Etikett: lars winnerbäck

Okategoriserade

Det kallas tvivel, det där som stör

Vissa dagar är självtvivlet stort. Idag är en sådan dag.

Idag ser jag bara misslyckanden, känner bara ifrågasättanden.

Så få böcker jag sålt.

Så få människor som ens känner till mina böcker, och ännu färre som läst dem, förstås. Så fruktansvärt få recensioner på Adlibris, Bokus eller för den delen ljudbokstjänsterna.

Inlägg jag läser från personer som efterfrågar allt annat än det mina böcker är.

Nej, jag väntade mig aldrig att mina böcker skulle bli ”kioskvältare”. Och jag har skrivit de böcker jag ville skriva, inte de marknaden eftefrågade. Jag vet det.

Men ibland väller ändå tvivlet över mig.

Borde jag gjort annorlunda?

Anpassat mig mer?

Väntat längre med att ge ut? (Det var på en dålig tidpunkt i livet, med väldigt lite ork för extravaganser – men det var böckerna och målet att de skulle bli utgivna som gav mig drivkraft framåt.)

Varit någon annan …?

Idag är en tung dag, en dag det är svårt att känna styrkan i att vara självständig, i att vara just jag.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp

Sensommaren 1999. Jag är nyförälskad, och huvud, kropp och själ är överfyllda av tankar och känslor. Nyblivne pojkvännen har skickat ett kassettband med de första Lasse Winnerbäckskivorna, en på var sida av kassettbandet, eftersom min skrala ekonomi inte tillåter skivköp – jag ska snart börja på en dyr utbildning utan studiemedel.

Jag lyssnar på Lasses låtar igen och igen, och gråter. Gråter över igenkänning i låttexterna, gråter av den överväldigande känslan av att för första gången dela livet med en människa som förstår så mycket av mig och uppskattar det som andra bara tycker är konstigt. Samt gråter av saknad, för den nyblivna pojkvännen bor runt 40 mil bort.

1 oktober 2023. Jag är på väg hem från bokmässan, påfylld av positiva upplevelser, samhörighet och uppskattning. Spotify spelar ”Tretton trappor opp” med Lasse. Och tårarna tränger sig på, så där att jag får försöka hålla tillbaka dem under körningen. ”Och nu så står jag ensam här, bland brända skepp och körda lopp.” Alla gemensamma drömmar, hela den gemensamma grunden av samma blandning av kreativitet och verklighet, bubblar upp och väcks, allt det där som aldrig funnits med någon annan på det viset, på det djupet.

Imorgon är det sju år och fem månader sedan han dog. Jag har ett helt okej liv, givet alla omständigheter. Jag har rest mig igen, ur helvetet av hans död och en massa annan skit som kom därefter. Men ibland blir saknaden ändå överväldigande. Speciellt när jag nyss blivit påmind om livets finare sidor, som nu på bokmässan.→ Läs resten av inlägget!