Utanförskap.
Att inte höra till.
Att inte vara som andra.

Jag har alltid varit annorlunda. Tänkt annorlunda, tyckt annorlunda, prioriterat annorlunda. Avvikit.

Inte kunnat läsa signalerna. Inte fattat det ”alla” andra fattar, det där man förväntas fatta, det där man behöver veta utan att någon talar om det för en.

Men istället fattat en massa andra saker, som jag tyckt varit självklara men som de flesta tydligen inte förstår poängen med.

Och jag har nog också utvecklats ”i fel ordning” utifrån gängse uppfattning. Inte brytt mig om det tonåringar skulle bry sig om när jag var tonåring. Haft min egen ”utvecklingslinje”.

När man är annorlunda så kan man till viss del gå sin egen väg. Göra sina egna val, utifrån intressen, smak och styrkor. Det har jag gjort. Det har varit det självklara för mig, även om det ofta inneburit ensamhet.

Men på många andra områden kan man inte välja. Man tvingas anpassa sig. Man får veta att så där får du inte reagera, agera, vara, tycka, för då kommer andra att skratta, håna, trycka ner … Så man slipar bort det som sticker ut, och maskerar det man inte kan ta bort. Därmed lär man sig att hela tiden analysera varje steg man tar. Allting blir aktiva val. Allting kräver tankeverksamhet och analys. Ambivalens blir ens mellannamn. Spontaniteten dör. Och ”att vara sig själv” innebär hela tiden att göra ett *aktivt val* att vara sig själv, vilket gör att det också känns som en spelad roll, vilket är en helt annan sak än att bara vara.→ Läs resten av inlägget!