Etikett: blommor

aug 03 2025

Söndagsväxt: gulmåra

Jungfru Marie sänghalm är ett av alla dess namn. Men det vanliga namnet är gulmåra (Galium verum).

🥀 Söndagsväxt med Sanne: gulmåra 🥀

Namnet Jungfru Marie sänghalm lär grunda sig i att den använts mot förlossningssmärtor, vilket ledde vidare till legender kopplade till jungfru Maria och Jesu födsel i olika varianter.

Gulmåran lär också ha lagts ut på golvet i stugorna förr, för den goda doftens skull. Och roten har använts till rödfärgning av textil (efter att ha grävt bland gulmårerötter i sommar kan jag begripa det av deras rödorangea färg).

💛💚

… gulmårans stjälkar gick från att vara små gröna granar till att börja skifta i gult i toppen och sedan bilda stora sjok av blommande gult …
(Ur Viddernas väv)

💚💛

Nu på sensommaren börjar många av skotten bli överblommade, men samtidigt kommer det fortfarande nya blommor. Alla bilderna i inlägget är tagna idag.

Gulmåran, med sina pyttesmå blommor, trivs på torr näringsfattig mark i stora delar av Sverige.

Känner du igen gulmåran?

→ Läs resten av inlägget!

aug 01 2025

Röda nejlikan

Har du läst böckerna? Sett någon av filmerna?

Så här ser i alla fall den röda nejlikan ut, den som finns i huvudpersonens sigill och som han använder som namn när han räddar folk från halshuggning.

Fast på svenska heter blomman rödmire. Och den är inte alls nära släkt med nejlikor. Inte särskilt lik dem heller – oavsett vilka nejlikor vi pratar om. ”Just a humble wayside flower, nothing more.”→ Läs resten av inlägget!

jul 27 2025

Söndagsväxt: backtimjan

”Jag hade varit nere hos Meja och sagt farväl, fått med mig den kryddiga doften från heden i form av små buketter med strandmalört och blommande backtimjan som vuxit i det hårt betade gräset, och låtit bilden av enstaka enbuskar mot glittrande hav etsas fast i mitt minne en sista gång innan avfärden.”

(ur Knutar och band)

Timjan nämns många gånger i mina böcker. Det handlar nästan alltid om vildväxande timjan, och väldigt ofta om backtimjan, Thymus serpyllum.

Backtimjan är väldigt lågväxande och bildar som små mattor eller grytlappar på torra, sandiga marker. Under blomningen blir de översållade av lilarosa (eller ibland vita) blommor, som älskas av humlor.

Och ja, backtimjan luktar definitivt kryddigt!

För mig är det en lyckokänsla att se humlor flyga runt bland de rosa fläckarna mellan lågvuxet gräs.

@forfattarsanne

”Jag hade varit nere hos Meja och sagt farväl, fått med mig den kryddiga doften från heden i form av små buketter med strandmalört och blommande backtimjan som vuxit i det hårt betade gräset, och låtit bilden av enstaka enbuskar mot glittrande hav etsas fast i mitt minne en sista gång innan avfär den.” (ur Knutar och band) 🩷🩷 Timjan nämns många gånger i mina böcker. Det handlar nästan alltid om vildväxande timjan, och väldigt ofta om backtimjan, Thymus serpyllum. Backtimjan är väldigt lågväxande och bildar som små mattor eller grytlappar på torra, sandiga marker. Under blomningen blir de översållade av lilarosa (eller ibland vita) blommor, som älskas av humlor. Och ja, backtimjan luktar definitivt kryddigt! 🩷🩷 För mig är det en lyckokänsla att se humlor flyga runt bland de rosa fläckarna mellan lågvuxet gräs.

→ Läs resten av inlägget!

jul 20 2025

Söndagsväxt: Käringtand

”… käringtanden fick mättat gula blommor som älskades av humlorna innan blommorna ersattes av små ärtskidor …”

(ur Viddernas väv)

🥀 Söndagsväxt med Sanne handlar denna vecka om käringtand, Lotus corniculatus.

Käringtand är en gulblommande ärtväxt. Du har kanske sett den på gräsmarker nära en havsstrand – eller uppstickande från en i övrigt välklippt gräsmark i ett ”externt handelsområde”? Käringtanden är en tålig växt.

