”Även i en fantasyvärld brottas människor med samma sorts problem som vi gör i vår moderna värld. Utanförskap, känslan av att inte räcka till som förälder, eller saknaden efter någon du älskar, alltsammans är lika påfrestande i Elsinorien som här hos oss. Men ibland kan det bli lättare att förhålla sig till dessa erfarenheter i en berättelse som utspelar sig långt borta – och det kan vara ganska skönt att kombinera det med lite verklighetsflykt.” – Sanne Åberg
Lysande klot tvenne
En mörk höstkväll sitter en svartklädd man vid ett av borden. Han tilltalar värdshusflickan Nanna på ett främmande språk och mumlar något obegripligt om ett uppdrag. Nanna försöker låta bli att lyssna, men mannens närvaro får henne att tänka och känna märkliga saker. När möjligheten att slippa den utsatta tillvaron på värdshuset dyker upp handlar hon på impuls.
Bortom skogen väntar svaren och tryggheten. Men även på den nya platsen har hon svårt att passa in och leva upp till omgivningens förväntningar. Och hotet från en mäktig fiende kryper närmre.
Knutar och band
Hur går man vidare när man lyckats med det omöjliga? Borde inte allting vara frid och fröjd när uppdraget lösts, fienden besegrats och man äntligen kommer hem?
Det är tidigt på det nya året när Ailonise och de andra kommer tillbaka hem till Elsinorien. Men de har genomlevt stora påfrestningar och vedermödor. Det finns sår som behöver läka, både utanpå och inuti.
Ailonise letar egna vägar att fylla tomrummen i själen och få svar på existentiella funderingar. Men på vägen väcks också nya starka känslor som hon inte vet vad hon ska göra med. För vilka band kan egentligen en prinsessa från Elsinorien knyta, och vad får det för konsekvenser?
Viddernas väv
Jag flöt. Eller flög. Flöt på vågor av luft. Flög med hjälp av vingar som inte var mina egna. Färdades genom den fria luften, buren på sätt som inte var möjliga. Solen var så stekande och varm, ljuset så intensivt, som att de hinnor som brukade skydda nere på marken inte fanns.
Att vara drottning är krävande. Att vara mamma också. Och Ailsa vill lyckas bra med båda. Kanske ställer hon stundtals lite för stora krav på sig själv. Tillvaron växlar mellan känslomässigt intensiva perioder och perioder av förlamande saknad och längtan. Till slut blir det för mycket.
Då kommer drömmarna med dimma, drömmar som får henne att tänka på den besegrade kejsaren. Är han trots allt inte död? Tillsammans med sin älskade beger hon sig västerut, ut på okänd mark, för att finna svaren. Till sin hjälp har de en märklig karta och en urgammal kraft.
På andra sidan galaxen …
”Någonstans i universum, skapad någon gång i tidernas begynnelse, finns Vintergatan, ett stort moln av oändligt många stjärnor. Runt stjärnorna kretsar planeter. På en av dem bor människor. De kallar sin planet Jorden och sin stjärna Solen, och de flesta av dem tror att de är de enda varelserna i universum och att deras planet är den enda beboeliga platsen. Där lever de ovetande om de miljontals andra världar som finns runt ljusen på deras natthimmel.
Långt, långt bort i andra ändan av Vintergatan, runt en av dessa stjärnor, kretsar en annan planet, Seiscro. Så ofattbart långt ifrån varandra, och kontakter mellan de båda världarna borde vara omöjliga med tanke på avståndet, men ändå lever likadana människor på Seiscro som på Jorden.”
Texten ovan är ur Lysande klot tvenne, den första boken om Elsinorien.
