Gestaltning. Överallt i skrivarsammanhang pratas det om gestaltning.
Eller “show, don’t tell”.
Grundpoängen är ungefär att man inte ska skriva hur någon kände. Man ska istället skriva hur detta konkret manifesteras. Man ska inte skriva att någon är arg, man ska skriva hur personen som är arg ser ut, låter, uppträder, hur kroppen reagerar, och låta läsaren själv få uppleva det arga.
Det låter ju i grunden jättefint.
Samtidigt bygger det på tanken att vi alla uppfattar saker likadant. Men så är det ju inte. Om jag skriver att hans röst blev gäll och han knep ihop ögonbrynen, så kanske de flesta får samma känsla av detta – men definitivt inte alla.
Nu är det ju förstås så att om hundra personer läser en bok så kommer det inte vara hundra personer som uppfattar den likadant, alldeles oavsett hur man skriver den eller vilka litterära verktyg författaren använder.
Men om min poäng är att ge människor inblick i att vara någon de inte är, att känna hur den personen känner, så tycker jag att det är begränsande att “gestalta”. Om jag redogör för hur någons mimik ser ut eller hur hen låter etc, och det innebär att fyra av fem kommer att uppleva det på det gängse sättet, men jag är ute efter att förmedla upplevelsen hos den sista femtedelen till de fyra femtedelarna, då kanske gestaltningen istället leder mig in i en återvändsgränd, för de fyra femtedelarna upplever bara det de brukar uppleva när någon kniper med ögonen.
När jag vill förmedla hur det är att vara i ett huvud som tänker för mycket, då är det just alla tankebanorna jag behöver förmedla. Tankarna – och känslorna detta leder till.
Men ja, jag är ganska kass på gestaltning. Inte minst har mina lektörer påpekat för mig att jag behöver gestalta mer.
Jag är ganska dålig på att anpassa mig till gängse strömningar, och jag är ganska ointresserad av det. Jag tycker det är fullt rimligt att det finns olika stilar av skrivande. Min stil är omodern, med ganska litet inslag av gestaltning.
För min del är det okej. Man kan inte göra alla nöjda.
(Nu kommer de litteraturkunniga förmodligen komma rusande och tala om att jag helt missförstått det här med gestaltning. Men tja, ovanstående är vad ni får mig att känna när ni beskriver gestaltning 😜)
2 kommentarer
Vi är väldigt ense i detta, Sanne! Gestaltning blir lätt som ett stumfilmsdrama med rullande ögonvitor och överdriven mimik, eller som en turkisk tv-serie (finns på youtube). Vad händer med alla knytnävar i byxfickan och inre stormar, de lämpar sig inte för gestaltning. Som Neil Gaiman sagt i en föreläsning ”Why not simply tell?” Vi kanske får börja ett adverb-uppror.
(Och tack för dina kommentarer på mitt blogginlägg om samma ämne. Hade gärna gett ett svar där om jag hade lyckats lista ut hur man svarar på kommentarer i Blogger.)
Författare
Är det inte dessutom ganska lustigt med dessa strömningar i en tid när samtidigt alla andra branscher snackar om storytelling som ett sätt att kommunicera och nåt ut, och narrativ har blivit ett modeord? Men vi som skriver böcker, vi ska tydligen ha blivit för fina för att upprätthålla berättartraditionen?
(Förlåt för sent godkännande av din kommentar. Jag har visst gjort andra saker än att logga in och kolla efter kommentarer på sistone.)