Den är också till glädje för många insekter. Utöver den självklara nyttan för pollinerare så är den värdväxt för både blåvingar och bastardsvärmare. Larverna av dessa fjärilar behöver alltså tillgång till vissa specifika växtarter att äta av.

→ Läs resten av inlägget!

jul 18 2025

Gott om invasiva arter på plantskolorna – och jag vill helst bara ha inhemska arter

Det är inte lätt att handla växter nuförtiden. För varenda art jag inte säkert vet om den är inhemsk plockar jag fram mobilen, och går in på artfakta.se för att kolla: Är det här en art som är införd till Sverige? Har den bedömts ha hög risk för invasivitet? Har den dt så avstår jag från att köpa.

Helst skulle jag bara vilja plantera inhemska arter. Men utbudet av dem är än så länge extremt litet på svenska plantskolor. Och ja, jag fattar. Trädgård handlade från början om att odla sånt som inte redan växte runt husknuten. Väldigt mycket av det som säljs på plantskolor är importerat. Och kanske är efterfrågan fortfarande väldigt liten på vilda svenska växter för plantering.

Men jag skulle önska att jag inte behövde nagelfara varje växt ur riskhänseende. Jag önskar att jag kunde få fokusera på att välja det som är vackert, passar jorden i min trädgård, och ger en lång blomningstid för pollinatörernas skull.

Det här är inte ett klagomål mot klassning av invasivitet – jag är väldigt tacksam att klassningarna görs, så att jag kan minska min negativa påverkan. Och det är inte heller ett klagomål på Tirups Örtagård. De har trots allt fler inhemska arter än många andra plantskolor, där vilda svenska arter hör till undantagen.

Men jag längtar efter en plantskola med bara inhemska växter. Finns det någon sådan? Om inte: när är tiden mogen?→ Läs resten av inlägget!

jul 13 2025

Söndagsväxt med Sanne: Blåmunkar!

Ja, nu var det länge sedan jag postade någon söndagsväxt. Men när jag häromdagen vandrade vid havet hemma och monken stod i full blom, så tänkte jag att det var dags.

Blåmunkar eller monke, båda namnen är korrekta. Vetenskapligt namn Jasione montana.

Vid första anblick är det lätt atg tro att den är släkt med väddarna. Men bland välkända växter är det istället blåklockor den är ganska nära släkt med. Vill man kan man tänka sig det som många pyttesmå blåklockor som sitter samlade i ett huvud.

Blåmunkar växer framför allt på torra sandiga marker. Till exempel nära havet – men också i bergstrakter som artepitetet (andra delen av det vetenskapliga namnet) montana antyder.

I min bok Knutar och band kallar jag dem blåmonke. Jag gillar ordformen monke bättre än munkar men ville ändå gärna ha den förtydligande färgbenämningen med. Se det som konstnärlig frihet, eller nåt.

Det var så vackert här! Det hade jag aldrig haft en tanke på den där sena hösten eller tidiga vintern för åratal sedan. Högplatån och 198 dess sluttningar var en stor grässlätt. På ett sätt hade den stora likheter med strandhedarna hemma: liknande gräs, och örter som måste vara ganska nära släkt med dem på strandheden eller med liknande egenskaper. Det blommade för fullt av timjan och blå monke, och blommorna besöktes flitigt av fjärilar och surrande bin.

Ur Knutar och band

→ Läs resten av inlägget!

jun 26 2025

Att komma till skott med det roliga

Har du också svårt att komma till skott med saker du verkligen sett fram emot?

Det har i alla fall jag.

Sedan slutet av april har jag längtat efter det här. Då, när avloppsgrävarna grävt upp halva gräsmattan, och ett gigantiskt torn av sandjord fyllde en fjärdedel av sagda gräsmatta, bestämde jag mig för att vända panikkänslan till något positivt. Om jag nu ändå blev tvungen att ”återställa” gräsmattan (som jag i ärlighetens namn redan skötte extensivt: klippte någon enstaka gång om året och gynnade vilda växter i), så skulle jag ta chansen och faktiskt så riktiga ängsfröer! Jorden under det översta lagret, som nu blandats ner, bestod ju nästan bara av näringsfattig sand.

Men sen har det tagit tid. Att fördela ut sandhögen jämnt över berörda ytor med spade och rullebör var ett evighetsjobb. Och marken behövde sätta sig.

