Kategori: Okategoriserade

apr 01 2026

Transparens och osäkerheter

Jag har inte postat så mycket här på sistone. Det finns många skäl till det.

Ett är att jag känner att jag sagt allt jag har att säga om mina böcker. Jag känner mig som en papegoja som upprepar samma saker eller drar upp samma frågeställningar. Det blir ointressant både för mig och er. Och visst, jag skriver stundtals lite smått på bok fyra, men jag har inte så mycket att säga om det.

Jag har också till stor del tappat intresset för att lägga massor med tid på att försöka sälja böcker. Att stå i olika sammanhang för att försöka få folk intresserade känns ärligt talat mestadels som slöseri med tid när jag ändå inte får nåt sålt. Jag använder hellre den tiden till andra saker.

Fritiden har jag på sistone till stor del ägnat åt att gräva. Eftersom det redan är vattenbrist så vill jag få igång trädgårdslandet så fort som möjligt, så att grönsakerna hinner etablera sig innan det blir torka och elände.

Och ska jag posta i sociala medier eller skriva inlägg, så känns det i nuläget mer angeläget att posta om miljö, natur och demokrati etc. Fast det finns ju liksom en gräns för hur mycket sånt jag kan posta på ett författarkonto?

En liten bit av det – ren fakta inom miljöområdet – har jag börjat posta på en ny facebooksida: Åbergs miljösida. Fast den innehåller inget tyckande. Och egentligen har jag ett behov av att skriva texter om vad jag tycker, mina resonemang på området.→ Läs resten av inlägget!

mar 31 2026

Att grepa?

Jag säger att jag är ute och gräver. Men det jag gör är att jag nyttjar en grep. Kör ner grepen i trädgårdslandet för att med dess hjälp få bort ogräs och vända runt jorden. På de ställen det hunnit bildas en grässvål kör jag ner grepen i gräset och vickar den lite fram och tillbaka och delar in gräset i rutor som jag kan lyfta upp och skaka loss jorden från. På ställen där jordytan är ogräsfri är det snarast jordkokor jag bänder loss, en i taget, genom att banka ner grepen med foten, lyfta upp jorden och kasta den så att rotogräs lossnar och kan plockas bort. Ja, och så finns ju lla mellanvarianter.

Kallas det att gräva? Jag förknippar egentligen ordet gräva med en spade. Min magkänsla är att ordet gräva är reserverat för spadar eller väldigt likartade redskap. Fast spade och gräva har ju ingen etymologisk koppling.

Man ska kalla en spade en spade, sägs det. Men vad kallar du en grep? Kanske har du ett helt annat ord för den.

En del säger att man ska använda tiden när man gör tråkiga vardagssysslor till att fundera över sitt skrivande, så att man ändå får nytta av tiden skrivmässigt. Men medan jag står och vänder runt jord i trädgårdslandet så tänker jag mest ”flås”, ”oj, vilken tjock åkervinderot”, ”vad ska man göra åt kirskålsrötter som gjort makramé med rabarberplantan?” och ”undras om det borde heta att grepa?”.→ Läs resten av inlägget!

mar 02 2026

Tänker du orimligt mycket på varför maktgalna män förstör världen för oss andra?

Jag sitter och tittar på nyheterna. Varför, kan man ju fråga sig. Jag blir inte lyckligare, inte klokare, och jag begriper inte ett dugg mer.
Det är styrande gubbar i världen som bombar och krigar. Anledningen verkar synnerligen oklar.

En av gubbarna, eller snubbarna, säger, angående krigsambitionerna:
”Inga fåniga insatsregler, inget utdraget statsbyggande, inget demokratiprojekt. /—/ Vi strider för att vinna /—/.”

Som så många gånger förr funderar jag över maktgalna män och deras världsskadeproblem. Inte för att jag blir klokare av mina funderingar, men ändå.

I mina böcker finns det också maktgalna män som förstör för andra, genom att vilja styra deras länder eller deras liv. Mest i första boken (Lysande klot tvenne) och tredje (Viddernas väv).

Fast några riktiga svar på grundfrågan ”Varför?” kan jag tyvärr inte bistå med.

(Det orimliga är inte att undra. Det orimliga är maktgalenheten i sig.)→ Läs resten av inlägget!

feb 27 2026

När man delar upp döden och kärleken

När jag plockade upp mitt bokskrivande för snart tio år sedan hade jag nyligen mist min älskade. Bokskrivandet blev en tillflykt och en ventil, en möjlighet att göra något för min egen skull när alla gemensamma drömmar slagits i spillror.

