För några år sedan sprang jag och letade rölleka hela våren: hur tidigt kunde man som allra tidigast hitta nya blomstjälkar på väg upp? Röllekans blad kan bilda en tät matta på marken, men det är inte förrän det börjar närma sig blomning som den skickar upp stjälkar, där det slutligen ska bildas blommor i toppen. Och för en av mina böcker behövde jag veta hur tidigt de kan komma.
Nu, i början av juni, har de allra första röllekablommorna hos mig slagit ut. (Men sedan kommer de att blomma ihärdigt så länge det alls finns någon grönska, kanske uppemot ett halvår.) Och samtidigt finns här fortfarande fjolårsståndare kvar (de brukar för övrigt vara vackra när de sticker upp ur snön).
Rölleka (eller röllika) är inte en särskilt vacker blomma. Den har en vit färg med grågula tendenser som får den att se lite smutsig eller solkig ut. Men det finns också exemplar som är ljust rosa. (Och på plantskolor kan man köpa förädlade varianter av mer färgstarkt slag.)
Det vetenskapliga namnet är Achillea millefolium, där millefolium handlar om bladens finflikighet (”tusen blad”) och Achillea syftar på att Akilles sägs ha använt örten för att stilla blodflöde eller läka skador hos sårade under Trojanska kriget. Röllekan är alltså en gammal välkänd läkeväxt. Och både druider och gamla kineser lär ha använt röllekan till olika typer av spådomskonst.
I mina böcker är det dock framför allt lukten jag fokuserat på. Den kryddiga doften framträder extra tydligt om man gnuggar stjälken eller blommorna, och luktminnen kan som bekant väcka starka känslor. Kanske finns det också någon annan gammal symbolik, gömd i tidens glömska?
På boken Knutar och band tänker nog de flesta på att det finns vallmo på omslagets framsida. Men tittar du på baksidan finns där rölleka, från en nästan 200 år gammal plansch.