”Någonstans i universum, skapad någon gång i tidernas begynnelse, finns Vintergatan, ett stort moln av oändligt många stjärnor. Runt stjärnorna kretsar planeter. På en av dem bor människor. De kallar sin planet Jorden och sin stjärna Solen, och de flesta av dem tror att de är de enda varelserna i universum och att deras planet är den enda beboeliga platsen. Där lever de ovetande om de miljontals andra världar som finns runt ljusen på deras natthimmel.
Långt, långt bort i andra ändan av Vintergatan, runt en av dessa stjärnor, kretsar en annan planet, Seiscro. Så ofattbart långt ifrån varandra, och kontakter mellan de båda världarna borde vara omöjliga med tanke på avståndet, men ändå lever likadana människor på Seiscro som på Jorden.”
Texten ovan är ur Lysande klot tvenne, den första boken om Elsinorien.
Lysande klot tvenne
En mörk höstkväll sitter en svartklädd man vid ett av borden. Han tilltalar värdshusflickan Nanna på ett främmande språk och mumlar något obegripligt om ett uppdrag. Nanna försöker låta bli att lyssna, men mannens närvaro får henne att tänka och känna märkliga saker. När möjligheten att slippa den utsatta tillvaron på värdshuset dyker upp handlar hon på impuls.
Knutar och band
Hur går man vidare när man lyckats med det omöjliga? Borde inte allting vara frid och fröjd när uppdraget lösts, fienden besegrats och man äntligen kommer hem?
Viddernas väv
Jag flöt. Eller flög. Flöt på vågor av luft. Flög med hjälp av vingar som inte var mina egna. Färdades genom den fria luften, buren på sätt som inte var möjliga. Solen var så stekande och varm, ljuset så intensivt, som att de hinnor som brukade skydda nere på marken inte fanns.
Några ord från författaren
För många, många år sedan, fler än jag riktigt vill erkänna, började jag skriva en bok. Efter några år hade jag skrivit “klart” boken. Men jag var inte nöjd, så jag började om från början och skrev om boken. Efter att blivit “klar” andra gången (alltså ytterligare några år framåt i tiden) var jag fortfarande inte nöjd.
Efter det låg boken som ett dåligt samvete, en sån där sak man tänker att man borde göra något åt men inte riktigt har varken tid eller lust med och som därför inte riktigt blir av. Det tyngst vägande skälet att få ordning på boken var möjligen att jag hade en vag idé om en fortsättning, och man kan ju inte skriva en fortsättning utan en fungerande början. Sen kom livet och andra prioriteringar och intressen emellan. Bokmanuset och idéerna låg undanstoppade i nästan två decennier.
Men så tog livet en ny oväntad vändning. Jag behövde hitta drivkraft, motivation och något att göra för min egen skull. Jag letade reda på mitt gamla manus och började redigera.
Några år senare fanns tre färdiga bokmanus: den gamla boken i bearbetad form, den fortsättning jag hade en vag idé om, och ytterligare en fortsättning. Böckerna har nu genomgått transformationen från ord i ett digitalt manus till en riktiga tryckta böcker som okända människor kan läsa, och det är Visto förlag som hjälpt mig med denna förvandling 
Det är spännande och lite overkligt att uppfylla drömmen som den tonåriga Sanne inte riktigt vågade tro på.
/Sanne, författare