Författare: Sanne

Okategoriserade

Likheter mellan mig och Ailsa

Jag blev taggad i en utmaning där man ska berätta om man är lik sina karaktärer.

Ja, jag är nog på ganska många sätt lik min huvudkaraktär Nanna/Ailonise/Ailsa. Bitvis har jag skrivit in ganska mycket av mig själv i henne.

Det började med att jag skapade henne, eftersom det då, i slutet av 1980-talet, var väldigt ont om unga tjejer i huvudrollen i fantasyböcker (och -filmer). Så jag skapade helt enkelt en karaktär i ungefär min egen ålder.

Sen har hon efterhand fyllts med egenskaper och erfarenheter jag hämtat från mitt eget liv. Dels för att synliggöra erfarenheterna, dels för att även bokskrivandet ibland får inslag av att ”skriva av mig” eller bearbeta och hantera sånt jag varit med om. Och eftersom jag skriver i jag-form så faller det sig ofta ganska naturligt, kanske framför allt i de små detaljerna. Det är ju på något vis ganska naturligt att mina egna synsätt färgar av sig.

Ailsa, liksom jag, kämpar med att inte riktigt fungera som alla andra och ofta inte riktigt förstå varför folk gör som de gör, och därför ofta känna sig ensam. Hennes omständigheter är helt andra än mina, och därför blir konsekvenserna delvis andra, men som grundläggande personlighet handlar det om samma sak.

En av konsekvenserna, både för henne och mig, är att vi överanalyserar våra känslor och håller inne med känslor som vi tror inte är accepterade – och det trasslar till det för henne. (Och mig.)

Vi har också båda en uthållighet och en ansvarskänsla mot omgivningen som varar längre än vad som är bra för hälsan.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Enklaste sättet för förändring

På instagram blev jag taggad i utmaningen att dela ett utdrag ur mitt pågående manus.

Mitt pågående manus är fjärde boken om Elsinorien, och manuset är egentligen ganska vilande.

Jag har varit med på den här utmaningen några gånger innan, och som den förvirrade människa jag är så minns jag inte vad jag postat för utdrag tidigare.

Men senaste gången var det Dainas som pratade. Och så blir det den här gången också.

💙

”Det effektivaste sättet att få till förändring i Illidien är att jag inte är där. För då blir de där hemma tvungna att göra annorlunda än de brukat och hitta lösningar för den nya situationen. Mina föräldrar blir tvungna att göra annorlunda. Rentav prata om hur de ska göra istället. Om jag var hemma skulle de fortsätta att lägga fokus på att lära upp mig i rollen som framtida kung, och att då och då knuffa in mig som ställföreträdare. Är inte jag där så blir de mer eller mindre tvingade att istället ge en del av de möjligheterna och det ansvaret till mina systrar. Alltså får mina systrar möjlighet att lära sig och att upptäcka att de också kan och kanske till och med tycker det är kul, och pappa kanske rentav inser att hans döttrar också är kompetenta, bara de får chansen.”

💙
→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

Alla som vill ska få gå i klänning

Jag älskar att gå klädd i klänning. Det är något med känslan, i hur tyget rör sig. Och så är det snyggt också. Många vackra tyger kommer bäst till sin rätt i en klänning.

När jag var tonåring hade jag en klänningssmak som inte stämde med det som var modernt. Så då började jag sy själv istället.

Men att klä sig i kläder som avviker från normen, till och med modenormen, sticker alltid i ögonen på en del. Jag fick höra en del glåpord. Så jag slutade visa mig ”offentligt” i det jag själv sytt.

@mikaelikjol tycker också om klänningar. Och i vuxen ålder tog han steget att klä sig i klänning och kjol. Trots glåpord, hot och hat. De som vill att man ska följa normer har nämligen ännu svårare för att män vill få bära det ljuvliga klädesplagget klänning.

Ailsa i mina böcker klär sig ibland i manskläder. Alltså byxor. För hon upptäckte av en händelse hur praktiskt det kan vara med byxor i en del sammanhang. I den värld hon lever i är det mycket konstigt att en kvinna går i manskläder.

Själv har jag lyxen att leva i en tid och på en plats där jag som kvinna kan välja mellan byxor och klänning utan att någon bryr sig. (Men i vissa sammanhang ses jag fortfarande som konstig för att jag inte vill gå i högklackade skor.)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

WHERE IS THE BLOODY QUEEN?♟️⁠

Inför årets internationella mensdag 28 maj lanserar WaterAid ett schackspel utan drottning för att uppmärksamma hur svårt det är att vinna utan kvinnor – både i schack och i samhällen.

Jag är författare, och jag funderar över mensens (o)synlighet i böcker.

