Inget ymnighetshorn av böcker

När jag var ung/yngre antog jag att böcker som blivit utgivna liksom alltid fanns att tillgå.

Det var förstås inte så att jag hade funderat igenom det där ordentligt egentligen. Eller funderat över det över huvud taget. Det var mer så att det fanns ett före och ett efter: först fanns en bok inte, och sedan fanns den. Den kunde liksom inte ta slut, för då trycktes det väl nya. Och jag hade väl inte riktigt funderat över hur det där gick till – upplagor och tryckningar hade jag visserligen noterat på tryckortssidan, men inte funderat djupare över, och lagerhållning hade aldrig passerat mina tankar.

Det är ju ofta så: saker man inte haft skäl att fundera över har man ett vagt ogrundat antagande om, ofta helt lösryckt från ingenstans. Tills man får skäl att börja fundera.

Nån gång började det väl ändå sippra in.

Jag visste ju egentligen ganska tidigt att bokrean i första hand (på den tiden) skulle handla om att sälja slut på restupplag, alltså bli av med böcker man hade för mycket kvar av och ville sälja slut på

Och jag insåg, allteftersom åren gick, att böcker jag själv läst och älskat under barndomen och ungdomen inte längre gick att få tag på, i alla fall inte på svenska, annat än som begagnade – via biblioteksgallringar och bokbörsen.

Men det är egentligen inte förrän de senaste åren, när jag själv blivit utgiven författare, på hybridförlag, som det riktigt landat hos mig:

Mina böcker har en upplaga på ett visst antal böcker.→ Ta mig till sidan!

Varför skriver jag fantasy, om …

Ja, varför skriver jag fantasy, om jag nu samtidigt tycker att fantasy kanske mest är en kuliss?

Det här är en fortsättning på inlägget “Fantasy – genre eller kuliss?”. Redan när jag skrev inlägget kände jag att jag inte hade skrivit klart. Här kommer ett försök till fortsättning.

Jag började skriva Lysande klot tvenne i slutet av 1980-talet, när jag var i mina tidiga tonår.

Åttiotalet var en tid när det var viktigt att passa in i ramarna. Man förväntades klä sig som alla andra (=följa modet), lyssna på samma musik som andra (välja mellan synth och hårdrock, eller lyssna på mainstream pop), titta på samma filmer som andra, vara småkär i samma skådisar, och så vidare.

Jag gillade andra kläder och var helt ointresserad av att anpassa mig efter mode. Jag sydde gärna egna kläder, klänningar med vida kjolar, med inspiration från 1800-talet och längre tillbaka och med en touch of saga eller fantasy.

Jag gillade väl en del av den musik som gjordes och spelades på radio, men var väldigt ointresserad av musikens genre. (Och det var en uppenbarelse utan dess like när jag senare på gymnasiet upptäckte att det fanns annan musik och att man kunde be den lokala skivbutiken beställa hem sånt man ville ha om det inte fanns hemma. Men för att det ens skulle vara möjligt behövde man ju upptäcka annan musik …)

Jag var helt ointresserad av de flesta filmer som visades på bio och de kändisskådisar andra gillade, och jag fattade inte ens varför det där var så jävla viktigt.→ Ta mig till sidan!

Fantasy – genre eller kuliss?

Fantasy är inte en genre. Fantastik är en kuliss.

Det skriver Tobias Robinson i ett blogginlägg från ifjol.

Och jag håller nog i stort med om detta.

Fantastiken sätter vissa ramar – eller snarast tar bort dem.

Om du ska läsa fantastik så behöver du vara öppen för att saker kanske är på ett annat sätt än i den vanliga världen. Det kan finnas krafter som vi inte är vana vid. Naturlagarna som vi känner dem kan vara satta ur spel eller fungera annorlunda. Samhälle, kulturer, religion och så vidare kan skilja sig från de som är kända på vår jord. Det kan dyka upp arter som aldrig dokumenterats av biologer (men en del av dem har människor ändå berättat om), och det kan finnas andra arter är människor som är intelligenta, har språk och kultur. Dessutom kan kulturerna ha hunnit längre i sin utveckling än vi – eller inte alls lika långt. Eller kanske båda delar samtidigt.

Ungefär så. Jag har säkert missat en del aspekter. Och all fantastik innehåller inte allt ovan. Men poängen är att i en bok som klassas som fantastik kommer en del förutsättningar att skilja sig från det du är van vid. Det kan vara pyttelite eller jättemycket. Men ska du läsa fantastik så behöver du kunna acceptera dessa premisser.

