Ni vet att ni behöver oss

Vi som ställer frågor när ni är otydliga.

Ibland är det så självklart för er själva vad ni menar att ni inte tycker det behöver förklaras. Andra gånger vet ni inte själva vad ni menar och hoppas slippa komma fram till det. Ganska ofta har ni inte tänkt helt färdigt.

Vi som frågar varför saker är som de är och visar på hur det skulle kunna vara istället och förklarar varför det skulle vara bättre.

Ja, det är obekvämt med ifrågasättanden. Samtidigt som mycket av det som ni ser som självklart idag kom till genom liknande ifrågasättanden.

Vi som delar med oss av viktig information, förklarar och berättar, så att fler får veta och bilda sig en egen uppfattning om saker, baserat på fakta.

Tydlighet. Fakta. Kunskap.

Ni vet att ni behöver oss, även om vi är jobbiga i stunden.

Eller så vet ni inte det. Då behöver ni läsa mer historia.→ Läs resten av inlägget!

Om NPF-dagen – en dag försent

Igår var det NPF-dagen. Jag hade tänkt skriva något, men när jag väl hade tid var jag för trött.

Jag är förälder till ett barn (en ungdom) med NPF. Jag skriver dock sällan om det i sociala medier. Framför allt för att det inte är min sak att skriva om. Han skulle inte uppskatta att jag berättade på sociala medier. Så i den mån jag tar upp det här så är det utifrån min roll som förälder. (Och ibland utifrån det faktum att jag själv också har dragen, om än ingen diagnos.)

Att vara förälder till ett barn med NPF har dock påverkat mitt liv och min tillvaro väldigt mycket. Redan under det år min man var sjuk i cancer började skolan svaja för mitt NPF-barn, men då var vi i alla fall två föräldrar. Omkring ett halvår efter att jag blev änka kraschade skoltillvaron totalt för mitt barn. Skolans oförståelse och ointresse för att barn funkar olika, att alla inte kan tryckas in i mallen och att det faktiskt är skadligt för ett barn att tvingas iväg till något det mår så fruktansvärt dåligt av, ledde till djupgående effekter hos både mig och mitt barn. Att som ensam förälder sitta på möten med mängder av representanter från skolan, som alla hävdar att de vill barnets bästa och samtidigt hävdar att man inte ”samarbetar” när man vägrar svika sitt barn, det bryter ner en bit för bit. Eller för den delen när skolan skickar orosanmälan till socialen, riktad mot mig som förälder, för att barnet mår dåligt i skolan, på grund av skolan.→ Läs resten av inlägget!

Bokrecension: Vanliga människor (Clara Törnvall)

Så mycket igenkänning! Jag har skrattat åt de träffande beskrivningarna av neurotypikers märkligheter, stundtals så att jag legat dubbel på golvet.

Det är avväpnande och skönt att vända på perspektiven, att se världen beskriven från mitt håll. För i grunden är det ju så det är för mig: jag är van vid att egentligen se vissa saker som helt självklara och samtidigt se att de allra flesta människor agerar på ett helt annat sätt än jag tycker borde vara självklart.

Bitvis känner jag att det är så klockrent i boken, så väl beskrivet hur jag uppfattar och alltid uppfattat omvärlden, att jag verkligen inte behöver tvivla på att jag är autist.

Samtidigt fastnar jag i vanlig ordning allra mest på de saker som inte alls stämmer. Jag har inte alls den känsligheten när det kommer till olika sinnesintryck. Visst, mina intryck funkar annorlunda än de klassiskt neurotypiska. Men jag har inga behov av brusreducerande hörlurar utan är rätt bra på att själv stänga av omvärlden, för att ta ett exempel.

Jag vet, autism är ett spektrum och allt stämmer inte på alla. Men när man är van att ifrågasätta sig själv och van att inte passa in i mallen, och man dessutom nekats utredning … Sammantaget stämmer jag mer in på beskrivningen av autist än beskrivningen av neurotypiker.

Den här boken kan alltså läsas för igenkänning som autist och för att kunna titta på neurotypiker som den ”avvikande” gruppen som man behöver förstå.
Den bör också kunna läsas av neurotypiker för att öka deras förståelse hur märkliga de kan verka i andras ögon.→ Läs resten av inlägget!

Om att inte platsa i boxen

Idag är det internationella barnboksdagen. Idag är det också internationella autismdagen. Jag platsar inte riktigt i någondera. Och ändå vill jag lyfta båda.

