Etikett: klimat

Vi vet ju. Det är bara att göra.

I grunden är det hela väldigt självklart.

Vi vet att utsläppen påverkar klimatet.

Vi vet vad effekterna kommer att bli (och redan är): torka, skyfall, översvämningar, svält, flyktingar. KRIS.

Och vi vet vad som behöver göras.

Allt detta har vi vetat länge, väldigt länge.

Vi vet också att människor kan anpassa sig till rådande omständigheter, rentav väldigt snabbt.

Ransoneringen under andra världskriget känner vi till, även vi som inte själva fanns då.

Pandemin och dess anpassningar har alla som är stora nog att läsa detta genomlevt.

Nu är det beredskap som är modernt. Återkommande hör jag personer på olika nivåer i samhället säga ” … om det värsta skulle hända: krig.” Och varenda gång tänker jag: Är krig verkligen det värsta? För jag kan tänka mig värre saker. Ingen mat och inget drickbart vatten på grund av ändrat klimat.

Vi vet hur vi påverkar klimatet.

Vi vet konsekvenserna.

Det är en gigantisk kris.

Vi borde för decennier sedan ha ställt upp hård ransonering och gjort nödvändiga förändringar.

Inte senare, inte pö om pö, utan omedelbums.

Istället står vi i stor utsträckning och stampar på samma plats som när jag först lärde mig om det här, för snart fyra decennier sedan, och utläppen fortsätter öka.→ Läs resten av inlägget!

November 2015

För tio år sedan drabbades Paris av ett terrordåd. Paris, som höll på att förbereda sig för det stora klimattoppmötet COP 21, som skulle börja ett par veckor senare. Många röster höjdes för att klimatmötet inte skulle genomföras på grund av det som hänt.

Ett par veckor senare drog dock klimatmötet igång i Paris.

Mötet varade i två veckor. Det viktigaste med mötet var att komma överens om ett avtal länderna emellan. Det var svårt och det drog ut på tiden, och ett tag verkade det som att det kanske inte skulle bli något avtal. Men det blev ett avtal! Samtidigt var många besvikna på att avtalet var för svagt och otillräckligt, och det var rentav många som tyckte det hade varit bättre att det inte blivit något avtal än att ha detta dåliga avtal.

Under de tio år som gått har Parisavtalet varit det man hänvisat till i allt från internationella sammanhang till för företag som ska visa på att de gör sin del.

I slutet av november 2015 hade min man hunnit få två perioder à 12 veckor (?) med cellgifter mot cancern, och röntgen visade att tumörerna hade krympt ordentligt. Det var dags för en period utan cellgifter, för att kroppen skulle få vila. Trots att cancern var obotlig så var läkaren hoppfull och trodde vi skulle få fira både den julen och julen efter tillsammans.

En månad senare anade vi att cancer redan hunnit ta nya tag, vilket visades av en ny röntgen någon vecka in i januari.→ Läs resten av inlägget!

Hållbarhetstermer

I vår samtid är det internationella språket ofta engelska. Många av oss plockar med de engelska orden in i svenskan, i brist på svenska begrepp. Och ofta går det förstås alldeles utmärkt: bättre att ha ett engelskt ord än inget ord alls. Men ibland förloras tydlighet och begriplighet, inte minst för dem som inte själva är insatta i ett ämne.

Därför är det så bra med Hållbarhetstermlistan! Där får du både veta rekommenderat svenskt uttryck för en massa begrepp inom miljö och hållbarhet och en förklaring till vad begreppen betyder.

Här finns hållbarhetstermslistanLäs resten av inlägget!

Klimatförändringarna tar ifrån oss vintervilan

När klimatet förändras blir påverkan ofta dramatisk och livsavgörande: skyfall, torka, översvämningar och matbrist. Ändå är det en mer stillsam påverkan jag går och funderar på härhemma, i min trädgård, i mitten av oktober.

Jag bor i Skåne. Men jag är ändå van vid att naturen, trädgården, det som växer, går ner i vintervila. Även om vintern inte alltid innebär ett snötäcke, så har jag brukat förvänta mig frost. En period när växtligheten inte växer. En tid när saker bryts ner. Ett avsnitt av stillsamhet.

För mig som har en trädgård, och för alla som på något vis odlar, blir det en tid för återhämtning. Vi kan släppa ogräsrensandet och annat trädgårdsarbete. Ägna oss åt inomhuspyssel, planera nästa odlingsår, eller bara ta igen oss. Välbehövlig vintervila.

Men klimatet ändras. Växtsäsongen förlängs. Sedan början av 1900-talet har vegetationsperioden som genomsnitt i Sverige ökat med nästan 30 dygn, enligt SMHI.

Gräset slutar inte växa. Inte ogräset heller. Perioden när vi kan släppa trädgården och gå till vila krymper. Jag antar att den på sikt försvinner.

För vår hälsa tror jag det är dåligt. Möjligheten att gå i dvala, åtminstone en aning, är nog bra för oss.

