Var går gränsen mellan religion och kultur?

När kristendomen kom till våra breddgrader för länge sedan så blev med tiden all annan religion oönskad och till och med otillåten. Samtidigt införlivades mycket ur gammal kultur och religion i kyrkans tradition. På gott och ont. Det är gott att traditioner fått leva kvar, men det är samtidigt besvärande när kyrkan hävdar ensamrätt på sånt som har annat ursprung.

Under hundratals år hade kyrkan otrevligt stor makt i vårt land. Att ställa upp på kyrkans krav och bekänna sig till den kristna tron var i praktiken inget val. Så är det tack och lov inte längre. Det är inte hotet om helvetets kval som predikas, utan mestadels kärlekens budskap i olika former. Och vi som inte tror på den kristne guden, eller för den delen några gudar alls, kan fritt välja att inte vara med.

Men även om kyrkan numera officiellt är frikopplad från staten, så håller kyrkan ställningarna som en del i samhället. Och den rollen betonar man gärna från kyrkans håll.

Ja, kyrkan vårdar sina gamla vackra byggnader, och det ser många icketroende som ett skäl att fortsätta vara medlemmar. Men mycket av underhållet bekostas av kulturvårdsmedel, som inte alls kommer från medlemsavgifter. Att de vackra byggnaderna bevaras bidrar jag till även utan att vara medlem i kyrkan, eftersom jag är svensk medborgare och betalar skatt.

Kyrkan håller också hårt tag om folkliga traditioner. Det där som införlivades i religionen när kristendomen blev den enda religionen i vårt land. Traditioner och kultur som är ett mischmasch av religioner (plural), sedvänjor och folktro.→ Läs resten av inlägget!

Om förlag, eldsjälar och kommersiellt gångbart

Vad är egentligen ett förlag? Tja, i korthet kan man säga att det är ett företag som ger ut böcker.

Jag ska börja med att säga att jag absolut inte är någon expert på förlagsbranschen. Och dessutom tänker jag ge mig på att göra en förenklad kategorisering – jag som egentligen avskyr förenklingar och är usel på kategoriseringar. Men ibland ser till och med jag poängen 😉

Grundprincipen för ett förlag är att det finns ett antal anställda som arbetar med olika delar av utgivningsprocessen: förbättrar texten i samråd med författaren, layoutar bokens ut- och insida, marknadsför den slutliga produkten, och så vidare. Dessa personer behöver ha lön. Och alltså ger förlagen huvudsakligen ut böcker som de tror kommer att funka kommersiellt, alltså sälja tillräckligt bra för att det ska bli pengar över till löner och helst en hel del mer. Bokgenrer som överlag verkar vara säkra kort i Sverige idag är feelgood och deckare.

Inom förlagsbranschen finns också eldsjälar: personer som ger ut sådant som de brinner för, sådant de tycker är riktigt bra och behöver ges ut, oavsett om det lönar sig eller inte.

En del av dessa eldsjälar finns på de stora vanliga förlagen. Om de kommersiellt gångbara böckerna säljer bra, så att det blir vinst för förlaget, så finns det pengar till att ge ut en del böcker som kanske inte ens går runt.

Andra eldsjälar finns på pyttesmå förlag. Dessa förlag sköts ofta på ”fritiden”, vid sidan av något annat arbete. Därmed blir de ekonomiska förutsättningarna andra: man kan ta risken att det kanske inte går runt, eller att man i alla fall aldrig kommer att kunna ta ut lön.→ Läs resten av inlägget!

Rymden: fantasi och perspektiv

”Rymden är ofattbart stor. Människor som blickat upp mot en stjärnklar himmel har i alla tider ställt sig frågor om sin egen existens. Rymden har alltid fungerat som en katalysator för fantasier, idéer och frågor om vilka vi är och vår plats i universum. Rymden ger perspektiv.”

Så skriver Bokmässan Göteborg om ett av årets teman.

”Någonstans i universum, skapad någon gång i tidernas begynnelse, finns Vintergatan, ett stort moln av oändligt många stjärnor. Runt stjärnorna kretsar planeter. På en av dem bor människor. De kallar sin planet Jorden och sin stjärna Solen, och de flesta av dem tror att de är de enda varelserna i universum och att deras planet är den enda beboeliga platsen. Där lever de ovetande om de miljontals andra världar som finns runt ljusen på deras natthimmel.