Planen var aldrig att skriva om det jag just upplevt. Grundtanken var att bearbeta det manus som legat på vänt under många år, för att sedan kunna skriva den fortsättning som legat och grott ungefär lika länge.

Men mina aktuella erfarenheter och känslor letade sig förstås in i mitt skrivande. En karaktär från första boken visade sig ”behöva” dö i andra boken. Den bärande karaktären i andra boken, en karaktär som skvalpat runt i mitt medvetande under så lång tid, fylldes med en del av den kärlek jag känt till min älskling och en del av den saknad som nu tagit dess plats. Sorg, saknad och kärlek i olika former kom att skrivas in i mina böcker och blev både bearbetning och berättelse om upplevelser. Även om ingen av de båda karaktärerna egentligen var min döde älskling så fick de båda något från honom.

Detta har jag i huvudsak varit nöjd med. Jag har inte velat skriva om sorgen efter min älskling, det har aldrig varit syftet.

Men ibland stör det mig. Ibland räcker inte de båda karaktärerna till för att uttrycka och beskriva det jag skulle vilja ge uttryck för. En pappa du inte vuxit upp vem och inte riktigt hunnit lära känna innan han dör orsakar inte den djupa sorg och saknad jag fortfarande stundtals känner efter nästan tio år.→ Läs resten av inlägget!

feb 21 2026

Nu kan du handla böcker och ta en fika i centrala Skurup!

Idag har nästan hela författargänget i Litteratur Skurup samlats på Timotej & Andersen på Kyrkogatan 5 i centrala Skurup. 28 boktitlar av tio olika författare har lagts upp på bordet, registrerats i butikens register med priser och info och slutligen ställts upp i en bokhylla.

Det innebär att du nu kan handla våra böcker – och samtidigt ta en fika med gott kaffe eller te och kanske en muffins eller kaka? Eller bara slå dig ner en stund i soffan och bläddra i någon av böckerna.

Hos Timotej & Andersen kan du även köpa kryddor, torkade örter, vackra stenar och bärnstenshalsband.

Foto: Annika Rolfsdotter→ Läs resten av inlägget!

feb 08 2026

Skriver du på Proton Drive?

Mina böcker är skrivna i Google docs. Eller ja, ska vi ta det från allra första början så är Lysande klot tvenne ursprungligen skriven i klassiska kollegieblock och med blyertspenna och sedan renskrivna på en Amiga; sedan är en utskrift av detta manus inskannad med en kopiator, varefter Adobe Acrobat omvandlat det inskannade materialet till text i Word (och ja, därefter en väldig massa rensning av fel), och därefter laddade jag upp texten i Google docs. Och från den punkten har skrivarbetet skett i google docs ända fram till punkten när jag skickat till förlag (för då får man ju använda det som är konventionellt för stunden, och det är än så länge Word).

Att jag skrivit i google docs är för smidigheten i att kunna komma åt dokumenten oavsett vilken dator jag sitter vid. Att alltså kunna skriva på min text oavsett om jag sitter vid husets centrala familjedator, en liten bärbar dator på tåget eller i soffan, eller någon annan pryl vid behov.

Men som många andra ser jag poänger med att hitta alternativ till de vanliga amerikanska techjättarna. (Du behöver inte hålla med om min slutsats, och jag är inte intresserad av dina eventuella motargument.) Så jag har nyligen skaffat ett konto på Proton Drive.

Proton Drive är efter vad jag förstås väldigt säkert. Däremot är deras ordbehandlare (Proton Docs) än så länge väldigt begränsad i sin funktionalitet. Framför allt är det svårt att navigera i ett document. Inget navigeringsfönster/Table of Content (ToC). Och nästa gång du kommer tillbaka till ett dokument (alltså även om du fortsatt ha fliken öppen men datorn gått ner i viloläge) så hamnar du tillbaka i början av dokumentet.→ Läs resten av inlägget!

feb 01 2026

Jag är så trött på alla dessa AI-bilder!

Och nu menar jag inte de vanliga fejkbilderna. Nä, nu handlar det om seriösa aktörer: trevliga matställen, arrangörer av roligheter, och offentliga aktörer. Alltså konton som ska posta om fullt rimliga saker, men som använder AI-genererade bilder till sina menyer, affischer och annat. Bilder som har det där speciella AI-skimret/blänket. Bilder där saker är perfekt uppradade på ett sätt som inte ens händer på arrangerade foton. Bilder som …

… ger mig omedelbar avsmak och får mig att tänka att jag nog inte längre vill besöka deras grejer, trots att de brat vara trevliga, bra och stå för något originellt.