Och mörkret kommer ju ändå. Även om det är varmt nog för gräset att fortsätta växa, så är det ljust betydligt färre timmar. Mörkret gör oss trötta.

Jag undrar hur det påverkar oss i längden.→ Läs resten av inlägget!

Vi är 89% – mobilisera för en klimatpolitik värd namnet!

89% vill att deras regeringar ska göra mer för att begränsa klimatförändringarna. Nu är det dags att mobilisera!

För trots att alltså nästan nio av tio vill ha mer klimatpolitik, så är det en högljudd minoritet som syns och hörs nästan överallt.

Och det är lätt att känna att det är hopplöst. Att det är kört. För visst, klimatförändringarna är redan här. Men det går fortfarande att påverka hur allvarlig de blir. Om de blir något vi kan lära oss att leva med, med stora anpassningar, eller om de blir undergången för den mänskliga civilisationen.

Om vi har en planet med ett klimat vi inte kan leva i, så blir alla andra politiska frågor irrelevanta. Ett klimat och en miljö vi kan leva i är en grundförutsättning för allt det andra.

Om ett år är det riksdagsval i Sverige.

Hör du till de 89% eller till de 11%?

Om du hör till de 89 procenten, visa det! Vi behöver hjälpas åt att visa att vi faktiskt är majoriteten.

Och du, det behöver inte vara så svårt. Bara genom att posta något om att du är en av de 89 procenten är du med och ger röst åt majoriteten.

Behöver du färdigt material? Kolla in 89procent.seLäs resten av inlägget!

Märker du?

Ser du naturen? Och nej, den här gången menar jag inte ens den ”riktiga” naturen, den där mer otillgängliga långt bort. Den här gången menar jag den alldeles nära. Alla saker som växer, sånt där som brukar vara grönt. Växter omkring dig; bara inte de som sköts om av någon som vattnar dem hela tiden.

Det är den siste augusti. Det är fortfarande långt till den egentliga hösten här i Skåne. Men många träd tappar ändå sina blad, eller har blad som är tydligt vissna. Fast inte på höstfärgsvackerviset. Utan på torkviset.

När växtsäsongen började var det redan vattenbrist. Låga grundvattennivåer.

Sen har det regnat alldeles för lite.

Torrt underifrån. Torrt ovanifrån.

Så nu vissnar bladen och faller.

I min syrenhäck har bladen först tappat all spänst och hängt neråt. Sen blir de bruna. På vissa ställen tror jag häcken börjar dö.

Buxbomshäcken är bitvis orangebrun av torkan.

Men på jobbet hör jag folk uttrycka glädje när det utlovade (för min del efterlängtade) regnet uteblir. På radion pratar programledaren med SMHI om att det ska bli fint väder den här helgen, inget regn.

Och jag undrar: Ser inte folk? Ser de inte att det som ska vara grönt länge än redan är brunt? Bryr de sig inte?

Ser du? Märker du?→ Läs resten av inlägget!

Den enda planeten med sagor

I vanliga fall fokuserar jag på alla de livsformer som hotas. Fjärilar, trollsländor, grodor, igelkottar, svampar, blommor, och så vidare, som alla hotas när vi människor förstör livsbetingelsena på Jorden.

Men min skylt idag säger

DEN ENDA PLANETEN MED SAGOR.

Jag vet förstås inte med säkerhet att det är sant. Det kan finnas andra planeter med liv, och kanske har någon av dem det av kallar intelligent liv, och kanske finns det där någon av berättelser eller koncept som liknar våra sagor. Men det är ett stort kanske.

Ibland används budskapen ”Den enda planeten med kaffe” eller ”Den enda planeten med choklad”. Jag älskar både kaffe (dricker varje dag) och choklad (unnar mig riktigt mörk de gånger jag äter). Både kaffeodling och kakaoodling hotas när temperaturerna stiger. Men jag kan klara mig utan både kaffe och choklad. Mänskligheten klarar sig utan båda.

Sagor däremot …

Sagor samlar något allmänmänskligt. De rymmer våra räddslor och våra drömmar. De återberättar sådant vi varit med om för mycket länge sedan. De rymmer varningar till nästa generation. De för vidare mänsklighetens kärna, idén om vad det är att vara människa, sedan långt innan vi började dela upp i vetenskap, religion och underhållning, för sagorna rymmer i grunden alltsammans.

DEN ENDA PLANETEN MED SAGOR.

Så som mänskligheten lever nu, riskerar vi att inom mycket kort tid, sett till mänsklighetens existens, utplåna civilisationen, och dra oändligt många andra organismer med oss i vårt fall.

Vi, människorna. Kanske den enda art som berättar sagor. Sagor som innehåller så många samlade insikter, om girighet, om högmod, om hur vi inte bör leva om vi inte vill gå under.→ Läs resten av inlägget!