Långt, långt bort i andra ändan av Vintergatan, runt en av dessa stjärnor, kretsar en annan planet, Seiscro. Så ofattbart långt ifrån varandra, och kontakter mellan de båda världarna borde vara omöjliga med tanke på avståndet, men ändå lever likadana människor på Seiscro som på Jorden.”

Det berättar Arenas i min bok Lysande klot tvenne, första boken i serien Elsinorien.

Måne, stjärnor och himlafenomen har roller att spela i böckerna. Men rymden spelar sin viktigaste roll i form av det oändligt långa avståndet mellan två världar som ändå har kontakt.

Böckerna om Elsinorien är inte science fiction, utan fantasy, som inleds som portalfantasy.

Och rymden är definitivt en katalysator för fantasi och ett redskap för perspektiv.→ Läs resten av inlägget!

Tack, Maggie Smith!

Maggie Smith har dött, 89 år gammal.

Det som slår mig, när jag bläddrar bland dagens artiklar om henne, är att jag inte känner igen henne när jag ser bilder av henne som ung. Det är ju i de roller hon haft som äldre som jag lärt mig känna igen henne! 👵

Det pratas återkommande om att kvinnliga skådespelare bara är eftertraktade när de är unga, att deras karriärer ofta tar slut tidigare än för män, att det är lättare för män att få spela mogna roller när de är ”mogna”, och så vidare. Viktiga frågor som behöver fortsätta arbetas med. Och sen finns det de lysande undantagen, med fantastiska äldre kvinnor som fpr spela just äldre kvinnor. Som Maggie Smith.

Personligen tycker jag också att Maggie Smith var mycket vacker som gammal. Inte för att det i sig är viktigt – eller, det borde i alla fall inte vara viktigt. Och mycket av det vackra satt i hennes uttrycksfullhet.

Det är förstås alltid sorgligt när människor dör. Men när en människa fått bli 89 år är det rimliga att tacksamhet är den bärande känslan, för alla utom den närmsta familjen. Jag är tacksam över att Maggie Smith valde att följa sin önskan om att bli skådespelare.

Tack, Maggie!→ Läs resten av inlägget!

Bära barn

Min förstfödde var ett barn som ville bäras hela tiden. Absolut inte sättas ner eller ligga bredvid. Samtidigt var jag en ovan och nervös mamma. Jag lyckades inte lära mig det här med att ha en unge på ena armen och samtidigt laga mat eller liknande. Jag var rädd att jag skulle tappa eller skada ungen eller något annat dåligt. Och så var ungen tung, växte snabbt, och jag var klen. (Ja, vi skaffade en babybjörn, vilket var himlans bra. (Snälla låt mig slippa höra att babybjörn minsann är fel för att blablabla – ungen ifråga är numera över 20 år.))

Numera går jag däremot runt med en kattunge på ena armen, som en bebis, när jag gör saker. Kattungarna är ju så små och lätta! Fast så små som jag inbillade mig att de var är de visst inte. Dagens vägning meddelar att Caspian väger 2,25 kg och Callisto 1,65 kg. Och visst, riktigt så små har inte mina människobarn varit utanför magen, men det finns ju bebisar som föds så små.→ Läs resten av inlägget!

Sockerärtornas magi och vuxnas behov

När jag var liten hade vi ett stort trädgårdsland. Om somrarna växte det sockerärtor där. Ja, en hel massa andra grlnsaker också, förstås, men nu var det ärtor vi skulle prata om.

Sockerärtor är ju generellt menade att plockas som ganska outvecklade, alltså när ärtorna är väldigt små och skidorna tunna och platta. Fast jag föredrog att vänta tills ärtorna blivit större.

Det är något magiskt med ärtor. Med att öppna en ärtskida och få ut jämna runda fylliga gröna ärtor. De är vackra. De känns lena och samtidigt sprängfyllda.

I min barndom var ärtorna magiska, på så sätt att de också stimulerade fantasin. Nyplockade runda ärtor kan vara livsviktig medicin, eller magiska piller, eller något annat. Det sägs att det är fantasin som sätter gränser, men de gränserna var det nog ont om.

