Etikett: skrivande

Okategoriserade

Mellan raderna

”Det står inget mellan raderna.” Det sa min svensklärare på gymnasiet.

Jag minns det som att hon sa det flera gånger, men jag vet inte säkert. Och jag minns inte heller i vilket sammanhang det sades.

Hon var en lärare av ”den gamla skolan”, i vit blus och plisserad rutig kjol. Oerhört kunnig på sina områden (som efter vad jag minns involverade klassiska språk) men också väldigt noga med hur saker skulle vara. För henne fick vi lära oss de två första raderna ur Illiaden utantill, för Det Var Sånt Man Skulle Kunna TM. (Utantillärande var annars ganska omodernt i början av 1990-talet, när jag gick gymnasiet.)

Litteraturkunskap var en viktig del av gymnasiesvenskan – jag tror rentav att vi fick separata betyg i svenska, litteratur respektive svenska, övrigt (fast det hette något annat) – och det var sannolikt i detta sammanhang, när det pratades tolkningar och analyser av romantiska 1700-talsdikter eller något annat liknande, som hon sa det. För analysera skulle vi.

Och ändå.

”Det står inget mellan raderna.”

Den där meningen har satt sig hos mig.

För jag håller ju med.
Det står inget mellan raderna.
Och ändå antas vi alltid, rentav uppmanas, att förhålla oss till det som står mellan raderna. Ibland uttalat, ibland underförstått.
Vi ska förvänta oss att folk ska läsa det som står mellan raderna.

Men.

Det står inget mellan raderna. Oavsett att de allra flesta läser in saker mellan raderna.

Så vad menade hon egentligen?
Det vet jag inte. Det är snart trettio år sedan jag hade henne som lärare, så jag kan inte fråga.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Jag älskar att skriva.

Jag älskar att sätta ord på saker. Redogöra för fakta på ett begripligt sätt. Förklara sammanhang. Beskriva känslor.

Och jag föredrar att göra det skriftligt. Skrivna formuleringar ger mig utrymme att vända och vrida, flytta om ordning och välja ord, och det får ta den tid det tar. Och även när jag vet precis vad som ska sägas så uppskattar jag att skriva, för då riskerar jag inte att bli avbruten. (I alla fall inte av den min text riktar sig till. Barnen och katterna avbryter mig ändå.)

Ibland är skrivandet ett flöde av ord från huvudet genom fingrarna på tangentbordet och över i datorns minne, synligt på skärmen. Den processen är nästan som en dans.

Andra gånger är det genomläsande av material, vändande och vridande på hur saker ska sägas och i vilken ordning för att på tydligast sätt förmedla budskapet. Den processen är stundtals enormt krävande för hjärnan. Men det är det värt om jag har något viktigt att säga.

Periodvis skriver jag en del i mitt jobb. Där händer det att jag ansträngt mig massor för att balansera och nyansera mellan olika viktiga budskap och fakta som behöver förmedlas – för jag gillar att få människor att förstå och få en helhetsbild, att göra det svåra tillgängligt utan att förlora innehållet – men att min text sedan mer eller mindre skrotas, för att någon tycker att det fulla budskapet exempelvis inte är tillräckligt positivt. 

Det gör mig ledsen. Det är frustrerande att lägga mycket tid, och hjärnkraft, på att göra det svåra begripligt, när någon annan sedan bestämmer att det inte ska användas.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Att vara bra på något

Jag tänker mycket på det här med att vara bra på något.

När man är liten så är skaran man jämförs med ganska begränsad. De första åren i skolan kanske klassen, det vill säga runt 25 andra personer som är födda samma år. Att vara bäst på fotboll i klassen innebär kanske att man i praktiken jämförs med fem andra personer som överhuvudtaget vet mer än att man ska få in bollen i motståndarlagets mål.

När man blir lite äldre jämförs man med hela skolan. Eller alla i fotbollsklubben eller alla som går på dansskolan i samma stad. Betydligt fler personer att jämföra sig med, men ändå en ganska liten andel av alla i världen med samma intresse.

Men ju äldre man blir, desto mer nischat blir det. Dels jämförs man bara med folk som är intresserade av och bra på samma saker. Dels jämförs man till slut med alla i hela landet (eller rentav hela världen).

Det är en utmaning, rent psykologiskt. Ju bättre man blir, desto sämre känner man sig.

Och ja, den här texten skriver jag i författarsammanhang.

Det är stor skillnad på att vara utgiven författare (eller ens aspirerande författare), jämfört med när man gick i mellanstadiet och fick beröm för att man kunde skriva en sammanhängande text.

Det är lätt att glömma bort att vi alla, som kommit så långt att vi ens har ett manus med början och slut, och en ihärdighet att fortsätta skriva (bortom stunden när vi fick en första idé), faktiskt är fruktansvärt bra.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vem är egentligen författare?

Jag minns när jag diskuterade frågan för några år sedan, med några redan utgivna författare på twitter. Det var nog något jag kommenterade och sen ursäktade mig över, för jag var ju inte författare än – och de konstaterade att det var jag visst.

