Vilket ansvar har egentligen en mamma?

Är det okej att en mamma ger sig iväg långt hemifrån för att rädda världen, på ett uppdrag bara hon kan utföra?

Gör det skillnad att barnet är ett av de tryggaste barn man kan tänka sig, och dessutom är omgivet av människor hon älskar och har en trygg anknytning till? Eller måste en mamma alltid prioritera att vara med sitt barn, över allting annat? Är hon en sämre mamma, en sämre människa, för att hon inte ägnar varje ledig stund åt att längta hem till sitt barn?

Och gäller samma regler för en pappa som för en mamma? Om mamman och pappan ger sig iväg gemensamt, på samma uppdrag, är det i så fall någon av dem som är sämre än den andra föräldern, bara baserat på kön?

Min tredje bok, Viddernas väv, handlar även om föräldraskap. Det är nog inte ett bärande tema, men det ligger med där under stora delar av boken, i olika former.→ Ta mig till sidan!

Pappor

Det finns en pappa i mina böcker. #farsdag

[Nu är en spoilervarning säkert på sin plats, för den som verkligen inte vill veta något alls i förväg.]

Eller, det finns flera pappor. Men det finns en pappa som spelar en stor och viktig roll. Samtidigt som han egentligen inte syns jättemycket. Han syntes rentav så lite att både testläsare och lektör påpekade att han faktiskt borde synas mer.

Han är pappan som aldrig funnits där. Inte för att han inte ville, utan för att stora krafter tvingat honom att finnas en halv galax ifrån sin dotter under nästan hela hennes uppväxt. Fast det vet ju inte hon – hur skulle hon kunna veta? Och när han sedan slutligen lyckas få hem henne, när hon redan är förbi den egentliga barndomen, så är det knepigt att kliva in i papparollen för någon han egentligen inte känner.

Han är så rädd att göra fel.
Och det gör så ont att hon ständigt påminner så mycket om sin mamma.

Det tar tid för dem att hitta sina respektive roller, far och dotter. Han stannar liksom hela tiden i bakgrunden, på lite avstånd. Fast bara när det gäller henne, inte när det gäller andra.

Med tiden hittar de ändå någon sorts relation. Han finns där som en bekräftelse i bakgrunden: låter henne gå sin egen väg, men stöttar och bekräftar. Men det är inte förrän det är försent som det blir tydligt för henne hur mycket han faktiskt betytt.

Och nej, det var inte alls så jag trodde Meltas skulle vara.→ Ta mig till sidan!