Ta vilken jävla bild som helst och skriv in texten på. Eller rita nåt själv. Jag är själv usel på att rita, men jag har hellre bilder som den jag själv slängde ihop till det här inlägget på några minuter än de AI-genererade perfektionsglänsande overkligheterna.

→ Läs resten av inlägget!

jan 25 2026

Jag tror vi haft för mycket fokus på andra världskriget

Det har funnits där under hela mitt liv (och förstås redan tidigare). I skolans historieundervisning på högre nivå (högstadiet och gymnasiet) lades enormt mycket fokus på andra världskriget, trots att det innebar att stora delar av världshistorien i övrigt bara hoppades över. Det finns oändligt med dokumentärer om förintelsen och andra världskriget som visas till leda på olika tv-kanaler och det har skrivits oändligt med böcker. Det finns museer och minnesdagar och så vidare. ”Aldrig mer” har blivit ett mantra. Som att tanken varit att om vi pumpar ut oändligt med fördjupningar och dokumentärer och ser till att alla vet i detalj vad som hände, så kommer det aldrig att kunna hända igen.

Och jag undrar ibland om det varit för mycket fokus på just Hitler och förintelsen och andra världskriget. Som att det blivit en mall för vad vi ska känna igen och förhindra att det händer igen. Som att fokus varit för mycket på just det exakta händelseförloppet den gången.

För den som ser varningssignaler i nutida händelseförlopp kommer alltid att bli ifrågasatt. Ibland verkar det som att det viktiga är just att förhindra att en man med en fånig mustasch gasar ihjäl judar. Att det bara är just det som ”Aldrig mer” gäller. Men om någon som har en annan frisyr riktar in sig på en annan grupp människor och använder andra metoder så finns det liksom inga likheter och absolut inga problem. Och att så länge just de som var utsatta ”förra gången” inte är utsatta, så är det ingen fara.→ Läs resten av inlägget!

jan 24 2026

Om rädsla för naturen

Biofobi, kallas det. Rädsla och obehag inför naturen. Forskningen säger att det blir vanligare att människor är rädda för naturen. Och det är säkert sant.

Samtidigt funderar jag på hur man ”förr i tiden” berättade för sagor om farliga väsen i skogen för barnen, för att hålla dem borta från skogen, för att skogen faktiskt var farlig. Det kan faktiskt hända många farliga saker i skogen.

Och så tänker jag på att många idag, som tror att de älskar naturen, egentligen bara känner till en väldigt tillättalagd form av ”natur”. Typ planterad skog med gran i räta rader, ingen undervegetation och inga fallna träd. Om det är någon som är rädd för naturen så är det nog många moderna skogsägare – för dem verkar det inte finnas något mer skrämmande än obrukad skog som fått sköta sig själv.→ Läs resten av inlägget!

jan 16 2026

”Du gör sorgen till en del av din identitet”

”… oroar mig för att du gör sorgen till en del av din identitet.”

Igår blev jag av en händelse påmind om kommentarer jag fick på twitter i början av augusti 2016. I samband med min mans födelsedag, tre månader efter att han hade dött. Jag skrev något om sorg och saknad, precis som jag förstås hade gjort många gånger under de tre månaderna. Twitter var en av mina ventiler, min blogg en annan, och att sätta ord på mina tankar och känslor var då, precis som nu, ett viktigt sätt för mig att hantera jobbiga saker.

Den som kommenterade ansåg alltså att jag därmed höll på att göra sorgen till en del av min identitet, och kände därför ett ansvar att ta upp detta med mig.

När jag påmindes igår så rev det först upp gammal skit. Men sen började tankarna surra runt.

För ja, sorgen ÄR en del av min identitet. Allt annat vore konstigt, när ens älskling, livskamrat och bästa vän dött vid en ålder som borde vara mitt i livet.

Men sorgen är bara en liten del av min identitet.

Jag är författare. Miljöengagerad. Kattägare/kattägd. Husägare. Har ett jobb. Jag odlar en trädgård, stickar och syr, fotograferar och skriver, tycker om att sjunga och dansa. Jag är lite för tjock och motionerar för lite. Jag har autistiska drag. Jag är ensamstående förälder. Jag fixar saker som behöver fixas men städar mindre än jag borde, gillar folkmusik och målar fönstren med linoljefärg.

Sorgen är en ganska liten del av min identitet – men stundtals kanske lite extra tydlig.→ Läs resten av inlägget!