När läsningen blir krävande och om igenkänning och en jävla massa tur

Att läsa är krävande.

Nej, inte egentligen, inte i grunden. I alla fall inte för mig. För mig var läsning från början något enkelt. Något jag gjorde för att uppleva. Varje bok var ett nytt äventyr. (Eller ett gammalt jag ville uppleva igen; jag läste ofta om böcker jag tyckt om.)

Och sedan blev böcker och läsning även en väg till att få veta mer om sådant jag var intresserad av. En väg att släcka kunskapstörst. Och samtidigt att öka den. Ju mer man får veta, ju mer inser man att det finns att veta. Och så länge de yttersta begränsningarna består av de böcker som finns på stadsbiblioteket i uppväxtstaden så kommer kunskapen aldrig att vara för stor. Det går att läsa allt man hittar i ett ämne, och hjärnan räcker till för att komma ihåg allt den vill.

Men ja, under skolåren kom ju moståndet, i form av saker som inte intresserade mig. Då fastnade det inte heller längre per automatik. Och sedan kom universitetet, med studier i biologi, där det sades att författarna fick betalt per ord eller per sida, för böckerna var inte längre ett koncentrat av det som var värt att säga.

Nånstans på den där vägen gick läsning från nöje och glädje till något krävande. Och när det inte längre fanns tid för nöjesläsning så blev all läsning istället läsning med krav.

Läsning för att klara tentan – då räckte det inte längre att lära sig det som var intressant, utan man måste lära sig det som var viktigast 8enligt den/de som höll i kursen), och det var inte lätt att veta vilket som var viktigast, så egentligen borde man lära sig allt.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Läsningen

“Föll för frestelsen. Köpte tvåan.”

Så står det i min facebookpostning för åtta år sedan, som facebook påminner mig om idag. Jag hade av en händelse köpt första boken i serien, “Ondvinter”, på Pocketshop på Malmö C, två dagar tidigare. Och den sorts sträckläsning den boken resulterade i hade nog inte förekommit i mitt liv sedan den så kallade bokslukaråldern. Två dagar efter att jag köpt första boken gick jag tillbaka till Pocketshop och köpte fortsättningen Eldbärare. Den tjugonde december skrev jag någon sorts samlingsrecension för alla fyra böckerna i serien, med kommentaren att det nu var nästan en vecka sedan jag läste ut den sista av dem.

Detta alltså under december månad, när jag hade julbestyr att ägna mig åt (och var mamma åt två fortfarande ganska små barn).
Det var förstås inte hållbart att gå så totalt upp i läsningen, som vuxen människa med ansvar 😛 Och innan utbrändheten blev det huvudsakliga problemet så var detta ett tungt vägande skäl till att jag läste så lite: jag visste att risken fanns att om jag hittade saker jag gillade så skulle jag ha svårt att sköta övriga saker i tillvaron tillfredställande. Riktigt bra böcker är som ett gift 🙂

Det andra tunga skälet till att jag under många år – långt innan utbrändheten – läste väldigt lite (efter att ha läst mängder under barndomen och tidiga tonåren) var mitt eget skrivande.

Ja, just det.

Ett väldigt vanligt (och sannolikt klokt) råd till den som vill skriva böcker är att läsa mycket.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!