2 juli

Sömnad. Under många år var det ett stort utlopp för min kreativititet. Eller, ur mitt hänseende så gick det väl från andra hållet: det jag vill ha finns inte, så då får jag väl tillverka det själv.

Det här var långt innan internets tid. Jag fick söka kunskap från biblioteket och från mamma, som tack och lov kunde en hel del om sömnad, och i övrigt improvisera.
Begränsande förutsättningar är samtidigt bra för någon som riskerar att fastna i perfektionism och ambivalens. Har man för mycket kunskap sätts ribban för högt och ångesten blir orimlig. Med de givna förutsättningar var good enough inom rimligare avstånd. Och jag blev med tiden en okej sömmerska, tror jag.

Men nu har hjärnan hunnit ruttna. Tålamodet är mindre, och tiden ska räcka till mycket mer. Och jag har fått för mig att jag ska sy i ett tyg som legat länge för att jag inte alls vågat. Ångesten över att klippa i ett fint tyg är inte mindre nu än när jag var tonåring.

Tack och lov hittade jag en rulle tyg jag köpt billigt på nån utförsäljning för över 30 år sedan, så det blir provsömnad först. Tyget är skevt, så det funkar inte att använda trådraken på tvären, enormt irriterande. Och färgen är sämsta möjliga mot min hud.

Min stackars hjärna tycker ändå det är jobbigt. Jag saknar verkligen att ha någon i samma hus att bolla sömnadstankar med.

3 juli

Att dra igång ett syprojekt kräver en hel massa hjärnkapacitet.→ Läs resten av inlägget!