Processen att välja ängsfröblandning har också tagit tid. Dels för att jag ville undvika vissa arter som ändå vill ta över här, dels för att äldste sonen inte alls var lika mycket ”på” för lite högre växtlighet på ”gräsmattan”, så det behövde kompromissas lite.

Slutligen blev det fröer från en lokal ängsfröproducent: Lilla Beddinge frö. Och för ett par dagar sedan kom fröleveransen.

Äntligen dags att så äng!

Och när det äntligen är dags så är det maximalt motigt.

För även om jag bara har ambitionen ”good enough”, så finns det ju tusen aspekter av noggrannhet och ”felkällor”, där jag måste släppa efter och acceptera beslutet om att göra lagom bra.→ Läs resten av inlägget!

okt 19 2024

Ångesten över blomfröerna

Jag har en långsiktig önskan om att göra min trädgård värdefullare för insekter. Jag har också en ångestläggning.

Bland de blommor jag vill ha mer av finns olika arter av vädd. Både för att de är viktiga för många insekter och för att de är vackra. Jag har införskaffat fröer från olika håll: mamma har samlat i sin ursprungliga hembygd, jag har samlad vid vägkanten en bit bort här i min nuvarande hemtrakt, och jag har köpt fröer från Drakängen bort i östra Skåne. Utöver det har jag också haft köpta fröer av liten blåklocka och blåeld samt självsamlade fröer av vänderot, alltsammans växter jag också vill ha (mer) av i min trädgård.

I naturen faller fröer ner från blomstjälken när de är mogna. De landar där de landar, och är det på mark av det slag där de trivs så kommer en viss andel av dem att gro och växa till nya plantör. Det är en strategi som generellt sett funkar, vilket går att se både i naturen och i min trädgård.

I odlingsråd på fröpåsar från vanliga fröfirmor däremot, där ser det annorlunda ut. Där är det sådjup och radavstånd och täck fröerna med perlit. När man läser på fröpåsar känns det ibland obegripligt att växter alls kan klara av att fröså sig i naturen.

Jag fattar att en hel massa av fröerna i naturen inte kommer att gro. Att många av dem hamnar på ställen där de inte får kontakt med jord eller sand eller där det inte finns tillräckligt med vatten.→ Läs resten av inlägget!

sep 07 2024

Därför säljer jag böcker på en plantskola

Den här helgen, 7-8 september, står jag på Skördemarknad på Gunnebo Trädgård. Varför gör jag det?

Den här helgen, 7-8 september, står jag på Skördemarknad på Gunnebo Trädgård. Varför gör jag det?→ Läs resten av inlägget!

jul 14 2024

Söndagsväxt med Sanne: Cikoria / Vägvårda

”Jag heter Koria”, sa den unga kvinnan. ”Som blomman. De där blåa blommorna som ska växa vid vägkanten. Det har jag alltid fått höra. Men jag såg inga såna alls på min resa från Karsene och hit.”

Vägvårda måste hon mena? ”De blommar inte än, inte förrän det är riktig sommar”, svarade jag.

”Jaså. Ja, jag är ett stadsbarn, jag har knappt varit utanför stadsmuren förrän nu”, ursäktade hon sig.

ur Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien

Mitt första minne av cikoria är från en bilsemester med min pojkvän (senare man). Det bör ha varit sommaren 2000 eller möjligen 2001. Jag var vid det laget redan examinerad biolog, och jag hade väl hört talat om växten innan, men det var då jag upptäckte denna ljuva blomma som fanns i mängder längs alla småvägars kanter.

Ett eller ett par år senare flyttade vi till hus på landsbygden på Söderslätt. Här växer cikorian också längs vägen, inte minst längs ”vår egen” grusväg. Tyvärr har den minskat hos oss på senare år, kanske för att väghållaren klipper vägkanten för hårt och vid fel tillfällen; kanske på ökande konkurrens från näringsgynnade växter. Så för en del år sedan köpte jag frö och sådde in den i min egen trädgård. Här växer den nu i överflöd.

De ute vid vägen är generellt lägre och med mindre och mörkare blad, medan de på min tomt är riktigt höga och med kraftiga ljusa bladrosetter. Jag tror dock att en stor del av skillnaden handlar just om att de på min tomt inte klipps ner till marken flera gånger under säsongen.→ Läs resten av inlägget!