Ensam i myllret

Centrala Malmö, fredag strax innan kl 17. Jag har nyss lämnat kontoret och är på väg hemåt. Trött. Arbetsveckan är slut, nu får jag åka hem.

Folkmyllret omkring mig är istället på väg ut i fredagskvällen. Köar till barer och restauranger, eller rör sig i raskt tempo, i sällskap med andra, mot något lockande mål. Uppsluppna, glada, sociala.

För ett kort ögonblick känner jag mig som flickan med svavelstickorna.

Jämförelsen är förstås bisarr och väldigt fel. Jag har kläder, mat, ett uppvärmt hem.

Och ändå … Känslan av att jag står utanför och tittar in på något de har och jag saknar. Sammanhang. Gemenskap. Ork att ta sig för saker.

Jag skulle förstås sannolikt inte vilja vara med dem heller. För ointresserad av att umgås över mat och starka drycker när det inte finns andra gemensamma nämnare. Det tyngsta skälet till att jag saknar umgänge är förmodligen att jag är för … kinkig? Det behöver ge mer än det tar, annars är jag inte intresserad. Att jag är konstig och utmattad bidrar förstås ytterligare. Men ändå. Jag har mig själv att skylla.

Jag har accepterat sakernas tillstånd. Jag är hellre själv än i fel sammanhang. Men det hindrar inte att jag ibland avundas. Ibland önskar att jag hade sammanhang. Umgänge. Människor som jag kan vara mig själv med och ha ut något av att träffa, och på så nära håll att jag skulle orka bry mig.

Så vandrar tankarna vidare till skrivandet. Till att skriva om det man önskar man hade kontra att skriva om smärtan i det man (inte) har.→ Läs resten av inlägget!

Om ensamhet

Ensamhet. Ensamhet kan vara bland det mest smärtsamma som finns.

Och har man en gång sluppit undan ensamheten, och sedan förlorar den där personen, så är det på något vis ännu smärtsammare.

När man vant sig vid att det finns någon som kan dela smärta, tårar, oro, någon som kan hålla om och trösta, någon som kan lugna och ta hand om, någon som kan prata sönder och mana bort ångesten …
… då är det nästan olidligt att tvingas klara sig utan det igen.

Alltså, egentligen går det inte.

När man vuxit samman med någon, någon som alltid finns där, någon man avslutar meningar åt. Då kommer det alltid att finnas ett stort hål, inte bara efter den som är borta, utan också hål i en själv.

När den som fanns där som stöd och skydd och livlina är borta, då går det egentligen inte riktigt att fortsätta finnas.

Ändå gör man det. För att liv handlar om frånvaron av kemisk jämvikt. Så länge blodet pumpar så finns det liv, även om det är känslomässigt trasigt.

Men hålen efter den som fattas gör att man lättare snubblar, trillar och slår sig, och när man gör det fattas den som får det att läka.

Det är ett svårt och tungt liv. Nästan omöjligt att få rätsida på.

Att ha varit älskad är något väldigt fint. Men att ha förlorat den älskade ger djupa sår som aldrig läker. Och när man ändå kämpar på med att fortsätta livet, så kommer man att falla, igen och igen, och det kommer alltid att finnas nya blåmärken.→ Läs resten av inlägget!