Etikett: språk

Okategoriserade

”Översättarens anmärkning”

Många av de böcker jag läste som barn var översatta av Jadwiga P Westrup. Så även Gråkungen och resten av böckerna i Susan Coopers The Dark Is Rising-serie.

Jag läste nyligen en artikel om det knepiga med att översätta: att det ju inte bara handlar om ord och meningar, utan att det ibland är svårt när skillnader i kultur, mat, traditioner och regelverk gör att det som är självklart i ett land är konstigt någon annanstans.

Länk till artikeln i språktidningen.

Och då mindes jag barndomens fascination för fotnoter som förklarade sådana saker. (Okej, jag har nog kvar den fascinationen ☺️) Jag får känslan av att översättare ofta ser det som ett misslyckande när de inte kan få till det i den löpande texten – men för mig har det alltid varit en väg vidare ut, till att lära mig nya saker!

Genom Jadwiga P Westrups små ”ö a” (översättarens anmärkning) har jag bland annat fått små inblickar i engelska ordlekar (bildexempel från Gråkungen) och traditioner. I En ring av järn lämnas ett par engelska carols oöversatta, men med översättning längst ner på sidan, eftersom texten i dem också spelar roll i handlingen.

Ett annat konkret exempel är Bibeln. Jag är inte troende, men däremot kan jag gärna drunkna i ordförklaringar och referenser i Bibelns noter. Jag har inte koll på olika bibelöversättningar, men jag vet att jag vid några tillfällen ägnat orimligt många timmar åt att läsa Bibelns fotnoter, som ju ganska ofta täcker mer än halva boksidan.

Översättning är förstås viktigt för att en bok ska bli tillgänglig, och i en skönlitterär bok ska inte fotnoterna hindra läsflödet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Ju.

Ju.

Det där lilla korta ordet, som ändå innehåller så mycket. Samförstånd, förförståelse, gemenskap. Samtidigt som det kan betyda absolut ingenting.

När någon gödslar med ju, oavsett om det är i text eller tal, kan det bli oerhört irriterande. En nervös föreläsare kan klämma in två ju i varje mening, och då hör publiken kanske inget annat än dessa upprepade ju:n, och det kanske rentav blir en sport att räkna hur många hen hinner med på föreläsningen.

Ett ju i en mening säger ungefär ”det här vet ni redan (men jag säger det ändå)”. Beroende på sammanhang finns därmed också andemeningen ”och jag tycker det är pinsamt att säga det fastän jag vet att ni vet det, så därför klämmer jag in ett ju för att tala om att jag tycker det är pinsamt”. Men tyvärr tycker folk ofta det är pinsamt att säga saker som någon annan i rummet vet om sedan innan, och därför klämmer de in ett ju även när de allra flesta i rummet – framför allt den huvudsakliga publiken – aldrig hört det innan; den enda som också vet är kanske den andra som jobbar i samma projekt. Jag kan sitta och skruva på mig så mycket när en kollega gör så, att jag helt tappar tråden i mötet.

Den här sortens småord får vi ofta lära oss att vi ska försöka rensa bort ur våra texter, med motiveringen att de inte fyller någon funktion. Men det gör de ju visst! I alla fall när de används rätt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Veckodagar och månader

Veckodagar och månader är ju kopplade till vår kultur. Och även om man antar att man har de rent astronomiska parametrarna likadana, och därmed får lika långa dygn, månader och år, så är det ju exempelvis fullt möjligt att välja en annan indelning än i sjudagarsveckor.

Det rimliga är ju egentligen att hitta på eget. Egna namn på månader och veckodagar, om man nu ens har veckor liksom.

Men trots att det förnuftsmässigt känns som det rimliga så valde jag att låta bli, och köra på med vår vanliga namn. För det invanda har sina fördelar: man behöver intd introducera och förklara för läsaren. Läsaren vet att februari innebär vinter och juni början av sommar, och att söndag innebär helg.

Visst är det kul att introducera egna begrepp och företeelser. Men något så omfattande som ett eget system för årsrytmen och dess benämningar presenteras inte i en handvändning eller i förbigående, speciellt inte om läsaren ska minnas det.

Så jag valde den enkla lösningen, eftersom jag inte ville lägga fokus på detta – det var inte tillräckligt viktigt för mig eller berättelsen. (Fast kanske heter det ändå något annat på det lokala språket, även om jag inte nämnt det?)

Samtidigt är jag imponerad av dem som orkar ”göra nytt”, med egna namn på månader och dagar.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Skiora

Karaktärer i böcker kan komma till på väldigt olika sätt. Det här var ett:

Jag satt och läste om noanamn i wikipedia. Noanamn eller noaord, är ord eller namn som använts när det egentliga ordet varit tabu för att man varit rädd att frammana ett djur eller väsen om man använde dess rätta namn.

Hin håle istället för Djävulen.

