En pappa till: Kungen av Illidien

Det finns fler pappor än Meltas* i mina böcker. En av dem är pappa till Dainas, och han dyker för första gången upp i andra boken Knutar och band (åtminstone är det först då han syns som enskild person, inte bara som en i mängden).

Vi får aldrig veta vad han heter. Han är kung av Illidien, och jag tror nog inte att han skulle tycka att någon borde använda förnamn om honom, mer än möjligen hans fru.

Illidien är ett av många länder som kejsar Aygwidon på olika sätt gett sig på. Hur det hanterades berättar Dainas i bilden nedan. (Nedkortad version av en längre dialog med Ailsa.) Man kan uppfatta det som att hans barn är i fokus.

Andra bilden visar den sida av honom som Ailsa får träffa på, och som den vid det här laget vuxne Dainas har att hantera: den pinsamma pappan. Han som ställer pinsamma och lite för långtgående frågor till en långväga gäst. Han som kommer med märkliga antydningar som samtidigt är så väl uttryckta att man inte riktigt kan ifrågasätta dem, för att det inte går att veta säkert om det är klumpighet, omedvetenhet, eller mycket avsiktliga pikar. Och han har definitivt ingen tilltro till tonårstjejers förmåga att åstadkomma viktiga saker.

”Det är väl ganska uppenbart var jag fått mina fördomar ifrån … och dessutom uttrycker han sig gubbigt så det förslår”, kommenterar Dainas senare.

Dainas skiljer sig på många sätt från sin pappa, men påverkan från pappans världsbild ligger ofta och spökar och tar tid att frigöra sig från.→ Läs resten av inlägget!

Alla dessa plattformar – och deras energiåtgång

Apropå det här med att synas och därmed finnas, så funderar jag mycket över det här med mängden olika plattformar i dagens läge.

Att posta på flera olika ställen är inte så väldigt ansträngande egentligen (åtminstone om man inte gör avancerade anpassningar utifrån vad de olika plattformarna vill ha). Men däremot innebär ju varje ställe man postar på att det går åt mer serverutrymme någonstans, och serverutrymme innebär elektronik och el. Resurser. Sånt där som är begränsat.

Och speciellt i dessa tider när allt ska vara film/rörlig bild.

Varje plattform vill helst att du ska posta hos dem, och länkar du in saker från andra ställen är de mindre benägna att visa det (i den mån det alls går).

Jag har funderat på om jag borde lägga upp ett youtubekonto och posta ett urval av mina mest relevanta filmer där, men jag skäms liksom samtidigt över att lägga upp samma saker på ett ställe till. Ånnu större ekologiskt fotavtryck.

(Och jo, det finns plattformar som bygger på principen att man inte ska behöva posta på mer än ett ställe. Men de är nischade, så det är inte där man når ut. Förstås.)→ Läs resten av inlägget!

Skaffa ett nyhetsbrev, sa de

Jag hatar nyhetsbrev. Ni vet den där skiten som fyller mejlboxen och som gör att man missar de viktiga mejlen? Som gör att man lägger mer fokus på att rensa bort meningslösheter än på att faktiskt svara på riktiga mejl?

De flesta ”nyhetsbrev” är förtäckt reklam. Ibland har man klämt in någon viktig info bland all reklamen, som gör att det inte går att slänga rakt av. Andra gånger är det bara reklam rakt av. Då är det i alla fall lättare att slänga.

De nyhetsbrev som verkligen är just nyhetsbrev är ofta alldeles för långa. För många nyheter. För långa nyheter. Och alldeles för ofta inleds de med en svamlig krönika om något totalt ointressant som får mig att tappa intresset direkt.

Jag har själv gjort riktiga, genomarbetade nyhetsbrev i jobbet, på den tiden nyhetsbreven fortfarande var ganska få. Det ligger en hel del jobb bakom. Och som mottagare är risken samtidigt stor att det går rakt i soporna, för att man vill hålla mejlkorgen så tom som möjligt.