Det är det som är kulissen. Och det är väl också det som är den stora skiljelinjen mellan den som uppskattar fantastik och den som inte gör det: om man accepterar att kliva in i en värld med andra förutsättningar eller inte.→ Ta mig till sidan!

Musiken i texten

Monini sjunger långa sånger om ungersvennar, fagra jungfrur och aspelöv.

Arenas spelar cittern.

Nialdo täljer till en flöjt att spela på.

Elsinorierna dansar två och två, fyra och fyra, och i slingrande långdans över ängarna, till aldrig upphörande fiolspel, ända till morgonen.

Illidierna dansar avancerade uppställningsdanser med många turer.

I älvornas dans är det svårt att ens urskilja enskilda kroppar.

När omvärlden är för hotfull dansar ungdomarna i tystnad, utan musik.

Och på en ö långt borta dansar Ailsa och Dainas.

Musik, och dans, spelar en viktig roll i böckerna om Elsinorien.

Reel om detta på instagram.

Ta mig till sidan!

Appen Biblio – nu med fungerande version av ebok

Du vet väl om att du kan låna e-böcker på biblioteket? Du kan ladda ner dem direkt från bibliotekets webbplats, eller hämta dem via appen Biblio.

📱⚪📖⚪

För ett tag sedan fick jag för mig att jag skulle låna hem Lysande klot tvenne på Biblio från mitt kommunbibliotek. Men appen fastnade i läget 1/3 laddat. Under hela lånetiden på en månad.

Just då glömde jag bort det igen. Och jag visste ju inte heller var problemet låg: i eboksfilen, i appen, hos mitt bibliotek, eller i min telefon.

Efter att nyligen ha frågat några vänner kunde vi dock konstatera att problemet fanns även hos de andra. Så en vän kontaktade sitt bibliotek – som snabbt och smidigt tog itu med problemet.

Nu ligger en fungerande version av Lysande klot tvenne i Biblio!→ Ta mig till sidan!

Man tror man känner sina karaktärer

“… man tror att man vet hur människor man känner ska reagera på saker. Det vet man visst inte.”

🧶

Början på Viddernas väv är samtidigt (fortsättningen på) slutet av Knutar och band. 

Allt det där Ailsa gått och oroat sig för så länge. Hur kommer folk att reagera i praktiken?

Oron för omgivningens reaktioner kan hindra en från att göra många saker. Men även om man gått och oroat sig länge för just detta, så är det inte säkert att man har någon tydlig bild av vilka reaktioner man egentligen förväntar sig, utan bara att det kommer att bli väldigt jobbigt. 

När jag själv skulle skriva ihop de här bitarna insåg jag att jag inte heller själv visste hur de skulle reagera. Alla tankar som kom till mig var stereotypa och fel. Det fick ligga och mala länge innan det föll på plats. Men när det väl gjorde det så kändes alltsammans självklart och logiskt, som att det inte kunde varit på något annat sätt än just så här.

Och på köpet lärde jag känna mina karaktärer ännu bättre och närmre.→ Ta mig till sidan!

Medelålders tant som inte orkar längre

”Jag vet att jag borde vara med nu också, att alla som kan behövs. Men min ork har liksom tagit slut. Till slut måste man ge upp. Ta hand om sig själv, låta sig själv få några år av liv i frid och ro också, innan det är för sent.”

Häromdagen berättade jag om likheter mellan mig och min huvudkaraktär.
Men jag har förstås likheter med fler av mina karaktärer – någon aspekt här, någon där. Mer med vissa än med andra.

Citatet ovan kommer från tredje boken, Viddernas väv (och är nedkortat här). Den som säger det här är nånstans i min nuvarande ålder. Vi kan för stunden kalla henne R.

Jag vandrar ganska ofta i tankarna till det hon säger här. Till känslan av att inte orka stå på barrikaderna längre, att ha gjort slut på orken att stå upp för, stå emot, kämpa för … Jag känner stor tacksamhet över de som fortfarande orkar, över uppväxande generationer som ännu inte skrikit sig hesa, ännu inte slagit sig blodiga i diverse kamper för en bättre värld. Men själv känner jag mig så … trött. Jag brände ut mig. Som det är nu har jag bara ork att försöka leva. Och det innebär att jag stundtals känner mig som att jag gömmer mig för världen. Håller mig undan. Precis som R.

