Kvalitet

Jag är inte särskilt kulturell av mig, inte på det sätt man ska vara i alla fall.

Nyss tittade jag på Kulturnyheterna och såg av en händelse ett inslag om att kvalitetslitteratur har svårt att slå digitalt. Det framgick dock inte alls vad som avsågs med “kvalitetslitteratur”* – men däremot var den andra kategorin tydligen “populärlitteratur”. Och det var väl lite underförstått att den som tittade på programmet borde vara insatt i begreppen.

Som sagt var, jag är ju helt uppenbart inte kulturell på rätt sätt. För jag tycker att även populärlitteratur kan vara kvalitetslitteratur. Kvalitet har inget att göra med om något är populärt eller kan läsas av vanligt folk.

Tycker jag då.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Ingen ljudbok av vidderna

De två första böckerna om Elsinorien (Lysande klot tvenne respektive Knutar och band) finns som ljudböcker, inlästa av fantastiska Karin Skog.
Tredje boken, Viddernas väv, har hittills inte blivit ljudbok. Och nu har jag fått besked om att det är så det kommer att förbli.

Det är det där med lönsamhet, ni vet. Det kostar pengar att producera ljudböcker, och om det ska löna sig så måste intäkterna bli tillräckligt stora – det vill säga tillräckligt många måste lyssna på dem.

Jag tycker förstås det är väldigt synd. Jag har glatt mig åt att mina böcker har kunnat vara tillgängliga även för den som inte vill, kan eller orkar läsa på böcker på “vanligt” vis, och jag har tyckt att Karin Skog varit underbar som röst till mina böcker.

Men det är som det är.

Och de två första böckerna finns ju! Lyssna gärna på dem, och om du redan gjort det, ta gärna möjligheten att lämna ett litet omdöme på din ljudbokstjänst! Böckerna finns på Storytel, Nextory, Bookbeat och bibliotekens app Biblio.

Och du som faktiskt inte *kan* läsa på vanligt vis, men som ändå vill kunna få veta vad som händer i Viddernas väv, vad ska du göra?

Mitt bästa tips är att efterfråga böckerna via Legimus, som producerar talböcker och punktskriftsböcker. Lysande klot tvenne finns som båda delar. Och vilka böcker Legimus producerar lär bero på vad “kunderna” efterfrågar, det vill säga det är definitivt värt att vända sig dit och efterfråga mina böcker.

Annars är väl bästa tipset att få fler att lyssna på ljudböckerna, så att beslutet att inte göra ljudbok av Viddernas väv kan omprövas pga plötsligt ökad lönsamhet 😉

(Ljudböcker är böcker som produceras kommersiellt.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Läsning och lyssning

Om en dryg vecka är det höstlov. Läslov kallas det också nuförtiden.
Och med anledning av det vill jag säga några ord om läsning – och lyssning.

Ljudboken har ju seglat upp som något stort på senare år. När jag var barn kunde man möjligen lyssna på inlästa barnböcker, och så fanns det talböcker på biblioteket för den (vuxne) som inte kunde läsa med ögonen.
Men nu finns ljudböcker i stor mängd, väldigt många nya böcker släpps även som ljudbok, och en del böcker släpps rentav bara som ljudbok.

Samtidigt har detta lett till en massa tjafsande. Någon sorts märklig diskussion om vad som “riktig” läsning, “riktiga” böcker. Ja, vilket som är finast, helt enkelt. En del tycker liksom inte att det inte duger att lyssna på böcker. (Märkligt nog tycker dessa människor samtidigt att det är en jättebra sak om man som vuxen fortsätter att högläsa för sina barn så länge som möjliget – men om barnen istället går över till att lyssna på ljudböcker så är det plötsligt fult.)

Jag skulle vilja flytta fokus.

Det finns ord. Orden kan sättas samman till meningar, Meningarna kan bilda berättelser. Och när vi nås av dessa berättelser så händer alldeles fantastiska saker i oss. Vi flyttas till andra platser. Vi upplever hur det är att vara andra människor, känner deras känslor, ser saker de ser, är med om samma saker som dem.

Det är alldeles fantastiskt! Tänk vad mycket som kan uppnås med bara ord!

Jag tycker det är den biten vi ska fokusera på.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

En liten vinkning

Jag har lyssnat till slutet nu, på ljudfilerna till blivande ljudboken av Knutar och band. Och när jag kom till de sista orden, sista meningen, så påmindes jag …

Det är inte så att det egentligen var meningen när jag skrev det. Men när jag sedan läst igenom texten själv, så har jag tänkt på det så många gånger. Att den där sista meningen liksom är som en vinkning till en känd svensk gammal bok. 1800-tal. (En sån där som avhandlades i litteraturkunskap i skolan.) Inte riktigt en parafras, men något lite grann ditåt. Och att den där vinkningen egentligen, i praktiken, är större än bara de där orden. Även om det alltså egentligen aldrig var meningen.

Nu, när jag kommer dit igen, vid genomlyssningen av ljudboken, så blir jag nyfiken: är det någon mer än jag själv som gör den kopplingen? Eller är det bara jag?→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!