Ändå sägs det återkommande, i goda råd till författare och andra som vill ”nå ut” och sälja, att det är viktigt att ha ett nyhetsbrev.

Hallå? Jag vill inte vara irritationsmomentet i din vardag! Och jag vill inte lägga en massa tid på något ingen vill läsa. Dessutom har jag faktiskt inget att berätta i ett nyhetsbrev. Jag vill inte krysta fram nyheter.

Men okej, det jag gör är att jag lite för ofta kräks ur mig reflektioner om stort och smått i sociala medier (och du ser förmodligen bara en del av dem om du följer mig där).→ Läs resten av inlägget!

Ordet som inte fanns på engelska fanns visst på engelska

När jag började lära mig engelska i skolan (i tredje klass, 1984) fick jag lära mig att det inte fanns något engelsk ord för syskon.

Vi fick lära oss att bror hette brother och syster hette sister, och att om vi skulle fråga ”Har du några syskon?” så hette det ”Have you got any brothers or sisters?”.

Idag vet jag att syskon heter sibling(s). Det är ett självklart ord, inget konstigt eller ovanligt.

Jag vet inte om ordet sibling har gjort en ”resa” sedan 1980-talet, eller om det var mina lärare på den tiden som inte hadekoll. Jag har inte gjort några efterforskningar i modern engelsk språkhistoria.

Men varenda gång jag hör ordet sibling så tänker jag på att jag under ganska lång tid fick lära mig att ”syskon” var ett av de ord som inte har någon motsvarighet på engelska. Och att det uppenbarligen inte stämmer.

TILLÄGG 24 februari: Läs gärna kommentarerna om mitt inlägg på Facebook och instagram för att få veta mer. Där fick jag bland annat följande intressanta information:

Ordet ”sibling är ett gammalt ord, men slutade användas på 1400-talet, för att sedan börja användas igen 1903.
GONE BUT NOT FORGOTTEN: PERSISTENCE AND REVIVAL IN THE HISTORY OF ENGLISH WORD LOSS (Kapitel 11 handlar om ”sibling”)Läs resten av inlägget!

What doesn’t kill you

Har du gått igenom något riktigt jobbigt i livet? Något som varat under lång tid, där du hela tiden varit under stor press. Där livet varit en konstant ångest, ett mentalt kaos, och du aldrig riktigt kunnat vila och slappna av, för även de stunnder du inte behövt hantera de praktiska konsekvenserna [av vad det nu var] så har oron hela tiden funnits där, i precis allt.

Och sen tar den där perioden slut, i alla fall mer eller mindre. Man ror iland kaoset. Överlever i alla fall. ”Lyckligt slut”, kallas det väl ibland. ”Det ordnade ju sig”, säger folk omkring en. Och sen förväntas man liksom återvända till den tidigare verkligheten, som om nästan inget hade hänt. Lite äldre, lite visare, men i grunden ändå samma person som innan.

Röd vallmor på grå bakgrund, och texten What doesn't kill you

Har du varit igenom något riktigt jobbigt så vet du att det inte funkar så. Visst, till vissa delar är man samma person som innan. Och på andra sätt har förutsättningarna ändrats helt.

Ofta ändras ens syn på livet, på vad som är viktigt. Och det kan vara ganska enkelt att förstå för omgivningen.

Det som kan vara svårare att förstå är det som är mindre synligt. Nya skörheter och ömtåligheter. Att man reagerar på saker som ingen förstår varför – för de var inte där, och de förstår inte vad som triggar. Att man plötsligt inte tycker att något är meningsfullt längre, fastän man ”borde” tycka tvärtom. Att man liksom tappat tråden i livet, eller är rädd för allt. Att man behöver hjälp att hitta en ny väg framåt för att inte fastna på den punkten man landade när kaoset omkring en bedarrade.→ Läs resten av inlägget!

