Cikoria

Mitt första tydliga minne av cikoria, eller vägvårda som den egentligen heter på svenska, är från Öland, när jag och min pojkvän (senare man) var där på bilsemester som unga vuxna. Det var fullt med denna vackra blomma längs vägarna vi körde på vårt roadtrippande mellan märkliga loppisar och annat spännande.

Senare flyttade vi till hus på landsbygden i södra Skåne. Här var cikorian också ett vanligt inslag i vägkantsfloran på högsommaren, tillsammans med bland annat väddklint och palsternacka.

Men väghållare och bönder klipper gärna vägkanterna lite för ofta och lite för mycket. Under de tjugo år vi bott här har mängden blommor i vägkanten minskat drastiskt, och det är i högre grad bara gräs och maskrosor och mindre av det färgglada.

Så vad gör man om en blomma man älskar och som brukat finnas i ens närhet minskar? Man sår den i sin trädgård förstås!

Enligt det sparade mejlet med beställningen från Impecta var det 2013 som jag köpte fröpåsen med Cikoria. Jag sådde nog inte alls fröerna, och i ärlighetens namn var det inte så många av dem som kom upp. Kanske sådde jag resten av dem i något övergivet hörn av trädgården året efter, jag minns inte säkert.
De första åren var det i i alla fall inte många plantor av cikoria i min trädgård. Men sen tog det fart! Nu växer den lite överallt. Egentligen i lite för stor utsträckning. Och den frösår sig flitigt, så jag springer och rycker småplatntor mellan teglet på uteplatsen, och det kommer upp små cikoriaplantor mellan alla krukblommor på innergårder.→ Ta mig till sidan!

Rölleka på Knutar och band

Varför är det rölleka på baksidan av Knutar och band?

Det korta svaret är väl att det behövdes något mer på baksidan, och då föll sig rölleka ganska logiskt. Bilden som använts är en gammal växtplansch av klassiskt snitt.

Rölleka nämns för första gången i boken i det korta stycke som citeras i bild 2. Från början var det både gråbo och rölleka med i texten, men senare förenklade jag det till bara rölleka.

Men varför rölleka då?
Egentligen just bara för doften. Det är inte blomdoft som a nektar, utan en kryddig doft när man mosar blomman. Och den doften återkommer sedan i boken och får ytterligare betydelse.

Men rölleka är också en läkeväxt som använts långt bakåt i tiden. Släktnamnet Achillea hänger samman med att Akilles sägs ha använt rölleka till att behandla sår efter slaget vid Troja. I Kina och hos druider användes röllekastjälkar inom spådomskonst. Och egtvedpigen begravdes med en röllekablomma för över 3000 år sedan.

Att låta röllekan vara med känns rätt på så många sätt.

🌻

Meja dök upp med nyplockad rölleka som hon mortlade och sedan smorde mig med vid tinningarna och i nacken. Doften var smått berusande.

”Varför?” frågade jag henne nyfiket.

”Jag vet inte”, svarade hon bara. ”Det ska vara så vid en kröning.” Och så stack hon in ett par röllekablommor i håruppsättningen.→ Ta mig till sidan!

Vallmo i rågfält

Vallmon.
Mitt ute i rågfältet sticker den upp.
Sticker ut.
Rågfältet har sin variation: stråna är olika höga, axen olika tjocka, olika mogna.
Men de följer ändå en mall.
Vallmon sticker ut, anpassar sig inte till den avsedda konformiteten.
Egentligen borde den inte alls vara där, i alla fall inte enligt den som bestämmer.
Med gifter försvåras dess tillvaro.

Så är det ofta i tillvaron i övrigt också. Variation är fint, vi tycker om olika – men lagom mycket olika! Det ska ändå passa inom vissa ramar för olikhet. Annars blir man motarbetad.

Vallmon kämpar på. Lite blekt. Ändå väldigt synlig.

I kanten av åkern finns det mer vallmo. Där är läget något mindre utsatt, kampen mot det avvikande mindre intensiv. Där kan vallmoblommorna få frodas. De är ju egentligen ganska många, även om det inte alltid syns.

Ibland kan dock någon vallmo få frodas riktigt ordentligt, utan att blekas på vägen. Buren av vallmovänner kan den plötsligt hyllas av ett helt hav av råg.

(Förlåt, jag skulle bara gå en liten kvällspromenad, och så blir det så här!)→ Ta mig till sidan!