Karaktärer som gör dumheter mot bättre vetande

En del berättelser (böcker, filmer) tycks byggas nästan helt på att karaktärer gör saker de vet att de inte får, trots bättre vetande. Och sen skiter sig allting, och man vet redan innan att det kommer att skita sig, och man sitter liksom bara och väntar på att de ska åka dit.

Jag avskyr sånt. Jag ser verkligen ingen poäng alls med det sättet att bygga upp en historia. Det är bara obehagligt. Inte på ett pirrigt sätt, utan bara … nä, usch. Det blir så jobbigt att jag oftast inte kan se klart eller läsa vidare, för det får mig bara att må dåligt. Är det på TV så går jag därifrån.

Men jag antar att det finns folk som faktiskt uppskattar greppet. För det är ofta populära berättelser. Och det verkar också vara ett grepp folk tar till när det behöver hända nåt mer.

För mig är det obegripligt. Varför göra något du vet att du inte får/bör om det bara kommer att leda till problem? Vem är så dum att de gör saker de vet kommer ge dem problem?

Det är en helt annan sak om det är något som faktiskt behöver göras, typ för att rädda världen eller säga ifrån mot orättvisor eller nåt. Stora risker, men värt det med tanke på vad som står på spel.

Och det är också okej om det faktiskt inte är så att de åker dit jämt. Om de gör saker som de inte borde men det går vägen. Det var därför jag klarade av att se, och uppskatta, Stranger Things.→ Läs resten av inlägget!

Tvinga ingen att analysera böcker!

En sak jag har svårt för är påtvingade bokanalyser. Alltså när någon – oftast skolan – tvingar den som läser eller läst en bok att analysera en bok på korsen och tvärsen. Vad handlar boken om? Tycker du att personerna gjorde rätt? Vad tror du kommer hända sen? Vad tror du författaren vill säga med den här berättelsen och varför tror du hen skrev den? Varför tror du Lisa blev kär i Nils? Vad tyckte du var bäst med boken? [Hur vet du ens att jag tyckte något var bra?] Berätta om din läsupplevelse!

Det må vara hänt att man gör det om man studerar litteraturvetenskap. Och jag köpte det på gymnasiet, även om jag hade svårt för det – för det fanns liksom samtidigt hela tiden en underliggande antydan om att det fanns ett rätt svar och att de andra var fel. Men för yngre barn stör det mig på riktigt.

När min äldste son gick på lågstadiet så presenterade man på ett föräldramöte hur man arbetade för att öka läsningen och bättra på läsförståelsen. Detta gjorde de genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det. Mer avancerat än när jag gick gymnasiet.

Jag svalde min frustration under mötet (eftersom alla andra verkade tycka det var jättebra) och gick hem och skrev i min blogg istället.→ Läs resten av inlägget!

Hur prioriterar man (i) sitt skrivande?

Hur prioriterar man sitt skrivande? Och varför skriver man en bok?

Jag har ett mer eller mindre konstant flöde av tankar jag vill sätta ord på och skriva ner. Anekdoter från vardagen. Reflektioner om hur jag själv eller världen fungerar. Lyckliga utrop över insikter och framgångar. Och så förstås längre berättelser med påhittade personer.

Men skrivande tar tid, och tid är en begränsande faktor. Det finns egentligen aldrig tid för allt skrivande, i alla former, som vill ut.

Småskrivandet i vardagen är det enkla skrivandet. Med det menar jag sånt som små inlägg på sociala medier (som det här). Det är en eller ett par tankar som skrivs ner, som inte behöver sammanfogas med allt annat. Oftast blir det läst av en del människor, några av dem tyckte det var intressant, och ingen minns det mer än till nästa dag.

Delvis samma sorts skrivande ägnade jag mig förr åt i min personliga blogg – men med mer inslag av just personliga saker. Bloggen hinner jag dock inte med numera, vilket är synd, för även om färre läste den, så var den viktig för mig sjäv.

Det ”stora skrivandet”, i form av böcker, är mer tidskrävande. Visst, skrivstunderna behöver inte vara längre vid varje enskilt tillfälle, men det krävs ett annat helhetstänk. Mycket mer för- och kringarbete som inte är faktiskt skrivande. Men om det blir ett resultat så blir tillfredsställelsen, i längden, större av att ha skrivit en bok än av att ha skrivit ett antal inlägg på sociala medier. Och de som läser boken kommer förhoppningsvis att ha något minne av den längre än av ett inlägg på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!