Min relation till bokrean

Ja, jag brukade vara en hängiven bokreabesökare. Ni vet, en sån som satt och jämförde bokreakataloger, kryssade för vad jag skulle köpa, satte frågetecken på saker jag skulle kolla upp, och hade koll på vilka böcker som skulle köpas i vilken affär. (När jag växte upp var det Killbergs och Åhléns som gällde, och kanske att man hann iväg till Bokia på Väla. Senare i livet, som student, handlade det om det betydligt större utbudet i Göteborg. Och efter det andra platser – inte minst Malmö, där i alla fall två av de bokhandlar jag brukade besöka inte finns kvar längre.) Självklart gick jag på bokrean första dagen, vissa år redan på morgonen. Och sedan blev det ofta en uppföljande tur framåt reatidens slut, när det var halva priset på alla reaböcker, eller ta si många och betala för så många och liknande.

Det var många saker som lockade med rean:

📚 Självklart möjligheten att fynda böcker jag verkligen ville ha riktigt billigt. (Både böcker jag redan läst och böcker jag ville läsa.)

📚 Bokrean innebar också ett plötsligt utökat sortiment med böcker som normalt sett inte fanns att tillgå. Plötsligt svämmade marknaden över med böcker om spännande ämnen jag ville kunna mer om eller ”standardverk” som vore bra att ha, om trädgård eller matlagning eller hur man bygger smarta lösningar för förvaring.

📚 På bokrean fanns det möjlighet att få mina ytterst begränsade tillgångar att räcka till något som kändes lönt. Skönlitteratur när jag var ungdom; mest facklitteratur när jag blivit student eller ung vuxen.→ Läs resten av inlägget!

Att följa standardkoncept eller att besöka ett annat känslomässigt universum

Intro. Vers. Refräng. Vers. Refräng. Brygga. Refräng. Tonartshöjning. Refräng.

Nej, det är nog inte en korrekt beskrivning av en poplåt eller schager. Men ni fattar poängen. Det finns ett färdigt koncept, en uppbyggnad som anses vara standard. Man kan variera konceptet en aning, men inte hur mycket som helst.

Och konceptet funkar. Dels för att vi känner igen det, vilket ger en trygghet. Dels för att konceptet bygger på vad väldigt många gillar. Jag gillar det också. I alla fall ibland, och till viss del.

🎹

Jag är själv hemma. Jag ska laga mat och behöver musik. Jag sätter på Tori Amos skiva ”Boys for Pele” från 1996. Och hela min kropp och själ fylls med känslor. Inte en renodlad känsla, som i standardkonceptlåtar, utan många olika känslor. Själsliga känslor och fysiska känslor.

Musiken drar åt olika håll. Byter takt. Byter tempo. Byter uppbyggnad helt och hållet.

Toris låtar erbjuder inte tre minuter av en sak. Istället går jag in i ett helt annat universum. Ibland i låtar som varar bara en dryg minut, ibland mycket längre än en standardlåt. Musikstycken som utforskar ytterligheter men som ändå i slutändan hittar tillbaka till början.

🎼

Standardkonceptet har sina fördelar. Det funkar för många, kanske nästan alla. Det är därför det används så mycket. Men när något går utanför standardkonceptet på ett sätt som stämmer för just en själv personligen, så ger det så mycket mer. Att rensa bort och passa in i standardkoncept innebär kanske att något passar för fler, men samtidigt att de som skulle drabbas djupast känslomässigt av avvikelserna från mittlinjen missar det som skulle tagit dem med storm.→ Läs resten av inlägget!

Jag är inte bra på det här med kärlek

Det har hänt mig en enda gång i livet att jag blivit kär i någon som också blivit kär i mig. I alla fall vad jag vet om. Jag är å andra sidan ganska kass på det här med att läsa av den sortens signaler, att fatta att någon har känslor för mig, eller ”avsikter”, om det inte är övertydligt och sägs rätt ut. Jag vet att jag missat att folk varit kära i mig (för att vederbörande exempelvis kommit och smått desperat berättat det för mig).