Däremot var det oftast inget jag pratade om. Min fantasivärld var min, den höll jag för mig själv. Det känns rentav lite småbesvärligt att skriva om det nu.

Men den där inre fantasivärlden är fortfarande viktig, den behövs även när man blivit vuxen. Även om man fortfarande inte vill prata med andra om den.

Kanske är det ont om nyplockade ärtskidor fyllda med runda lena magiska ärtor där du befinner dig i livet? Då kan en bok vara lösningen.

Du behöver inte berätta för omvärlden att boken du läser innehåller magiska ingredienser. Det kan vara vår lilla hemlighet, om det känns pinsamt. Men jag vågar nästan lova att det skulle kännas skönt med den där pirrande känslan igen 💚Läs resten av inlägget!

Innehållsförteckning för böckerna om Elsinorien

Klassisk fantasy – nu med ny formula!

Ingredienser

Taskig uppväxt, män med makt, traditioner, slott, prästinnor, enhörningar, fåglar

Verksamma ämnen

Handlingskraftiga kvinnor, starka känslor, tyngande ansvar, hantverk, stora mängder tankar

Kan finnas spår av

Magi, drakar, utvaldhet, depression, död

Ev. biverkningar

Inse att man tydligen visst gillar fantasy

Fri från

AI, börskurser, kollektivtrafik

Näringsvärde per 100 g

Sockerarter 3 g

varav tillsatt socker 0 g

Fiber (ull, lin, siden) 7 g

Rekommenderat dagsintag

100-200 g (en bok motsvarar ca 500 g); större intag kan leda till sömnbrist.

Styrka

Mild (0 av 3 chilisar)→ Läs resten av inlägget!

Om vi inte hade böcker, musik och konst

Text om att vara utan konst, musik, böcker etc i 30 dagar

Den här bilden har vandrat runt på sociala medier på sistone.

Jag tror att om människor inte hade tillgång till musik, böcker, tv eller konst på en månad så skulle väldigt många börja skapa själva. Sjunga. Skriva. Måla. Och så vidare.

För kreativiteten är snarast ett inneboende, medfött behov hos den stora massan av människor. Både att uppleva och att själv skapa.

Och gränsen mellan ”professionella” och ”amatörer” är åtminstone till viss del godtycklig och bestämd av slump och omständigheter. Skulle all befintlig musik, konst, litteratur etc plötsligt tas ifrån oss skulle det kanske vara helt andra personer som fyllde tomrummet.

Jag menar inte på något vis att ringakta eller nedvärdera de som idag har de kreativa yrkena som sitt levebröd. Tvärtom. Det är tufft att kunna leva på det ni gör. Det kräver en särskild sorts jävlar anamma och envishet.→ Läs resten av inlägget!

Är det egentligen någon som får ihop det?

När jag stod i duschen nyss, och tittade ut på golvet med sin kvarglömda tömda schampoflaskor, började jag fundera: går det egentligen ihop för någon alls?

Tiden. Jag tänker på tiden. Och i första hand på ensamstående föräldrar. Finns det egentligen någon alls som får det att funka, får tiden att räcka, som inte konstant känner sig alltmer efter i allt som borde göras? Kläder som ska lagas, tvätt som ska sorteras, papper som ska sorteras, och tusen andra vardagliga tråksaker.

Och sen ovanpå det barn med särskilda behov, som både behöver mer stöd och mer tigermamma mot skola och andra.

Och någonstans i allt det där ska man inte glömma bort sig själv. Man vill hinna göra saker man själv gillar och mår bra av. Det sägs dessutom vara viktigt för att förebygga utbrändhet – den där utbrändheten många av oss redan varit och vänt i.

Det pratas ibland om att samhället egentligen fortfarande är byggt utifrån att bara en förälder arbetar, även om ekonomin numera kräver att båda gör det. Men när det bara finns en förälder, då? Fastän man egentligen skulle behöva vara ”ledig” hela tiden om man ska hinna med hemmet *och* ha ett liv?

Finns det någon som verkligen får det att funka?→ Läs resten av inlägget!