Det är den mörkaste tiden på året. Och nånstans mellan tappade trådar finns inte längre ork att hålla mörkret borta från själen.
Sedan många år handlar en ansenlig del av min tillvaro om att hålla andra över ytan. Min egen tillvaro har krympt sedan min man dog för snart tio år sedan: det är jag ensam som ska styra och sköta skutan och hålla alla vid liv. Det finns inte utrymme för mig själv, ingen möjlighet att planera att träffa andra människor, och planerar jag något så riskerar det att ställas in, så jag låter oftast bli, det är enklast att inte hoppas och inte behöva rodda det inställda.
De säger att kvinnor drar största delen av lasset för att det ska bli jul. Tja, jag har inget val. Det är jag som är den ensamma föräldern, och lasset är mitt. Och för det mesta klarar jag att driva saker framåt själv. Men nu är det som att drivkraften också tagit slut. Viljan att ens komma ihåg vad som ska göras, när det inte finns någon att planera med, när allting bara är ett stort frågetecken som ska falla på plats lagom till den 24. Det kommer ju att sluta med att vi inte träffar någon den här julen heller.
Vad jag vill göra istället? Jag minns inte längre. Jag behöver människor omkring mig, men jag har inte längre vare sig ork eller lust att umgås. Och vem vill umgås med någon som sedan länge slutat orka med umgänge som tar mer än det ger att inte kunna vara sig själv – först av omsorg om sig själv och sedan av tidsskäl.→ Läs resten av inlägget!