Ganska länge var jag över huvud taget rätt ointresserad av det här med kärlek. Under tonåren, när vuxenvärlden omkring en antog att det skulle vara det enda man brydde sig om, och många jämnåriga verkligen verkade ha allt fokus på intresse för individer av det motsatta könet (ja, nu snackar vi 1980- och 90-tal, så utgångsläget var att det skulle handla om det motsatta könet), så var mitt intresse synnerligen svalt, på den nivån att folk tyckte jag var konstig. Och på den tiden hade jag ingen tanke på att kärlek skulle kunna bli en bärande del i mina framtida böcker.

Men nu blev det ändå så.

Det är dock inte fråga om himlastormande känslor och stor dramatik. Tvärtom är det ganska återhållsamt. För det där med att våga lita på sina känslor är svårt. Är det verkligen så här det ska kännas när man är kär? Och när det faktiskt inte alls passar att bli kär, speciellt i just den personen, så är det kanske enklast att bara intala sig att det inte är något.→ Läs resten av inlägget!

Om sömn och att släppa taget

Det sägs att man inte kan ta igen förlorad sömn.
Det är förstås möjligt att det stämmer, ur någon vetenskaplig definition. När man sover ikapp så kanske det inte reparerar det man missat ullständigt, på alla nivåer.

Men sömn är ändå första steget när jag behöver timeout, när jag tagit ut mig för mycket och inte tagit hänsyn till mina behov som en gång utbränd. Det finns ett plötsligt uppdämt behov av att sova oändligt mycket. Kanske är det också den tröttheten i sig som gjort att jag inte själv sett att jag behöver backa undan. För är jag riktigt trött så biter jag ihop för att inte somna – och då ignorerar jag per automatik andra behov. Ser dem inte.

Att sova är den lätta biten i timeouten. När det inte längre går att sova nästan alla dygnets timmar så blir jag tvungen att aktivt vila. Alltså, vara vaken men ändå göra mitt bästa för att avstå från all aktivitetet som involverar tankeverksamhet. Och det går ju egentligen inte. Att backa undan från allt som kräver tankeverksamhet, allt som väcker intresse, är bland det svåraste som finns. Och det är inte något man gör en gång, utan upprepat, igen och igen och igen, många gånger varje dag.

Samtidigt är det också frågan om att släppa taget om allt det där man bitit tag i, för att inte känna hur jobbigt allting är. Och med det kommer en stor obehagskänsla i kropp och själ.

Men allt eftersom tiden går kommer också korta stunder med något som känns mer avslappnat.→ Läs resten av inlägget!

Den jävla utbrändheten

Fallfärdig lada och texten Den jävla utbrändheten.

Jag hatar utbrändheten.

Den här veckan är det tre år sedan min första bok släpptes. Releasen skedde i all stillsamhet, viilket alla som vet något om försäljning och att nå ut är en ganska kass sak. Den pågående pandemin var en anledning – det gick ju inte att ordna releasefest med en massa folk och så där. Men den huvudsakliga anledningen var att spåren efter utbrändhet gjorde att jag fortfarande behövde prioritera ned på allt som kräver extra energi. Synlighet, evenemang, sociala kontakter, och så vidare.

Nu har det gått tre år sedan första boksläppet. Och sviterna av utbrändheten är fortfarande ett hinder i min tillvaro. Jag behöver fortfarande balansera allt på silvervåg. Begränsa mig. Komma ihåg att inte gå all-in med saker som är kul eller intressanta, och absolut inte med saker som kräver lite extra av min hjärna.

Jag använder ordet utbränd, för det är så det känns. Som att isoleringen kring hjärnans nervtrådar blivit för tunn, bränts bort, och att det alldeles för lätt blir kortslutning och överhettning.

Jag behöver fortfarande ta pauser – ganska ofta – när jag gör något som involverar tankeverksamhet. Även när det är saker jag tycker är roliga. Eller kanske speciellt när det är saker jag tycker är roliga. Roliga arbetsuppgifter. Eller när jag syr, eller försöker få ihop en komplex berättelse. (Det sista klarar jag egentligen knappt, för pauserna behövs lite för ofta för att det ska bli konstruktivt.) Jag vet att jag behöver pauserna. Men ibland slarvar jag. För ja, jag är också människa.→ Läs resten av inlägget!