Och jag känner mig rätt säker på att det finns förståelse för detta hos åtminstone en del andra medelålders tanter.→ Ta mig till sidan!

Likheter mellan Sanne och Ailsa

För ett tag sedan frågade @tesswilliamsson_forfattare mig vilka likheter det finns mellan mig och min karaktär.

⚠️ *milda spoilers* ⚠️

De konkreta likheterna mellan mitt liv och Ailsas liv är förstås ganska små. Jag har inte alls växt upp under så miserabla omständigheter som hon, och jag har inte heller visat mig vara en prinsessa, med allt vad det innebär. Det är alltså enormt långt mellan våra respektive reella situationer.

Men med det sagt … så har hon definitivt lånat massor av mig. Eller, jag har skrivit in mycket av mig i henne. Erfarenheter jag velat dela med mig av har hon fått ta över men i annan kontext. Känslor jag upplevt har hon också fått uppleva.

Jag skriver för att förklara, för att få andra att förstå. Jag skriver för igenkänning för de som känner och funkar som mig. Därför delar Ailsa mina dragningar åt ångesthållet, min tendens att tänka för mycket och därmed kanske krångla till saker i onödan, och min vilja att fixa allt och därmed ta på mig mer än jag orkar. Bland mycket annat.

Varken jag eller Ailsa funkar som genomsnittet, men det finns trots allt ganska många andra som funkar som oss. Det är i första hand för oss/er som mina böcker är skrivna. Men ni andra är hjärtligt välkomna att läsa, antingen för att förstå oss eller bara för att uppleva lite äventyr.→ Ta mig till sidan!

Fokus på inspiration, inte kronologi

“You don’t have to write in a linear, orderly, or plodding way. Write whatever’s on fire in your imagination.”
/JACK WANG

När jag skrev Lysande klot tvenne så skrev jag kronologiskt. Dels blir det på automatik så när man skriver med blyertspenna och kollegieblock, dels hade det vid den tidpunkten inte föresvävat mig att man kunde göra på annat sätt.

Men när jag plockade upp skrivandet igen i vuxen ålder och tog itu med att skriva Knutar och band så resonerade jag på ett annat sätt. Moderna verktyg (Datorer! Ordbehandlingsprogram!) hade sedan länge vant mig vid att kunna flytta runt och bearbeta text mycket mer … organiskt? Jag var absolut inte beredd att återgå till stenåldersfasoner just vad gällde bokskrivandet. Och dessutom var den viktigaste poängen med att plocka upp skrivandet att göra något JAG VILLE. Alltså fokuserade jag i första hand på de delar jag hade en klar bild av och där inspiration och fantasi flödade. Och sedan jobbade jag igen luckorna efterhand.→ Ta mig till sidan!

Öva på att inte vara perfekt

Jag älskar helheter. Att tänka på allt. Väga in alla aspekter. Göra saker i rätt ordning. Tänka igenom konsekvenser. Ta hänsyn till alla specialfall och undantag. Fördela saker rätt för maximal effekt. Vara genomtänkt.

Ovanstående är samtidigt enormt energikrävande för hjärnan. Komplexitet och många faktorer. Det är precis sådant som knäcker min hjärna. Sånt jag måste lära mig att låta bli, både som kvardröjande effekt av utbrändhet och som effekt av att vara mestadels ensam i väldigt mycket av det jag gör. (För är man ensam finns ingen att bolla saker med.)

Så jag försöker lära mig good enough. Jag försöker lära mig spontanitet – som motsats till att ha tänkt igenom alla konsekvenser redan innan.

Spår av detta kan man säkert ana i mina böcker, om man läser dem. De är inte så extremt genomarbetade som jag egentligen skulle vilja. Det är ett aktivt val, eftersom jag vet att jag inte har den hjärnkapacitet som skulle krävas för att arbeta igenom dem så mycket som jag helst skulle vilja. Eftersom alternativet skulle vara att låta dem ligga i en byrålåda (eller dator) till tidens ände, så valde jag att ge ut dem ändå. Inte perfekta, men good enough.

För tillfället stångas min hjärna med de där filmerna jag tänkt sätta ihop om vem som borde läsa böckerna om Elsinborien. Jag fastnar hela tiden på att jag säkert borde göra dem i en genomtänkt, väl varierad ordning. Släppa dem tillräckligt ofta, men lagom ofta. Egentligen ha en färdig plan för alltsammans innan jag ens la ut den första eller någon alls.→ Ta mig till sidan!