonise varit i Leike några månader.

⭐⭐⭐

När det började bli kallare på riktigt kompletterades linneklänningarna med ytterligare plagg för värmens skull.→ Läs resten av inlägget!

Lucka 4 hos Fantastikbokklubben

Fantastikbokklubben är en webbutik som drivs av författarna själva. Här kan du köpa böcker inom genrerna fantasy, science fiction och skräck. Och ja, mina böcker finns också där 🙂

Dagens lucka, lucka nummer fyra, är min.

Länk till lucka 4 i Fantastikbokklubbens julkalender.

Om du går in på länken kan du hitta ett utdrag ur Knutar och band om hur midvintern firas i Leike.

Vill du veta mer om Knutar och band (andra boken om Elsinorien)?

Här finns all info: baksidestext, länkar till var du kan köpa boken, ja till och med länk till smakprov.se där du kan läsa första kapitlet ur boken!Läs resten av inlägget!

En liten vinkning

Jag har lyssnat till slutet nu, på ljudfilerna till blivande ljudboken av Knutar och band. Och när jag kom till de sista orden, sista meningen, så påmindes jag …

Det är inte så att det egentligen var meningen när jag skrev det. Men när jag sedan läst igenom texten själv, så har jag tänkt på det så många gånger. Att den där sista meningen liksom är som en vinkning till en känd svensk gammal bok. 1800-tal. (En sån där som avhandlades i litteraturkunskap i skolan.) Inte riktigt en parafras, men något lite grann ditåt. Och att den där vinkningen egentligen, i praktiken, är större än bara de där orden. Även om det alltså egentligen aldrig var meningen.

Nu, när jag kommer dit igen, vid genomlyssningen av ljudboken, så blir jag nyfiken: är det någon mer än jag själv som gör den kopplingen? Eller är det bara jag?→ Läs resten av inlägget!

Kärlek

Och så var det visst lite kärlek med i boken också?”

Det är mamma som refererar vidare vad min mormor sagt efter att ha läst klart Knutar och band.

Mm. Jo. Det är definitivt lite kärlek i boken också. Rentav en hel kärlekshistoria, kan man nog säga.

(“Jag är inte alls kär!” protesterar Ailsa från boken.)

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev i våras, om kärlek? Det inlägget som hade tavlan med prinsessan och grodan som bild. Om att kärlek var farligt och pinsamt och något man bäst höll tyst om? Och om det märkliga i att jag ändå kommit att skriva om kärlek?

Det är fortfarande märkligt pinsamt för mig, det där med kärlek. På något vis är det fortfarande pinsamt att tala om att jag skriver om kärlek. Och det finns ju så mycket annat i Knutar och band som jag kan nämna när jag talar om vad boken handlar om. Depression, ångest, ungdomens sökande efter att hitta sin egen väg och plats, känslan av utanförskap. Eller för den delen hur man påverkas av olika traditioner och bakgrund.

Men det är en kärlekshistoria också. Om vad en blick kan väcka i en. Om vad en enda kyss kan leda till. Om värdet i att hitta en person som man känner att man kan prata med, och bli bemött på ett sätt som gör att man vill berätta mer. Om tillit. Och om hur små saker kan stå i vägen för så väldigt mycket.

Som sagt var, jag har fortfarande svårt att prata om kärlek.→ Läs resten av inlägget!

Att inte kunna prata

Vissa saker kan man inte berätta om. Exempelvis för att minnena är för smärtsamma, och att prata om dem öppnar upp så att det plågsamma kommer fram i större doser än man klarar att hantera. Eller för att man inte orkar försöka hitta ord att uttrycka det jobbiga med. Eller ”bara” för att det är tillräckligt krävande känslomässigt att tänka på sakerna, och det finns inte kraft att säga något samtidigt som man tänker på det. Eller för att man kanske inte ens riktigt vet vad som hänt i en viss situation, och det blir så kravfyllt att behöva kunna redogöra för det. Eller för att man i stunden är för upprörd för att kunna hitta ro att uttrycka sig. Eller också …

Ja, det finns helt enkelt en massa möjliga anledningar. Kontentan är att jobbiga saker kan vara omöjliga att berätta om. Jag har själv vartit i det läget en del gånger i livet, av varierande skäl. Tillfällen när jag inte mäktar med att öppna munnen och berätta vad det är som är så fruktansvärt jobbigt. Det går liksom inte.

En faktor i det där är förstås också att det behöver finnas rätt person att berätta för. Det kan vara omöjligt med de allra flesta. Men det kan finnas någon människa som man litar på så totalt att man till slut, med stor kraftansträngning, kan klara av att berätta. Det betyder inte att man inte litar på andra människor – men det här handlar om fullständig tillit.

Min Ailsa, huvudpersonen i mina böcker, har varit med om en del jobbiga saker.→ Läs resten av inlägget!