Kvällstur till Ales stenar

Jag tog en tur till Ales stenar idag. Det var ungefär min enda plan idag: ledig dag och födelsedag, så kändes det som en bra utflykt. Men större delen av dagen fick ägnas åt föräldrande, så turen till stenarna blev inte förrän till kvällen.

Nå, det hade fördelen att det fanns parkeringsplats nere i hamnen och var ganska lite folk uppe vid stenarna. Sommarsolståndet är inte förrän imorgon; då gissar jag att det är betydligt mer folk där. Och sen drar semestrarna igång på riktigt, och då är det liksom folk konstant.

De människor som kom där under den stunden jag var där kom mestadels i par. Och av det jag såg verkade det vara en tydlig uppdelning: männen fotograferade stensättningen (eller omgivningarna?); kvinnorna väntade.

Själv hade jag drottningen på mig. Och jag övade på att göra sånt jag är väldigt obekväm med: filma mig själv. Rentav både med selfiestick och stativ (okej, det är samma lilla pryl). Jag har djupt inpräntat i mig att det liksom inte är okej att ta plats och fåna sig på det viset. Nån variant på Jante, antar jag. Men kanske blev något av det användbart, kanske blir det något ni får se resultat av någon gång – även om det förstås inte blir i närheten av de idéer jag egentligen har. Det är ju fördelen med skrivande jämfört med filmning: jag behöver varken bra utrustning eller avancerade program, det är bara min egen förmåga som sätter gränserna.→ Läs resten av inlägget!

Hur fångar man allt det vackra i naturen?

Mina sätt är dels med foto, dels med ord.

När jag fotograferar blir det numera ofta väldigt många bilder. För jag vill få med alla aspekter och skiftningar. Både helheten och de små detaljerna. Både de grönskande träden och de gamla, döda, knäckta. Både ljuset som spelar i grönskan och skuggorna som bildas. Och helst rörelserna också. De vajande grenarna, virvlarna i bäcken … Och jag har svårt att sovra, så jag publicerar fler bilder än folk orkar titta på 😉 Ofta blir det några halvkassa filmsnuttar också, varav de flesta blir kvar i telefonen, opublicerade.

När jag skriver … så tror jag överlag jag mer svepande och återhållsam? Jag vet att många bokläsare har svårt för långa naturbeskrivningar. (Jag med.) Och jag vet att jag har mycket natur i mina böcker. Men jämfört med när jag fotograferar så tror jag att jag i mitt skrivande gör mer av enstaka nedslag. Det är mer av bara fylliga lila backsippor än att fotografera blomman i varje vinkel, med fokus på än ståndare, än dun på blomkalken, och det är mer av skir grönska på bokarna än att beskriva varje enskilt blad. Mer en snabb sketch än en detaljbild av hela scenen.

Men det är ju inte alls säkert att läsaren uppfattar det så.

För övrigt är träd det enda jag nånsin känt mig hyfsat okej på att rita.→ Läs resten av inlägget!