När jag gick i högstadiet (tror jag) så gick en teveserie som hette Skönheten och odjuret (Beauty and the Beast). Odjuret/the Beast var en man som hade lejonansikte och bodde under New York tillsammans med andra utstötta och avvikare. “Skönheten” var en vanlig kvinna. Och så var det väl lite kärlek och lite spänning som i de flesta serier.
Min yngre bror brukade reta mig för att jag följde serien. Han tyckte det var fånigt med lejonsnubben. Förmodligen tyckte han väl det var fånigt med kärlekshistorian också. (Överlag brukade han tycka att allting jag såg på TV var fånigt.)
Jag tyckte också att Odjuret såg ganska fånig ut. Och rena kärlekshistorier är sällan min grej. Men det var ju liksom inte det jag uppskattade med serien.
Det jag gillade var den där andra världen under storstaden. Människorna som levde i kulvertar och avloppssystem. Som hade sin egen kommunikation genom att banka i vattenledningsrör, så att ljudet fortplantade sig. Som tog hand om varandra och hade skapat ett eget samhälle och egna lösningar baserat på det som fanns att tillgå. (Jag har själv haft funderingar på att skriva berättelser som utspelar sig i liknande miljöer.)
Att en man med en ganska dålig kattmask hade en av huvudrollerna var liksom något jag fick ta.
Jag funderar på det där ibland, hur väldigt olika saker vi upplever när vi läser en bok eller ser en film. Att det kan vara så väldigt olika aspekter vi uppskattar eller dras till.
Någon vill ha spänningen. Någon vill ha kärlekshistorien.→ Läs resten av inlägget!