När jag för en del år sedan plockade upp mitt gamla bokmanus ur ”byrålådan” för att bearbeta det och komplettera med fler böcker i serien, så tänkte jag faktiskt på det där med mens och hade en vag ambition att plocka in hanteringen av mens i mina böcker. En ung kvinna som ofta är på resande fot (till häst), i en lågteknologisk fantasyvärld, hur hanterar hon sina menstruationer? Mensvärk? Mensskydd?

Men det fanns många andra aspekter att fundera över, och … jag släppte menstanken. Tyvärr. Den första gången mens över huvud taget nämns i mina böcker är när den uteblir. Och jag skäms lite över att jag tog den lätta vägen, samtidigt som jag ju vet att man aldrig kan täcka in allt i en bok.

Nu, inför internationella mensdagen, vill jag dock lyfta ämnet och utmana andra författare att berätta om hur ni ”hanterar” mens i era böcker. Finns mens ens med? Min fråga riktar sig till författare av alla kön och inom alla genrer. Ungefär 50 procent av alla människor kommer att ha mens under en stor del av sitt liv, så det är svårt att skriva böcker där inga karaktärer menstruerar. Jag taggar några, men hoppas många fler vill hänga på.

Förresten är det ju även mors dag imorgon.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Rinda – vännen som blev något annat

Rinda var tänkt att bli den där fantastiska nära vännen. En jämngammal flicka som alltid fanns där. Den allra första vännen för min huvudkaraktär som på grund av omständigheter aldrig haft vänner.

Men så blev det inte. Rinda visade sig vara alltför olik Ailsa: andra värderingar och principer, andra intressen.

Det gjorde berättelsen intressantare.

Och hur man är som fjortonåring säger inte nödvändigtvis så mycket om hur man är tio år senare. Människor förändras och kommer till nya insikter.

📖

Rinda la ifrån sig sitt blomfång bredvid sig på grenen. Sen började hon först linda ihop en stomme av de växter hon haft med sig, och efter en stund plockade hon äppelblommor från omkring oss där vi satt och fäste i det andra. Det skulle förstås bli en krans! 

(Ur boken Lysande klot tvenne.)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

När man får höra att man överreagerar

Det här ger tyvärr väldigt stor igenkänning.
Jag fick ofta höra att jag reagerade för kraftigt på olika saker. Jag blev för arg, eller för ledsen. Det skulle man inte bli. Och blev man det skulle man inte visa det.

Beroende på sammanhang och vilka personer som var inblandade gav det olika reaktioner.
Ibland ledde det till tillsägelser.
Ibland skrattade omgivningen åt mina reaktioner.
Ibland blev jag hånad.

Tillsägelser var nog i det långa loppet bättre. För det blev jag i alla fall arg på.

Skratt och hån däremot fick mig att krympa.

Sammantaget lärde jag mig att jag alltid måste tänka mig för innan jag reagerade på något. Känslor fick inte bara finnas, jag måste först analysera dem och komma fram till om de var okej, om de var rimliga enligt omgivningen, och om det dessutom var värt det risktagande det var värt att visa dem.

Att ständigt ifrågasätta sin upplevelse och sina känslor är inte en bra väg till att vara snäll mot sig själv. Istället lär man sig att bita ihop och kämpa på fastän man mår skit.

📖

En hel del av det där med att ifrågasätta sina känslor och tänka efter för mycket, så att man avstår från att agera på dem, har jag skrivit in i Ailsa, som är huvudpersonen i mina böcker om Elsinorien. Tyvärr gör det att saker blir onödigt krångliga.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Cader Idris

1991 gjorde min familj en resa till Storbritannien. På den tiden tog man färjan (från Göteborg, tror jag?), vilket tog ett dygn. Vi hade med oss bilen och körde runt i ungefär två veckor i England och Wales, samt bodde i tält, innan det var dags att ta färjan hem till Sverige igen.

Vi hade ett späckat schema, och 16-åriga jag var nog rätt drivande i det där schemat. Det var ju så många viktiga saker man ville hinna se! Olika slott, och Shakespeare-saker, och London …

I schemat klämde jag alltså också in att vi skulle köra förbi berget Cader Idris i Wales. Fast i det fallet var jag nog väldigt vag med skälen till avstickaren. För i det fallet handlade det om att berget figurerar i en av Susan Coopers böcker i serien ”En ring av järn”/”The dark is rising”. Och det tyckte jag var pinsamt. Att bry sig om att besöka saker kopplat till Shakespeare eller vanliga historiesaker känns liksom mer … accepterat?

Så turen via Cader Idris blev synnerligen kort. Jag gissar på att vi stannade bilen när jag tog kort, men inte mer än så.