Varg istället för Ulv, och senare Gråben istället för Varg.

Sånt där är spännande, tycker jag. Både språkligt och folktromässigt.

Någon gång för några år sedan läste jag om det där på wikipedia (för att jag följde någon tråd i någon tankebana). Och så fick jag syn på att Skata är ett noanamn för Skjora. Alltså att fågelarten skata egentligen från början hette skjora.

Det där fastnade hos mig. Och Skiora kom att bli en karaktär, som ni får träffa i tredje boken om Elsinorien.

(Fast hos mig uttalas det med hårt k och som ett trestavigt namn, medan jag gissar att fågelnamnet skjora ska uttalas med sj-ljud.)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vannes eller Vanese

Jag tror det var sommaren 1989. Vi var på semester i södra Bretagne, och en dag åkte vi in till staden Vannes. Där hamnade vi mitt i ett stort evenemang, som jag först långt senare lärde mig hette Les fêtes historiques de Vannes och var (är) årligen återkommande.

Det jag upplevde då var bland annat ett tåg eller en parad genom staden med människor klädda i … tja, kläder av äldre stil. Medeltid? Renässans? Jag minns inte så noga, och det var säkert blandat.

Det jag minns är att det gjorde intryck på mig och triggade igång min fantasi. Den där paraden finns med, i form av att kejsaren och hans följe passerar genom en stad i min bok Lysande klot tvenne.

Till att börja med döpte jag om staden till något helt annat. Men senare ändrade jag tillbaka till något mer närliggande ”originalet”:

Vanese.

”Strax därpå hände något. Först kom det bara som en känsla, en vindpust. Gycklarnas upptåg avstannade, musikanter slutade spela. Sorlet från hundratals människor tystnade på några få sekunder. Tystnaden var så total att man inte vågade hosta eller harkla sig. Folkmassan skingrades ut mot sidorna så att gatan blev tom.

Snart kunde vi också se orsaken till uppståndelsen. Ett långt följe, till stor del till häst, närmade sig i riktning från stadsporten. De var fortfarande en bra bit bort, men bland de främsta anade jag en gestalt som jag skulle känna igen var som helst, när som helst. Den hållningen, som om han ägde världen.”→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

L som i Leinion

Min huvudperson, jaget i mina böcker, har många namn. I början av första boken kallas hon Nanna, men egentligen heter hon Iona Ailonise, och i stora delar av andra boken kallas hon Ailsa.

Men innan hon fick namnet Ailonise hann hon ha många andra namn. De namn jag valde när jag först började skriva min bok 1989 hann jag växa ifrån, eller hur man ska säga.

Smeknamnet Leinion har hon däremot haft länge. Kanske inte sedan allra första början, men i alla fall sedan 1991. Leinion, smeknamnet som betyder ungefär ”flickan från skogen” och som inte uttalas som det stavas. Jag var väl i en ålder när jag tyckte det där med stavning och språk var spännande (okej, det tycker jag visserligen fortfarande). Och det fick hänga kvar. Det är Leinion det står på pärmar och tidskriftssamlare med material från den tiden, och det är Leinion det stått i mina arbetsdokument och manus. Leinion, eller förkortat L. Bok 2 hette länge bara L2.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Leike

”På den sjätte dagen glesnade skogen och efter ett tag kom vi fram till ett öppnare område. Skogen låg fortfarande runtom, men på behörigt avstånd.”

När jag skulle namnge en av de viktiga platserna i boken Knutar och band så kände jag att jag ville basera namnet på något som faktiskt betydde något.

Jag började med ordet glänta. För det var ju på sätt och vis en glänta det handlade om, både rent konkret och mer känslomässigt: en öppen och ljus plats. Så jag lekte med ordet ”glänta”, med bokstäverna, och försökte få fram ett bra namn. Men jag lyckades inte.

Så då började jag leta andra ord jag kunde utgå från, ord som kunde ha en relevant betydelse, även i överförd mening.

Jag passerade exempelvis förbi ordet ”lund”, alltså ”mindre (i allm. icke planterad) trädsamling, liten (tät) skog, dunge, skogsdunge” men också ”i hednisk religion, om lund som tros vara boning för ngn gudomlighet, lund som betraktas ss. helig o. vari kulthandlingar försiggå”. Men det funkade ju inte – platsen i min bok skulle ju tvärtom vara ett ställe där det inte växte träd.

Och nånstans i det där trillade jag över ordet Lycka.

Ja, inte lycka så som vi oftast använder det. Utan lycka som beskrivs så här i SAOB:

”(i vissa trakter) (inhägnad mindre) åker l. svedjemark l. äng (omgiven av skog); åkerlapp, (litet) gärde; täppa.”