Och jag höll med. Att vara författare handlar i huvudsak om gemensamma erfarenheter och upplevelser. Att vilja uttrycka saker i skrift. Att ha upplevt skrivflow. Att ha stångats med liknande problem kring formuleringar och textuppbyggnad. Att ha kört fast. Att vara beredd att lägga oändligt många timmar på att skriva en lång sammanhängande text. Att vända och vrida på detaljer och formuleringar för att det ska bli rätt. Det är den sorts upplevelser vi delar. Det är detta som gör oss till författare. Inte utgivningen.

Mina tvivel när det kommer till mig själv handlar om något annat. Om Jante. Om att inte förhäva sig. Om att inte göra saker på rätt sätt, i rätt ordning. Om alla de åsikter en del andra författare har om vad som är rätt och riktigt och vad de tycker om utgivning på hybridförlag. Och om en sedan lång tid väl internerad känsla av att det jag gör, i alla möjliga sammanhang, ändå inte uppfyller normen för Hur Saker Ska Vara TM.

Jag vet: dubbla måttstockar. Andra krav på mig själv än på alla andra.

✏📝📖📚

Hur definierar du författare? Och har du samma måttstockar för dig själv som för andra?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Punkt.

Kan vara en bild av 1 person och text där det står ”Punctuation is a fabulous tool for controlling your reader you even get to control where they breathe. That's what I call power! Nicola NicolaMorgan Morgan writers.write.company WWW.WRITERSWRITE.CO.ZA”

Ja, det är faktiskt riktigt coolt.

Jag har ett språk med ganska blandade meningar. En del ettordsmeningar. (Hallå, det är ju inte ens fullständiga meningar!) En del meningar som är så långa och komplicerade, med inskjutna bisatser – och rentav tanskstreck – som jag blir ombedd att korta ner för att öka läsbarheten.

Men jag vill ha det så, jag vill inte ändra. För meningarnas uppbyggnad, längden, konstruktionen, säger också något om stämningen och humöret hos berättaren. Meningar med ett eller ett par ord ger en stillsamhet. Långa komplicerade meningar med inskjutna tankespår visar känslan av när tankarna far. Jag fömedlar andningspauser och uteblivna dito till läsaren. Därmed förmedlar jag känsla, inte bara med orden men med det som finns emellan.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara ”likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit ”fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Gestaltning

Gestaltning. Överallt i skrivarsammanhang pratas det om gestaltning.

Eller “show, don’t tell”.

Grundpoängen är ungefär att man inte ska skriva hur någon kände. Man ska istället skriva hur detta konkret manifesteras. Man ska inte skriva att någon är arg, man ska skriva hur personen som är arg ser ut, låter, uppträder, hur kroppen reagerar, och låta läsaren själv få uppleva det arga.

Det låter ju i grunden jättefint.

Samtidigt bygger det på tanken att vi alla uppfattar saker likadant. Men så är det ju inte. Om jag skriver att hans röst blev gäll och han knep ihop ögonbrynen, så kanske de flesta får samma känsla av detta – men definitivt inte alla.

Nu är det ju förstås så att om hundra personer läser en bok så kommer det inte vara hundra personer som uppfattar den likadant, alldeles oavsett hur man skriver den eller vilka litterära verktyg författaren använder.

Men om min poäng är att ge människor inblick i att vara någon de inte är, att känna hur den personen känner, så tycker jag att det är begränsande att “gestalta”. Om jag redogör för hur någons mimik ser ut eller hur hen låter etc, och det innebär att fyra av fem kommer att uppleva det på det gängse sättet, men jag är ute efter att förmedla upplevelsen hos den sista femtedelen till de fyra femtedelarna, då kanske gestaltningen istället leder mig in i en återvändsgränd, för de fyra femtedelarna upplever bara det de brukar uppleva när någon kniper med ögonen.

När jag vill förmedla hur det är att vara i ett huvud som tänker för mycket, då är det just alla tankebanorna jag behöver förmedla.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vi skriver alla på samma historia

”Det var en gång i tiden en flicka som läste en massa. Läste och läste och läste. I skolbussen, vid matbordet, på toa, överallt och hela tiden. Och så drömde hon om att spela teater och film, men saknade någon riktig drömroll. Och kombinationen läsa och drömma och fantisera och annat ledde till att hon började skriva. Böcker, var det tänkt att det skulle bli. Från början åtminstone någon av dem med tanken att det kanske skulle kunna bli en roll jag ville spela. Fast den tanken gled väl egentligen ganska snart iväg och blev oväsentlig. Fantasin lever som bekant sitt eget liv.

Så många kvällar under min tonårstid jag suttit på mitt rum och skrivit. För hand, i kollegieblock, med blyerts. Ibland flödande ur pennan, ibland plågsamt och långsamt utvärkt. Så många promenader jag gått och funderat och diskuterat med mig själv för att försöka utröna vart historierna varit på väg, så många samtal jag haft med mig själv på cykeln till och från skola och annat. Så mycket av mitt liv jag delat med dessa olika fantasifigurer.

Med tiden insåg jag också att mina historier ibland påminde om andras. Ibland för att jag förstås inspirerades av sånt jag läste. Men betydligt oftare var det så att det jag redan skrivit, eller åtminstone hunnit fantisera ut även om jag inte hunnit plita ner det, dök upp i böcker jag sedan läste. Inte ordagrant och exakt, men saker som påminde. Både små detaljer och stora grövre sammanhang. Och omvärlden – saker jag läste och hörde om likartade sammanhang – lärde mig att det var fult.→ Läs resten av inlägget!