Man är väl inte dum i huvudet bara för att man är ung?

Folk säger ofta saker i stil med ”Jag var ung och dum” eller ”Jag var så ung och förstod inte bättre”. Det blir på något vis en legitim ursäkt för att ha gjort saker man inser att man inte borde gjort.

Jag har aldrig riktigt förstått det där. För visst tänkte jag mig för även när jag var yngre. Minst lika mycket. Kanske kom jag ibland till andra slutsatser än senare. Men det var ju inte så att jag var dum i huvudet för att jag var yngre. Och för det mesta kom jag till precis samma slutsatser då som nu. Ändå önskade jag såhär i efterhand att jag hade varit mer obetänksam när jag var yngre. Att jag hade tilllåtit mig att agera mer spontant, mer i stundens hetta, istället för att vara så fruktansvärt förståndig.

ur Knutar och band

Texten ovan är ett utdrag ur Knutar och band. Men nästan hela det citerade avsnittet är mina egna tankar och åsikter. (Sedan drar bokens text iväg åt ett annat håll, till händelser och sammanhang som hör hemma i Ailsas liv, inte i mitt.)

Jag kom att tänka på det här igen när jag hörde ett samtal på radion. Programledarna diskuterade något där den ene hade gjort dåliga saker, men ”det var när jag var ung och dum”, typ. (Det var tydligen 2019.)

Jag själv tycker inte att jag nånsin var ung och dum. Jag var förståndig och genomtänkt, påläst, kunnig och principfast när jag var ung. Visst har jag väl ändrat mig på en del punkter sedan dess, men nej, jag har aldrig varit ”ung och dum”.→ Läs resten av inlägget!

En pappa till: Kungen av Illidien

Det finns fler pappor än Meltas* i mina böcker. En av dem är pappa till Dainas, och han dyker för första gången upp i andra boken Knutar och band (åtminstone är det först då han syns som enskild person, inte bara som en i mängden).

Vi får aldrig veta vad han heter. Han är kung av Illidien, och jag tror nog inte att han skulle tycka att någon borde använda förnamn om honom, mer än möjligen hans fru.

Illidien är ett av många länder som kejsar Aygwidon på olika sätt gett sig på. Hur det hanterades berättar Dainas i bilden nedan. (Nedkortad version av en längre dialog med Ailsa.) Man kan uppfatta det som att hans barn är i fokus.

Andra bilden visar den sida av honom som Ailsa får träffa på, och som den vid det här laget vuxne Dainas har att hantera: den pinsamma pappan. Han som ställer pinsamma och lite för långtgående frågor till en långväga gäst. Han som kommer med märkliga antydningar som samtidigt är så väl uttryckta att man inte riktigt kan ifrågasätta dem, för att det inte går att veta säkert om det är klumpighet, omedvetenhet, eller mycket avsiktliga pikar. Och han har definitivt ingen tilltro till tonårstjejers förmåga att åstadkomma viktiga saker.

”Det är väl ganska uppenbart var jag fått mina fördomar ifrån … och dessutom uttrycker han sig gubbigt så det förslår”, kommenterar Dainas senare.

Dainas skiljer sig på många sätt från sin pappa, men påverkan från pappans världsbild ligger ofta och spökar och tar tid att frigöra sig från.→ Läs resten av inlägget!