Har du besökt några udda platser kopplade till böcker du läst? Och har du då berättat för andra varför du reste dit?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Språkbarriärer

Ibland är språkbarriärer irriterande.

Väldigt många arrangemang som skulle vara rätt för att visa upp mina böcker och hitta nya läsare ordnas långt bort ur mitt hänseende, eftersom min utgångspunkt är södra Skåne. Men Köpenhamn / København / Copenhagen ligger förhållandevis jättenära, bara typ en timme bort med tåg (som går ofta). Och i Köpenhamn arrangeras @fantasticon.dk om några veckor.

Men mina böcker är på svenska. I Danmark pratar och skriver man på danska. 

Jag är uppvuxen i nordvästra Skåne, och när jag var liten var danskan trots allt en påtaglig del av tillvaron. På den tiden fanns det bara två svenska TV-kanaler. Men vi kunde få in dansk TV också, så vi såg en hel del TV på danska. Framför allt efter att Danmark hade fått sin andra TV-kanal, TV2, som visade en hel del engelska och amerikanska serier och filmer, men förstås med dansk text – jag lärde mig engelska via danskan och danska via engelskan, kan man säga. 

Och på den tiden var det också fullt normalt att ta färjan över till Danmark för att handla mat, eftersom vissa matvaror var påtagligt billigare där.

Jag var inte bra på danska, men danskan fanns där.

Så upplever jag inte att det är idag. Mina barn, också uppvuxna i Skåne – om än i en annan del av Skåne – tycker att danska är typ helt obegripligt.

Och böcker …? Alltså, att läsa en hel bok på ett språk är en helt annan sak än att läsa textremsorna till en film eller handla i en affär.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Hur fångar man allt det vackra i naturen?

Mina sätt är dels med foto, dels med ord.

När jag fotograferar blir det numera ofta väldigt många bilder. För jag vill få med alla aspekter och skiftningar. Både helheten och de små detaljerna. Både de grönskande träden och de gamla, döda, knäckta. Både ljuset som spelar i grönskan och skuggorna som bildas. Och helst rörelserna också. De vajande grenarna, virvlarna i bäcken … Och jag har svårt att sovra, så jag publicerar fler bilder än folk orkar titta på 😉 Ofta blir det några halvkassa filmsnuttar också, varav de flesta blir kvar i telefonen, opublicerade.

När jag skriver … så tror jag överlag jag mer svepande och återhållsam? Jag vet att många bokläsare har svårt för långa naturbeskrivningar. (Jag med.) Och jag vet att jag har mycket natur i mina böcker. Men jämfört med när jag fotograferar så tror jag att jag i mitt skrivande gör mer av enstaka nedslag. Det är mer av bara fylliga lila backsippor än att fotografera blomman i varje vinkel, med fokus på än ståndare, än dun på blomkalken, och det är mer av skir grönska på bokarna än att beskriva varje enskilt blad. Mer en snabb sketch än en detaljbild av hela scenen.

Men det är ju inte alls säkert att läsaren uppfattar det så.

För övrigt är träd det enda jag nånsin känt mig hyfsat okej på att rita.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Fangirls är hjältar

Jag har visserligen alltid tyckt att fotbollssupportrar är ganska märkliga – ja, rentav just hysteriska. Och jag har själv aldrig varit en av de tjejer som haft den där sortens riktigt starka känslor för just en artist eller ett band, och min musiksmak har dragit åt andra håll än pojkband.

Ändå känner jag att det här talar till mig: What we can learn från fangirls (Facebook Watch)

För samtidigt som ”fangirls” (de kallades inte så på den tiden, va?) kunde ses ned på, så var deras engagemang på sitt sätt om inte accepterat så i alla fall etablerat. De hade känslor för ”rätt” saker, för något som tillräckligt många hade känslor för. Och det var i alla fall mer accepterat än att ha känslor för fel saker. Gillade man fel musik (eller fel inom något annat område för den delen) så skulle man inte visa det alls.

Sammantaget var det överlag säkrast att inte visa några känslor alls, för det fanns en överhängande risk att de känslor man hade var fel, på ett eller annat sätt.

Jag har vid några tillfällen (både före och efter utgivning, tror jag) fått kommentarer om att huvudpersonen i mina böcker är för återhållsam med sina känslor. Att det hade varit bättre om känslorna fått svälla ut och välla över alla bräddar.

Men jag hämtar ju ur min egen erfarenhet. Jag vet hur dumt det kan bli av att man inte riktigt tillåter sig att ha känslor, för att man vet att man borde låta bli, eller för att man inte ens vet om man vågar ta risken att ha känslor som omgivningen inte tycker man borde ha.→ Läs resten av inlägget!