Mina böcker är inte barnböcker. Unga vuxna har jag kategoriserat dem som, samtidigt som jag gärna sätter unga inom parentes beroende på sammanhang, för att betona att de lika gärna kan läsas av ickeunga vuxna. Klassificeringen Unga vuxna gör dock att mina böcker står under Barn- och ungdomsböcker.

Jag började skriva den första boken i serien när jag fortfarande var ”barn”, fast på väg ur barndomen: jag var nybliven tonåring. Och första boken handlar både om barndom och om att tvingas bli vuxen för tidigt.

Internationella barnboksdagen firas den 2 april, eftersom det var H.C. Andersens födelsedag. Andersen skrev bland annat om att inte passa in eller vara accepterad som man är. Vilket leder oss vidare till autismdagen, också den 2 april.

Jag har ingen autismdiagnos; jag anses inte ha sådana problem att jag får en utredning, utan jag får nöja mig med att sjukvården sagt ”du har autistiska drag, men …”.

Att ha autism innebär i praktiken att man avviker från ”normen”, att man inte passar in.

Jag har definitivt aldrig passat in i normen för hur man ska vara. Och det är erfarenheter jag tagit med mig in i mina böcker. Det finns förstås många olika sätt man kan vara annorlunda på, många olika orsaker till att man kan uppleva utanförskap. Olika sorters utanförskap är ett återkommande tema i mina böcker om Elsinorien.

Att skriva böckerna har varit ett sätt att bejaka mig själv.→ Läs resten av inlägget!

Gestaltning – igen

Det går ju som bekant mode i allt. Sedan jag kom till läget att mina bokmanus var färdigskrivna och på gång att ges ut som böcker så har jag insett att detta gäller även i bokskrivarvärlden. Och gestaltning är praktexemplet på detta. För just gestaltning kommer upp igen och igen när det pratas om hur man ska (och inte ska) skriva. Det är alltså inte ens en fråga om att man kan välja om man vill eller inte, utan det är underförstått att alla ska gestalta och ska vilja bli bättre och bättre på det.

Vad gestaltning är? Tja, ofta sammanfattas det med uttrycket ”Show, don’t tell”, och gestaltning ses som motsatsen till att använda beskrivande ord. Man ska alltså inte berätta för läsaren hur något var/är, utan man ska med ord få läsaren att uppleva det istället.

Jag har skrivit ett inlägg om det här tidigare:
Gestaltning

Idag stötte jag åter igen på ett inlägg av en annan författare, kring vikten av gestaltning. Hen skriver bland annat om att det handlar om att lita på läsaren. Och alltså … tja, man kan ju på sätt och vis säga att det är det jag inte gör. Fast det handlar ju inte om att lita på, det är fel ord. Däremot kan jag inte anta att det jag ”visar” kommer att ge samma känslor i läsaren som i mig. Det är ju liksom det som är poängen.

Om jag antar att läsaren kommer att uppleva samma saker som jag så kommer en del läsare istället att uppfatta och uppleva något helt annat än det jag avsett.→ Läs resten av inlägget!

Autistiska drag

Utanförskap.
Att inte höra till.
Att inte vara som andra.

Jag har alltid varit annorlunda. Tänkt annorlunda, tyckt annorlunda, prioriterat annorlunda. Avvikit.

Inte kunnat läsa signalerna. Inte fattat det ”alla” andra fattar, det där man förväntas fatta, det där man behöver veta utan att någon talar om det för en.

Men istället fattat en massa andra saker, som jag tyckt varit självklara men som de flesta tydligen inte förstår poängen med.

Och jag har nog också utvecklats ”i fel ordning” utifrån gängse uppfattning. Inte brytt mig om det tonåringar skulle bry sig om när jag var tonåring. Haft min egen ”utvecklingslinje”.

När man är annorlunda så kan man till viss del gå sin egen väg. Göra sina egna val, utifrån intressen, smak och styrkor. Det har jag gjort. Det har varit det självklara för mig, även om det ofta inneburit ensamhet.

Men på många andra områden kan man inte välja. Man tvingas anpassa sig. Man får veta att så där får du inte reagera, agera, vara, tycka, för då kommer andra att skratta, håna, trycka ner … Så man slipar bort det som sticker ut, och maskerar det man inte kan ta bort. Därmed lär man sig att hela tiden analysera varje steg man tar. Allting blir aktiva val. Allting kräver tankeverksamhet och analys. Ambivalens blir ens mellannamn. Spontaniteten dör. Och ”att vara sig själv” innebär hela tiden att göra ett *aktivt val* att vara sig själv, vilket gör att det också känns som en spelad roll, vilket är en helt annan sak än att bara vara.→ Läs resten av inlägget!