Rölleka på Knutar och band

Varför är det rölleka på baksidan av Knutar och band?

Det korta svaret är väl att det behövdes något mer på baksidan, och då föll sig rölleka ganska logiskt. Bilden som använts är en gammal växtplansch av klassiskt snitt.

Rölleka nämns för första gången i boken i det korta stycke som citeras i bild 2. Från början var det både gråbo och rölleka med i texten, men senare förenklade jag det till bara rölleka.

Men varför rölleka då?
Egentligen just bara för doften. Det är inte blomdoft som a nektar, utan en kryddig doft när man mosar blomman. Och den doften återkommer sedan i boken och får ytterligare betydelse.

Men rölleka är också en läkeväxt som använts långt bakåt i tiden. Släktnamnet Achillea hänger samman med att Akilles sägs ha använt rölleka till att behandla sår efter slaget vid Troja. I Kina och hos druider användes röllekastjälkar inom spådomskonst. Och egtvedpigen begravdes med en röllekablomma för över 3000 år sedan.

Att låta röllekan vara med känns rätt på så många sätt.

🌻

Meja dök upp med nyplockad rölleka som hon mortlade och sedan smorde mig med vid tinningarna och i nacken. Doften var smått berusande.

”Varför?” frågade jag henne nyfiket.

”Jag vet inte”, svarade hon bara. ”Det ska vara så vid en kröning.” Och så stack hon in ett par röllekablommor i håruppsättningen.→ Ta mig till sidan!

Medelålders tant som inte orkar längre

”Jag vet att jag borde vara med nu också, att alla som kan behövs. Men min ork har liksom tagit slut. Till slut måste man ge upp. Ta hand om sig själv, låta sig själv få några år av liv i frid och ro också, innan det är för sent.”

Häromdagen berättade jag om likheter mellan mig och min huvudkaraktär.
Men jag har förstås likheter med fler av mina karaktärer – någon aspekt här, någon där. Mer med vissa än med andra.

Citatet ovan kommer från tredje boken, Viddernas väv (och är nedkortat här). Den som säger det här är nånstans i min nuvarande ålder. Vi kan för stunden kalla henne R.

Jag vandrar ganska ofta i tankarna till det hon säger här. Till känslan av att inte orka stå på barrikaderna längre, att ha gjort slut på orken att stå upp för, stå emot, kämpa för … Jag känner stor tacksamhet över de som fortfarande orkar, över uppväxande generationer som ännu inte skrikit sig hesa, ännu inte slagit sig blodiga i diverse kamper för en bättre värld. Men själv känner jag mig så … trött. Jag brände ut mig. Som det är nu har jag bara ork att försöka leva. Och det innebär att jag stundtals känner mig som att jag gömmer mig för världen. Håller mig undan. Precis som R.

Och jag känner mig rätt säker på att det finns förståelse för detta hos åtminstone en del andra medelålders tanter.→ Ta mig till sidan!

Utdrag ur Lysande klot tvenne

Idag bjuder jag på ett utdrag ur Lysande klot tvenne. Texten kommer från slutet av kapitel 5.

⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪

Allt eftersom tiden gick vävdes alla de där bitarna samman till någon sorts bild av landet och världen jag kommit till.

”Men vad finns utanför Elsinorien? Ni pratar om språket som talas i andra länder, om gamla krig och kungar. Var finns de länderna?” frågade jag någon av kvällarna med Arenas och Nialdo.

Och Arenas berättade om våra grannländer. Det var Ladnovya i norr.

”Dit reste vi ibland när jag var riktigt liten, och kungen från Ladnovya brukade komma hit och hälsa på. Där finns det också en del människor som talar ditt språk, men ovanför deras nordgräns, norr om bergen, tar andra språk över helt. Men vår gammalelsinoriska skiljer sig inte mycket från de språken.”

”Och i söder?”

”Där finns också flera länder. Men dem har vi nog inte haft någon direkt kontakt med som jag kan minnas. Det har vi förstås inte med Ladnovya heller på senare år, fast det beror på … annat. Men sydländerna är det bättre du frågar pappa om ifall du vill veta mer.”

Han rev barken av ett vedträ och ristade med kniven en enkel kustlinje.

”Här ligger Elsinorien. Det där är Ladnovya, och där länderna längst i norr, Hendelmark och några till. Här nere där floden rinner ut”, han karvade lite till, ”ligger sydländerna.”

”Men alla länderna du pratar om ligger längs kusten. Vad finns i väster, innanför skogen?

Ta mig till sidan!

Värdet av att laga

I mellandagarna är vi många som på senare år gjort en tradition av att laga kläder (och annat). Mellandagslagning istället för mellandagsrea. Det finns många skäl att laga det man redan har istället för att köpa nytt. Miljö och resurshushållning är förstås viktiga argument, ekonomi ett annat. Att slippa ut och trängas med mängder av folk, och istället kunna sitta hemma i lugn och ro och titta på TV eller lyssna på radio eller en ljudbok, tycker jag också är värdefullt i sammanhanget.

I böckerna om Elsinorien händer det återkommande att människor Ailsa träffar på lagar hennes kläder, utan att hon ens ber om det. Även personer hon aldrig skulle väntat sig ägnade sig åt sådana saker. Det förbryllar henne.

”Hur kommer det sig att så många jag mött genom åren är så hjälpsamma med att laga kläder?” frågar hon slutligen i den kommande boken Viddernas väv.

Vad hon får för svar? Det får du veta när boken kommer ut i början av 2022.→ Ta mig till sidan!

Midvinter i Leike

En skål med äpplen. En korg med nötter. Ett tänt ljus.

Julen närmar sig mer stormsteg, och just idag är det som allra mörkast på året. Hur firar man denna tidpunkt i världen jag byggt? Det sker förstås på olika sätt på olika håll. Nedan bjuder jag på ett exempel. Först en inledande förklarande text, för att ge sammanhanget; därefter ett utdrag ur “Knutar och band” (andra boken om Elsinorien).

Femtonåriga Ailonise, prinsessa av Elsinorien och böckernas jag, har tröttnat på livet hemma på slottet. Påfrestande händelser under det senaste året har gjort att hennes älskade storebror är en skugga av sitt forna jag. Och själv har hon ingen utstakad väg och vet inte riktigt vad hon vill göra med sitt liv.

Istället beger hon sig långt hemifrån, till prästinnorna i Leike i grannlandet Illidien, för att gå i lära där under ett par år. Den uttalade kopplingen är Ailonises nyfunna intresse för örter och deras användning, men Ailonises kunskapstörst är stor på alla områden och hon är ständigt frustrerad över alla saker hon inte förstår. Kanske kan tiden i Leike ge svar även på större frågor. 

Hon är dock en aning orolig för den religiösa aspekten av kvinnorna i Leike är just prästinnor. Ailonise tror inte på några gudar. Men väl på plats i Leike finner hon sig väl tillrätta och upptäcker att ritualer och ceremonier är mer till för människorna själva och fyller ett viktigt behov. I Leike blir hon en av femton flickor eller prästinneaspiranter.

Utdraget nedan är från när Ailonise varit i Leike några månader.

⭐⭐⭐

När det började bli kallare på riktigt kompletterades linneklänningarna med ytterligare plagg för värmens skull.→ Ta mig till sidan!