Ibland önskar jag att det fanns en tvillingplanet på riktigt

Min bokserie Elsinorien utspelar sig till största delen på Seiscro. Seiscro är Jordens tvillingplanet, på andra sidan Vintergatan. I grunden gäller huvudsakligen samma förustättningar där som här. Och man kan ta sig mellan de båda planeterna via något som kallas genvägar.

Ibland när jag ser hur utvecklingen ser ut här på Jorden så går mina tankar till epilogen i min bok Viddernas väv. Jag önskar det fanns en tvillingplanet som kunde ”överleva”. Jag önskar det fanns genvägar som kunde stängas.

Istället sitter vi här på vår planet och förstör förutsättningarna för så gott som alla nu levande organismer. Trots att vi inte vet om det finns liv på någon annan planet därute. I alla fall inget liv av just vårt slag.

⚠️ Spoilervarning: Citat från Viddernas väv ⚠️

”Nå, på Jorden är läget värre. Och det är inget mot vad det kom mer att bli framöver. Tyvärr är jag rädd att vi måste betrakta Jorden som förlorad.” Hon tvekade ett ögonblick. Hade det varit en vanlig människa skulle jag ha trott att det var frågan om att lyckas skaka av sig sinnesrörelse. Rösten var stabilare när hon fortsatte.

”Och människorna på Jorden kommer inte att nöja sig med Jorden. När problemen där blir för stora, problem de själva orsakat, så kommer de att bege sig vidare till alla andra platser de kan och orsaka samma utveckling där.”

/—/

”Men tyvärr”, sa hon med sorg i rösten, som sorgen hos någon som sedan länge accepterat att den man älskar ska dö. ”Det har visat sig nödvändigt att stänga alla genvägar och passager mellan planeterna.→ Läs resten av inlägget!

Jag trodde aldrig att apokalypsen skulle kantas av hånskrattande människor

Jag ”upptäckte” miljöproblemen när jag gick i sjunde klass, 1988, när läraren i biologi gick igenom de olika miljöhoten med oss. Växthuseffekt, övergödning, försurning, nedbrytning av ozonskikt, och en massa annat. Från den stunden var det en självklarhet att det här är saker som vi behöver ta itu med, och självklart är det allas ansvar att göra sitt bästa. Alltså göra kloka val, avstå från sånt som är dåligt för miljön, och så vidare.

När man är tonårig tjej som för fram viktig fakta (vilken ger konsekvensen att man bör agera) så är det många vuxna, i synnerhet vuxna män, som avfärdar ens engagemang genom att skratta. Och så lägger de till att du ändrar dig när du blir äldre, då kommer du att prioritera annorlunda.

Nånstans inbillade jag mig ändå att kunskap med tiden skulle sippra ut till allt fler och att insikt skulle drabba. Jag hade någon sorts grundtillit till den stora massans förnuft. Åtminstone i så här grundläggande saker, som är helt avgörande för vår egen överlevnad och välmående, för att inte tala om den grundläggande moral, som åtminstone då fortfarande var något självklart i Sverige. Man behöver inte ha djupare kunskap och förståelse än den högstadienivå som de allra flesta förväntas ta sig igenom, för att fatta miljöproblemen och på ett ungefär vad som behöver göras.

Nu är jag 50 år. Jag har utbildat mig inom miljöområdet och arbetat med miljöfrågor i olika former i snart 25 år. Och jag känner mestadels hopplöshet. Ja, vissa framsteg har självklart gjorts.→ Läs resten av inlägget!

En speciell sorts ensamhet

Ibland känner jag mig väldigt ensam.

Det finns många sorters ensamhet. Det här inlägget handlar inte om de sorters ensamhet jag oftast skriver om. Det här inlägget handlar om när jag ser era semesterbilder från långt borta.

Så här års är de extra många, men de förekommer året om. Bilderna från resor ni sannolikt gör med flyg.

Ja, det finns en del av er som gör resorna med tåg istället. Men de som tar tåget nämner det oftast på något sätt; de som inte säger något om ressätt flyger nästan alltid.

Ja, det finns miljardärer som flyger små jetplan och är värre. Men att det finns folk som är värre är väl inget argument för att inte bry sig? Att det finns bankrånare är inte ett argument för att själv börja snatta, liksom. (Nu kommer någon bokstavstolka detta och tro att jag hävdar att alla som flyger är snattare. Liknelser är tydligen svåra.)Ja, du har säkert haft ett tufft år och behöver återhämtning. Jag med. Men jag löser det på annat sätt.

Ja, just du gör kanske första flygresan på tio år, eller nånsin, kanske är det resan du längtat efter hela ditt liv. Men de allra flesta som flyger på semester gjorde det även förra eller i alla fall förrförra året.

Du som flyger på semester vet med allra största säkerhet att det är dumt att flyga. Att du bränner en väldig stor del av din koldioxidbudget på väldigt kort tid och att det inte finns någon som helst möjlighet att kompensera det oavsett hur miljövänligt du lever i övrigt.→ Läs resten av inlägget!