I boken får du stå för resten

De allra flesta som läst en riktigt bra bok önskar att den någon gång ska bli film.*
De allra flesta som skriver böcker önskar att något de skrivit någon gång ska bli film.**

Ändå tycker de allra flesta för det allra mesta att boken var bättre än filmen.***

En bra film, eller tv-serie för den delen, är en alldeles fantastisk upplevelse. Det går att åstadkomma fantastisk stämning med musik, scenografi, filmteknik, och inte minst skådespelarinsatser.

Men samtidigt finns aspekter i en bok som alltid kommer att gå förlorade vid en filmatisering.
En del av det handlar om det som utelämnas i en film för att filmen nästan alltid är ”kortare” än boken.
En annan del handlar om det som blir tvunget att konkretiseras och bestämmas när man gör film. I en bok kan vissa saker lämnas oskrivna och därmed upp till varje läsare att bestämma (eller inte bestämma), men i filmformatet måste beslut tas. Det krymper utrymmet för fantasin och gör ofta filmen plattare.

En annan nackdel med filmen är att allt det som skapas kräver resurser. Miljöer som byggs upp. Kläder som sys upp. Skådeseplare och annan personal som för storfilmer ofta flygs hit och dit över världen. Jag har aldrig sett någon beräkning av miljökostnaderna för en vanlig storfilm, men jag räknar kallt med att de är ganska stora. Och visst, utslaget på en storpublik kanske det blir litet räknat per tittare. Men ändå. Tanken tränger sig på med jämna mellanrum när jag ser en påkostad modern film.

Som författare har jag dåligt samvete över upptryckta pappersexemplar av mina böcker.→ Läs resten av inlägget!

The Dark is Rising. In audio.

Stora nyheter: Nu finns ”En ring av järn” som radioteater!

Som jag nämnt några eller många gånger så hör serien ”En ring av järn”/”The Dark is Rising” av Susan Cooper till mina absoluta favoritböcker. Och just första boken, En ring av järn, utspelar sig vid den här tiden på året, från midvinterafton till trettonhelgen.

För en del år sedan filmatiserades den. Men tydligen förstörde man den totalt. Man ändrade på alldeles för många grundläggande saker i boken och gjorde dessutom en väldigt dålig film i övrigt också, så att det som var unikt istället blev en dussinrulle. Det är i alla fall vad folk som sett filmen sagt; jag har valt att inte se den, eftersom alla verkar avråda från att se den. (Det är alltså inte på den vanliga nivån av ”boken är bättre än filmen” utan mycket värre.)

Men nu finns det tydligen en alldeles ny radioteater på BBC. Första avsnittet släpptes igår, på midvinterafton. Nu finns alltså två avsnitt ute. Ja, den går att lyssna på från Sverige. Och den är tydligen bra – ”Susan approves of every soundwave of this production!” kan man läsa på författarens facebooksida 😍

Så … nu blir det stickning och radioteater.

The Dark is Rising, BBC World Service.Läs resten av inlägget!

Böcker är glitter

#glitter är dagens ämne i #bokdalingsjulkalender2022 .

Ordet glitter får mig i första hand att tänka på sånt glitter man har i granen eller runt midjan och håret som tärna i luciatåget. Och det kan ju vid första anblick eller tanke tyckas vara en billig, plastig sak.

Men när jag tänker mer på saken så är det ju egentligen ett koncentrat av något som finns naturligt. Glittret i riktigt kall snö. Glittret när solljuset speglas i havet. Glittret i någons ögon.

Glittret finns där ett kort ögonblick, och sedan är det borta.

Det vi gör när vi skapar konstgjort glitter – som de glittrande girlanger vi hänger i granen – är att vi förstärker och förlänger det flyktiga glittret. Omger oss med det.

Och så tänker jag att det är lite samma sak som böcker. Böcker är också ett koncentrat, fast av känslor och upplevelser. I en bok har man sållat bort lite av mellanrummen, och ofta förstärkt eller intensifierat det som händer, så att upplevelsen för läsaren blir … MER. Som ett koncentrat. Och precis som med glittergirlangen så kan man återvända när man vill, läsa samma stycke igen och igen, om man vill.

Det låter förstås lite fuskigt. Och det är väl så glitter också uppfattas. För av någon anledning anses det fult att ha en massa känslor. Vilket ju är jättedumt! Känslor är ju i grunden väldigt viktiga. → Läs resten av inlägget!