Krig.

Fantasyböcker innehåller ofta sånt som krig och onda härskare. Så även mina böcker.

Det är viktigt att komma ihåg att de berättelser jag och andra författare skriver är påhittade, och det är farligt att dra påtagliga paralleller mellan våra berättelser och specifika verkliga händelser.

Med det sagt, så vill jag ändå påpeka att påhittade berättelser har relevans för verkligheten. Det jag och andra skriver om hämtar förstås inspiration (usch, så vidrigt att använda detta vackra ord om något så hemskt) från verkliga händelser och omständigheter. Så har människor gjort i alla tider: hanterat verklighetens hemskheter genom sagor och berättelser. För att bearbeta. För att kunna hantera ondskan genom att se den i omskriven form. Lyfta blicken och få andra perspektiv på det som händer. Behålla hoppet om att det, som i de flesta sagor, ska sluta lyckligt. Och samtidigt för att kunna fly verkligheten, att låtsas att det där onda inte är på riktigt, åtminstone en stund.

Det är vanskligt att skriva om sånt här. Inte minst dagar som denna. Det är lätt att det blir för pompöst, och dessutom att böckerna och berättelserna ges för stor vikt.

Böcker kan bara skildra en begränsad del.
Böcker hindrar inte en galning att starta krig.

Krig är inte sagor. Krig är smutsigt och blodigt och orättvist och vedervärdigt.
Och krig har sällan lyckliga slut.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Julminne

Det var en gång för länge sedan – närmare bestämt för tjugotvå år sedan. Det hade varit en höst av nyförälskelse och långt avstånd: större delen av tiden dryga fyrtio mil mellan de båda förälskade, med undantag för ungefär varannan helg, när de befann sig på samma plats. Och nu närmade sig julen, och hon befann sig hos sina föräldrar, vilket i teorin betydde några mil kortare avstånd till älsklingen fast rent praktiskt snarast ännu längre bort. Och under julen skulle hon jobba som sjukhusstäderska alla de röda dagarna, för att spara ihop pengar till sin dyra utbildning.

Det är på kvällen den 22 december. Han ringer. Babblar på i mobiltelefonen medan han går. Det är inget ovanligt – han är ofta på språng, på väg mellan olika engagemang, och passar ofta på att ringa och prata medan han är på väg, och hans ekonomi är inte för ansträngd för mobilsamtal. (Detta är på den tid det fortfarande är dyrt att ringa till mobiltelefoner, och hon går en utbildning som kostar pengar och inte ger studiemedel.) Han babblar på om att han är på väg – hemåt tror hon. Alltså hem till honom själv, däruppe i Linköping, till lägenheten han delar med en kompis. Fast han babblar på om att han faktiskt är på väg hem till henne. Det är förstås ett skämt, hans vanliga godmodiga kärleksfulla tramsande.

Han fortsätter att prata på, lagom andfådd av den raska promenaden.

”Nu står jag utanför din dörr”, säger han slutligen.

Hon utgår från att det är trams.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!