So the shortest day came, and the year died

Vintersolstånd. Midvinter. Den kortaste dagen. Dagen när det vänder.

I alla tider, eller i alla fall så långt tillbaka som vi kan veta något om, har människor markerat den här dagen, med ceremonier eller festligheter eller på annat sätt. Ett år har tagit slut, ett nytt börjar. En ny årscykel. De olika firanden vi har vid den här årstiden – lucia, jul och nyår – är egentligen alla olika sätt att markera denna tidpunkt.

Idag, eller snarast ikväll, är det vintersolstånd.

Och Susan Cooper, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritserier (En ring av järn), har också skrivit en underbar dikt om den här dagen: The shortest day.

De sex första raderna kan jag nog utantill:

So the shortest day came, and the year died,
And everywhere down the centuries of the snow-white world
Came people singing, dancing,
To drive the dark away.
They lighted candles in the winter trees;
They hung their homes with evergreen,
They burned beseeching fires all night long

I mina böcker om Elsinorien, hos prästinnorna i Leike, firas midvintern med att sova länge, lyssna på sagor och omfamna mörkret, för att samla kraft för det nya året.

The poem THE SHORTEST DAY by Susan Cooper.
Läs hela inlägget på elsinorien.se!