Inget ymnighetshorn av böcker
När jag var ung/yngre antog jag att böcker som blivit utgivna liksom alltid fanns att tillgå.
Det var förstås inte så att jag hade funderat igenom det där ordentligt egentligen. Eller funderat över det över huvud taget. Det var mer så att det fanns ett före och ett efter: först fanns en bok inte, och sedan fanns den. Den kunde liksom inte ta slut, för då trycktes det väl nya. Och jag hade väl inte riktigt funderat över hur det där gick till – upplagor och tryckningar hade jag visserligen noterat på tryckortssidan, men inte funderat djupare över, och lagerhållning hade aldrig passerat mina tankar.
Det är ju ofta så: saker man inte haft skäl att fundera över har man ett vagt ogrundat antagande om, ofta helt lösryckt från ingenstans. Tills man får skäl att börja fundera.
Nån gång började det väl ändå sippra in.
Jag visste ju egentligen ganska tidigt att bokrean i första hand (på den tiden) skulle handla om att sälja slut på restupplag, alltså bli av med böcker man hade för mycket kvar av och ville sälja slut på
Och jag insåg, allteftersom åren gick, att böcker jag själv läst och älskat under barndomen och ungdomen inte längre gick att få tag på, i alla fall inte på svenska, annat än som begagnade – via biblioteksgallringar och bokbörsen.
Men det är egentligen inte förrän de senaste åren, när jag själv blivit utgiven författare, på hybridförlag, som det riktigt landat hos mig:
Mina böcker har en upplaga på ett visst antal böcker.→ Ta mig till sidan!