Jag har ganska ofta fått höra att jag är det. Antingen uttryckligen, alltså att folk sagt att jag är frågvis (mer när jag var barn), eller genom annat folk säger om och till mig.

Själv tycker jag inte alls att jag är frågvis. Tvärtom kan jag tycka att det är svårt att ställa frågor om en hel massa saker, och jag avstår hellre.

Men jag har börjat inse att det beror väldigt mycket på vad det handlar om – eller snarast har jag äntligen börjat inse mönstret

När någon talar om något för mig, och det är uppenbart att syftet är att jag ska lära mig något, göra något eller få till mig nödvändig information, så ställer jag följdfrågor. Då tycker jag rentav att det är självklart att jag måste ställa frågor – om informationen inte räcker hela vägen är det ju nödvändigt?

Några exempel:

När en lärare förklarar mattetal, fysikaliska experiment eller hur man tagit reda på något om människans utveckling och jag funderar vidare kring detta hänger samman och vill fylla i det som inte sagts eller är oklart. (Det är ju så jag lär mig, genom saker faller på plats.)

När någon instans skickar mig ett formulär jag ska fylla i men det är otydligt och inkonsekvent hur det ska fyllas i.

När någon berättar om en kommande förändring i svepande ordalag och jag vill veta mer för att kunna processa och förbereda mig.

Däremot är jag, på gott och ont, oerhört feg när det gäller att själv inleda med att ställa frågor:

Är ni ihop?→ Läs resten av inlägget!