Etikett: biologiskmångfald

Söndagsväxt: Käringtand

”… käringtanden fick mättat gula blommor som älskades av humlorna innan blommorna ersattes av små ärtskidor …”

(ur Viddernas väv)

🥀 Söndagsväxt med Sanne handlar denna vecka om käringtand, Lotus corniculatus.

Käringtand är en gulblommande ärtväxt. Du har kanske sett den på gräsmarker nära en havsstrand – eller uppstickande från en i övrigt välklippt gräsmark i ett ”externt handelsområde”? Käringtanden är en tålig växt.

Den är också till glädje för många insekter. Utöver den självklara nyttan för pollinerare så är den värdväxt för både blåvingar och bastardsvärmare. Larverna av dessa fjärilar behöver alltså tillgång till vissa specifika växtarter att äta av.

Läs resten av inlägget!

Gott om invasiva arter på plantskolorna – och jag vill helst bara ha inhemska arter

Det är inte lätt att handla växter nuförtiden. För varenda art jag inte säkert vet om den är inhemsk plockar jag fram mobilen, och går in på artfakta.se för att kolla: Är det här en art som är införd till Sverige? Har den bedömts ha hög risk för invasivitet? Har den dt så avstår jag från att köpa.

Helst skulle jag bara vilja plantera inhemska arter. Men utbudet av dem är än så länge extremt litet på svenska plantskolor. Och ja, jag fattar. Trädgård handlade från början om att odla sånt som inte redan växte runt husknuten. Väldigt mycket av det som säljs på plantskolor är importerat. Och kanske är efterfrågan fortfarande väldigt liten på vilda svenska växter för plantering.

Men jag skulle önska att jag inte behövde nagelfara varje växt ur riskhänseende. Jag önskar att jag kunde få fokusera på att välja det som är vackert, passar jorden i min trädgård, och ger en lång blomningstid för pollinatörernas skull.

Det här är inte ett klagomål mot klassning av invasivitet – jag är väldigt tacksam att klassningarna görs, så att jag kan minska min negativa påverkan. Och det är inte heller ett klagomål på Tirups Örtagård. De har trots allt fler inhemska arter än många andra plantskolor, där vilda svenska arter hör till undantagen.

Men jag längtar efter en plantskola med bara inhemska växter. Finns det någon sådan? Om inte: när är tiden mogen?→ Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Kungsmynta

Närbild på kungsmynta

Kungsmynta. Så heter den på svenska, blomman som så här års lockar till sig mängder av fjärilar, bin och andra insekter i min trädgård.

Kungsmyntan är inte en mynta. Mynta är generellt namnet på arter av släktet Mentha, alltså växter som luktar och smakar mint. Men det är väl inte långsökt att tänka sig att man använt ordet mynta även för andra väldoftande växter.

Närbild på kungsmynta

Kungsmyntans vetenskapliga namn är Origanum vulgare. I översättning blir det ”vanlig Origanum”. Och det är *nästan* oregano, men inte riktigt. Den oregano vi köper som krydda är kryddstarkare underarter av kungsmyntan. Det *är* alltså arten kungsmynta, men inte den vanligaste varianten. Efter vad jag förstått är ”köpeoregano” oftast underarten grekisk oregano, Origanum vulgare ssp hirtum (ssp utläses subspecies). Och den går också att odla, men den är känsligare.

Vanlig kungsmynta är däremot en vildväxande svensk art. Och även om den inte smakar lika starkt och mycket som den grekiska oreganon, så finns det en påtaglig kryddoft från växten.

I min trädgård fanns ursprungligen ingen kungsmynta. Men jag satte väl ett par plantor, och numera finns den på stora ytor. För den som vill ha en välordnad trädgård är den säkert ett problem. Men jag njuter av den. Att trampa genom sjok av väldoftande gulmåra och kungsmynta, och se och lyssna på insekternas intensiva arbete, är ljuvlig högsommar.

Textutdraget ur Viddernas väv visar hur blomningen hos olika växter blir ett sätt att notera hur lång tid som passerat:

Backsipporna fick ludna bollar av fröer som sedan trillade av och flög iväg, käringtanden fick mättat gula blommor som älskades av humlorna innan blommorna ersattes av små ärtskidor, gulmårans stjälkar gick från att vara små gröna granar till att börja skifta i gult i toppen och sedan bilda stora sjok av blommande gult, och timjan och kungsmynta gick från att vara något man kände igen på doften när man rörde dem till att bli stora fläckar av rosalila i landskapet.

Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Johannesört

Midsommar har just passerat. Imorgon har Johannes namnsdag, den sista kvarlevan av den gamla midsommardagen, också känd som Johannes döparens dag. Och vad passar då bättre än att lyfta Johannesörten?

Om du krossar en blomknopp mellan fingrarna så får du röd färg på fingrarna, det ser lite ut som blodspår. Enligt sägnen växte blomman upp där blodet från den halshuggna Johannes döparen droppade ner.

Johannesört är en välkänd läkeväxt, som används mot ångest och depression. Det finns även moderna preparat gjorda av johannesört för dessa syften. Det gäller dock att ha koll på hur de påverkar annan medicinering, eftersom de slår ut eller minskar effekten av många andra läkemedel, exempelvis p-piller.

Den vackra röda färgen – ”blodet” – kommer bäst till sin rätt i tinkturer där blomman fått färga av sig i alkohol.

I mina böcker är det just som läkeväxt vi träffar på johannesörten, men jag har valt att använda ett annat mindre vanligt svenskt namn på den: mannablod (som ju också kopplar till färgen blommorna ger). Textutdraget från Knutar och band är från ett av de första tillfällen när Ailsas nyfikenhet kring växter och deras användning väcks, något som blir väldigt avgörande för hennes framtid.

”Jag tänker att efter de veckorna ska vi oavsett resultat gå över till att ge honom mannablod.” Hon såg min förskräckta blick. ”Nej nej, det är en liten gul blomma, inget värre än så. Fast den ger en röd färg, så namnet är motiverat. I sommar ska jag visa dig var de växer, både vänderoten och mannablodet.

Läs resten av inlägget!