Men jag var inte riktigt nöjd. Så jag vandrade vidare. Via funderingar på ängar, till engelska ordet “leigh”:

”(archaic) A meadow.
From Middle Englishlegh, lege, lei(“clearing, open ground”) from Old Englishlēah(“clearing in a forest”) from Proto-Germaniclauhō(“meadow”), from Proto-Indo-Europeanlouk-(“field, meadow”).→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Varför Elsinorien?

Min fantasyserie heter Elsinorien. Landet berättelserna utgår ifrån heter nämligen Elsinorien. Men varför heter det just Elsinorien?

Under lång tid hade jag egentligen ”glömt” hur det blev så. Eller ja, landet hade hetat Elsinorien så länge att det var helt integrerat för mig, en sån där självklarhet man inte alls funderar över. Men så råkade jag höra ursprunget till namnet i nåt sammanhang, och då kom jag ihåg.

Elsinore är det engelska namnet på den danska staden Helsingör. Staden man turar till med färjor från Helsingborg, och även staden där Shakespeares Hamlet hör hemma (på Kronborgs slott).

Jag snappade upp namnet Elsinore i ett engelskt (amerikanskt?) uppslagsverk som fanns i mitt barndomshem. Arvegods efter någon, tror jag. Och som barn älskade jag att bläddra i uppslagsverk, läsa lite här och lite där, mest på slump. Man började med något uppslagsverk, och sedan bläddrade man vidare, eller blev nyfiken på något utifrån det man läst och slog upp nästa ord.

Någon av de där gångerna snubblade jag alltså över Elsinore. Jag tyckte det var fint, och det fastnade i mitt huvud. När jag sedan behövde ett namn på mitt påhittade land så fiskade jag uppenbarligen upp det ur minnet.

Elsinorien har inte så många likheter med Elsinore/Helsingör. Båda ligger på östkusten. Båda är ganska lika hemma fast ändå inte riktigt. Men det är nog allt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Respektlös och nonchalant

”Författaren har en nonchalant och respektlös inställning till språket.”

Nej, det är inte ett riktigt citat. Däremot har jag själv då och då gått och tänkt – rentav hoppats – att det där är något som kanske någon skulle kunna få för sig att skriva i en recension om mina böcker. Inte ordagrant, men med den innebörden. I alla fall om man menar respektlös på ett positivt sätt.Det där med språk – ordval, formuleringar, hur man använder olika tempus, och även vad man hoppar över – är spännande saker.

Under någon period av mitt skrivande (kanske under andra omskrivningen av boken, kanske senare) hade jag en önskan om att satsa på ett något ålderdomligare språk, för att det skulle passa bättre med när boken utspelar sig (även om det egentligen är oklart när det är, mer exakt). I den vevan bytte jag ut alla mamma och pappa mot mor och far. Sedan bytte jag tillbaka till mamma och pappa för vissa karaktärer. Numera säger alla mamma och pappa igen.

Med åren har jag lagt mig till med en avslappnad inställning till språket. Alla ord är bra! Alla ord behövs! I vissa sammanhang behövs ord som kanske uppfattas som ålderdomliga, för det finns inga ”moderna” ord för samma sak. Andra gånger använder jag ord som kan uppfattas som ålderdomliga för att jag helt enkelt gillar dem. Samtidigt använder jag många ord och uttryck som av en del kanske uppfattas som alltför moderna, vardagliga, ungdomliga eller på annat sätt utanför den ram som jag förväntas hålla mig inom.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Namn

Namn har alltid varit viktiga för mig.

Från början handlade det förmodligen mest om att namn kan vara vackra, fantasieggande, men också förmedla en känsla av helt annat slag. Det är som att en hel berättelse kan rymmas i ett namn. Men med tiden blev namns betydelser också intressant. Och med ”med tiden” menar jag redan under mellan- och högstadietiden. Jag kan mycket väl ha varit den som lånat ”Svenska förnamn” av Roland Otterbjörk flest gånger på det lokala biblioteket 🙂 Och det som intresserat mig med språk har alltid mer varit hur de är uppbyggda och släkt med varandra än att kunna tala eller skriva ett språk.

När jag först började skriva min bok så fick personerna ”helt vanliga” namn, fast namn jag tyckte om. Då var jag 13½ år gammal. Med tiden ändrades mitt fokus, och tids nog bytte många av karaktärerna namn.

Det har funnits tankar kring dessa namnbyten, förstås. Dels har det varit uppdelning i namn i vår värld och den andra världen, dels en hel massa tankar kring hur namn uppfattas.

Men namnen är också ett tydligt exempel på att jag inte har riktigt det helhetsgrepp om mitt världsbygge och min historia som jag ibland tycker att jag borde ha. Skulle jag ha byggt från början idag så skulle jag ha tänkt ut hela världen och alla sammanhangen från början, på ett mer strukturerat sätt. Och ibland tycker jag själv att jag borde ha tagit det helhetsgreppet senare. Men … det är mer ansträngande än jag orkar, faktiskt.→ Läs resten av inlägget!