Söndagsväxt med Sanne: Vänderot

”Vänderot”, sa hon. ”Torkad, krossad rot av den. Lägg det i ett glas vatten på morgonen, sila ifrån det på kvällen och ge honom vattnet att dricka innan han ska sova. Börja med att använda ganska liten mängd av rotkrosset, en halv tesked eller så. Öka på till det dubbla efter några dagar om det verkar ge önskvärd effekt och han inte mår sämre av det. Men det smakar inget vidare, så rör gärna ut lite honung i vätskan innan han ska dricka det. Och ge honom inte vänderot i mer än tre veckor i sträck. Jag tänker att efter de veckorna ska vi oavsett resultat gå över till att ge honom mannablod.”

(Ur Knutar och band)
Växtplansch som visa vänderotens olika delar.
Franz Eugen Köhler, Köhler’s Medizinal-Pflanzen, Public domain, via Wikimedia Commons

För några veckor sedan var söndagsväxten johannesört, även kallad mannablod. Det textavsnitt jag citerade då började med den mening som citatet ovanför slutar med.

Dagens söndagsväxt är vänderot. Vänderoten är alltså också en läkeväxt. Den art som brukar användas heter just läkevänderot eller Valeriana officinalis. Det sägs att det svenska namnet kommer sig av att den kan ”vända” sjukdomar eller vända ont till gott. Fast tittar man på vad det står om ordets etymologi så verkar det lika gärna kunna vara en förvrängning av släktnamnet Valeriana. Oavsett så gillar jag namnet vänderot.

Och det är just roten som används medicinskt. Vänderotens rot kan hjälpa mot sömnproblem och oro, och preparat med vänderot kan både köpas i hälsokosten och på apoteket.

Vänderoten hör också till de växter som luktar på ett sätt som intresserar katter.→ Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Cikoria / Vägvårda

”Jag heter Koria”, sa den unga kvinnan. ”Som blomman. De där blåa blommorna som ska växa vid vägkanten. Det har jag alltid fått höra. Men jag såg inga såna alls på min resa från Karsene och hit.”

Vägvårda måste hon mena? ”De blommar inte än, inte förrän det är riktig sommar”, svarade jag.

”Jaså. Ja, jag är ett stadsbarn, jag har knappt varit utanför stadsmuren förrän nu”, ursäktade hon sig.

ur Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien

Mitt första minne av cikoria är från en bilsemester med min pojkvän (senare man). Det bör ha varit sommaren 2000 eller möjligen 2001. Jag var vid det laget redan examinerad biolog, och jag hade väl hört talat om växten innan, men det var då jag upptäckte denna ljuva blomma som fanns i mängder längs alla småvägars kanter.

Ett eller ett par år senare flyttade vi till hus på landsbygden på Söderslätt. Här växer cikorian också längs vägen, inte minst längs ”vår egen” grusväg. Tyvärr har den minskat hos oss på senare år, kanske för att väghållaren klipper vägkanten för hårt och vid fel tillfällen; kanske på ökande konkurrens från näringsgynnade växter. Så för en del år sedan köpte jag frö och sådde in den i min egen trädgård. Här växer den nu i överflöd.

De ute vid vägen är generellt lägre och med mindre och mörkare blad, medan de på min tomt är riktigt höga och med kraftiga ljusa bladrosetter. Jag tror dock att en stor del av skillnaden handlar just om att de på min tomt inte klipps ner till marken flera gånger under säsongen.→ Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Kungsmynta

Kungsmynta. Så heter den på svenska, blomman som så här års lockar till sig mängder av fjärilar, bin och andra insekter i min trädgård.

Kungsmyntan är inte en mynta. Mynta är generellt namnet på arter av släktet Mentha, alltså växter som luktar och smakar mint. Men det är väl inte långsökt att tänka sig att man använt ordet mynta även för andra väldoftande växter.

Närbild på kungsmynta

Kungsmyntans vetenskapliga namn är Origanum vulgare. I översättning blir det ”vanlig Origanum”. Och det är *nästan* oregano, men inte riktigt. Den oregano vi köper som krydda är kryddstarkare underarter av kungsmyntan. Det *är* alltså arten kungsmynta, men inte den vanligaste varianten. Efter vad jag förstått är ”köpeoregano” oftast underarten grekisk oregano, Origanum vulgare ssp hirtum (ssp utläses subspecies). Och den går också att odla, men den är känsligare.

Vanlig kungsmynta är däremot en vildväxande svensk art. Och även om den inte smakar lika starkt och mycket som den grekiska oreganon, så finns det en påtaglig kryddoft från växten.

I min trädgård fanns ursprungligen ingen kungsmynta. Men jag satte väl ett par plantor, och numera finns den på stora ytor. För den som vill ha en välordnad trädgård är den säkert ett problem. Men jag njuter av den. Att trampa genom sjok av väldoftande gulmåra och kungsmynta, och se och lyssna på insekternas intensiva arbete, är ljuvlig högsommar.

Textutdraget ur Viddernas väv visar hur blomningen hos olika växter blir ett sätt att notera hur lång tid som passerat:

Backsipporna fick ludna bollar av fröer som sedan trillade av och flög iväg, käringtanden fick mättat gula blommor som älskades av humlorna innan blommorna ersattes av små ärtskidor, gulmårans stjälkar gick från att vara små gröna granar till att börja skifta i gult i toppen och sedan bilda stora sjok av blommande gult, och timjan och kungsmynta gick från att vara något man kände igen på doften när man rörde dem till att bli stora fläckar av rosalila i landskapet.

Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Trift

... i ögonvrån såg jag mängder av intensivt rosablommande trift längs med den smala landtungan. Rosa blommor, blått hav, blå himmel.

Den rosablommande triften hittar vi oftas vid havet. Det kan man lista ut från artepitetet _maritima_

[Okej, nu blir det både sidospår och överkurs: Det vetenskapliga namnet på en art består av två delar. Triften heter Armeria maritima. Första delen, Armeria, är släktet och skrivs alltid med stor bokstav i början. Andra delen, maritima, är artepitetet och skrivs med liten bokstav. I ett släkte kan det ingå många arter. Artepitetet preciserar alltså vilken art inom släktet det är. Ofta är artepitetet beskrivande, till exempel genom att tala om var växten brukar hittas – maritima hittas vid havet, pratensis hör hemma på ängen – eller att det är ”den vanliga” = vulgaris, eller läkeväxtvarianten = officinalis.] – Slut på utvikning!

Som sagt var, triften brukade man framför allt hitta vid havet. På senare år har den dock blivit vanlig längs många vägar. Det beror på spridningen av vägsalt. Vägsaltet som hamnar i vägrenen får triften att trivas.

Triften letade sig in i mina böcker via ett möte från en utflykt till Dagshög under gymnasiet. Dagshög är en gravhög (Skånes största, säger wikipedia!) och ligger ett par kilometer från Torekov på Bjärehalvön i nordvästra Skåne. Alldeles bredvid ligger resterna av ett gammalt stenbrott och den gamla utskeppningsplatsen för den brutna stenen. Tillsammans med den karga betesmarken bildar detta ett fantasieggande landskap. Och där växer massor med trift!

Det finns blommor som för ett otränat öga kan påminna om trift men som inte alls är släkt. Det gäller exempelvis gräslök och olika arter av vädd (ängsvädd och åkervädd).→ Läs resten av inlägget!